[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Hur var det att komma ner till flyktingkrisen på Samos?

– Omtumlande, för att använda ett ord. Det är två parallella världar som pågår där nere: å ena sidan är det ett turistparadis, å andra sidan finns där ”Dödens kust” med 200-300 meter höga, vassa klippväggar. ”Dödens kust” ligger på den östra delen av Samos och det är där flyktingarna strandar med sina gummibåtar. Närmar man sig ”Dödens kust” på fel plats är det stor risk att ens gummibåt skärs sönder.

Hur ser de där båtarna ut, egentligen?

– De är ungefär 10 meter långa och 3 meter breda och har plywoodskivor till durk. De flesta båtarna får ta max tio personer men lastas med 40-50 personer. Hur sjödugliga de är? Jag skulle vilja säga att de inte är sjödugliga överhuvudtaget.

Hur ser bemanningen ut på era båtar?

– Sjöräddningssällskapet har två räddningsbåtar där nere, det är Rescue PostkodLotteriet och Rescue Handelsbanken Liv. På den ena båten är det fyra besättningsmän, medan det på den andra är tre plus en person från den grekiska motsvarigheten till Sjöräddningssällskapet. Vi jobbar på uppdrag från den grekiska kustbevakningen, så det är de som larmar oss och ger oss våra uppdrag.

Det måste vara bra att ha med sig en person från det grekiska sjöräddningssällskapet hela tiden?

– Ja, verkligen. Den personen kan ju området jättebra och vet hur vägarna på ön går och var närmsta lilla kaj ligger och så vidare. Så en sådan person behövs verkligen, inte minst med tanke på att det hela tiden kommer ned nya besättningar från Sverige.

Ni är på plats två veckor i taget, förstår jag?

– Ja, precis. Själv ingick jag i Team 3 och var jag nere i månadsskiftet november-december.

Bor ni ombord, eller hur funkar det?

– Nej, Sjöräddningssällskapets båtar är för små för det. Vi bor på hotell i hamnen i Vathi i ”huvudstaden” Samos. Det är därifrån vi utgår och där vi släpper av de nödställda, och där finns också ett flyktingläger.

Hur ser en vanlig dag ut för er svenskar därnere?

– Det är lite olika. Ibland kan den grekiska kustbevakningen larma oss och be oss att gå ut till en speciell position, men oftast samlas man till frukost och går sedan ut på övning eller patrullering på morgonen eller förmiddagen. Flyktingarna avgår ju oftast med sina gummibåtar från den turkiska kusten vid midnatt, sedan tar det 6-8 timmar innan de når ”Dödens kust”, vilket innebär att det då är gryning eller tidig morgon. Då är det också en lämplig tid för oss att gå ut och patrullera.

Ni var visst själva med om ett par räddningsinsatser? 

– Ja, vi undsatte folk från klipporna vid två tillfällen. Först var det 19 personer som satt fast 50 meter upp på en brant klippvägg som vi fick lotsa ned en och en. Där hade vi först upptäckt en strandad gummibåt och hörde först efter ett tag att någon ropade på oss uppifrån klipporna. Det är verkligen brant där, så de kom varken upp eller ner. I den här gruppen var det elva barn, de flesta i 4-5-årsåldern, och vi vågade inte låta föräldrarna bära sina barn själva eftersom de var för svaga för det. De hade suttit fast där på klippväggen i ett och ett halvt dygn, så inberäknat båtresan hade de varit minst två dygn på resande fot. Själv bar jag ned en 6-månadersbebis, och att man tvingas ta med ett så litet barn på en sådan här resa säger en del om hur desperata de här människorna är. 

Hur jobbar ni under en sådan insats?

– Vi jobbar strandnära och är hela tiden varandras säkerhet. När det är dags för själva räddningsinsatsen läktras besättningsmedlemmarna över mellan båtarna så att det bara är två personer på den ena båten medan resten är på den andra. Båten med två personer agerar sedan standby-båt och bevakar insatsen. Under den här första insatsen kunde vi komma in till land med en av båtarna, men under den andra insatsen gick inte det eftersom det var så stenig terräng och risk för stenras, plus att det var sämre väder och högre sjö.

Hur gjorde ni då?

– Då fick två ytsimmare simma i land med en flotte på släp. Sedan satte de flyktingarna i flotten, sex åt gången, och så drog vi in dem och läktrade över dem till oss.

Hur många räddade ni där?

– Totalt undsatte vi 47 stycken under den andra insatsen. Där var de utspridda över ett större område, och eftersom vi fick använda en flotte och läktra över dem tog det längre tid – åtta timmar – än den första insatsen som tog tre timmar.

Hur reagerade flyktingarna när de kommit ombord på era båtar?

– De flesta var helt utslagna och de vi undsatte brukade vara så trötta att de helt enkelt somnade.

Hur känns det idag, när du varit hemma ett tag?

– Från mitt perspektiv är jag bara tacksam att få ha gjort något konkret. Jag bor i Malmö där det var väldigt påtagligt med alla flyktingar som kom i höstas, och eftersom jag har jobbat med utbildning hos Sjösäkerhetssällskapet i fem år och även varit instruktör i sjösäkerhet på Öckerö Maritime Center var det naturligt för mig att vilja hjälpa under Samos-insatsen.

Skulle du kunna tänka dig att åka ned igen?

– Ja, absolut. Just nu pluggar jag till psykolog i Lund och har fullt upp med det, men så länge Schibsteds kampanj och insatsen där nere pågår är jag definitivt intresserad.

Fotnot: Totalt har över 1.000 flyktingar räddats av Sjösäkerhetssällskapets båtar sedan insatsen i farvatten kring Samos påbörjades i slutet av oktober. Projektet finansieras av mediehuset Schibsteds insamlingskampanj ”Gula Båtarna”, PostkodLotteriet samt privata donatorer.

[/flowy_subscriber_only]