Fotograf: Sjöfartstidningens arkiv

Min första båt – Gripsholm

Född och uppvuxen i Stenhuggeri-et, var det helt naturligt att tanken på att gå till sjöss väcktes mycket tidigt.

Jag såg röken från ångfartyg som passerade ute på Kattegatt och fartyg som gick till och från Halmstads hamn, för att inte tala om skutorna som lastade sten i Grötviks hamn. Man drömde om främmande länder och stora städer. Nackdelen var att man skulle ha fyllt 15 år och ha föräldrarnas tillstånd för att få mönstra ut. Dessutom var jag liten till växten.

När jag slutat skolan, efter sju år, fick jag jobb som ”springschas” på Västra bageriet i Halmstad. Det var en bra arbetsplats med goda möjligheter att få lära sig bagaryrket. Det fordrades bara att man skötte sig, så fick man plats som lärling och efter fyra år var man utbildad bagare. Så länge ville inte jag vänta på att få gå till sjöss. Jag visste, att om jag kom in som lärling på bageriet, så skulle pappa inte ge mig tillstånd att mönstra ut förrän jag var färdig bagare. Därför slutade jag på bageriet och började ute i Stenhuggeriets kooperativa affär 1949, även här som ”springschas”.

Nu började jag bearbeta pappa om att få gå till sjöss. Men det blev kalla handen. Pappas far- och morbröder hade alla varit sjömän och det som det talades mest om var hur dåligt det var med maten till sjöss. Men de gick till sjöss före första världskriget, argumenterade jag.

Efter många övertalningsförsök fick jag en liten öppning. Skulle jag gå till sjöss så skulle det vara som kock och först skulle jag ha en riktig utbildning. Nåja, det var ju alltid något, laga mat var jag intresserad av och bakning hade jag fått en liten inblick i på Västra bageriet. Men gå i skola igen, det var kanske inte det jag hade tänkt mig. Pappa skrev till Göteborgs Stad yrkesskolor och där fanns en kurs för skeppskockar som började i augusti 1951. Vi fick en broschyr, där vi kunde läsa om denna utbildning. Det jag fäste mig mest vid, var att de som hade praktik till sjöss hade företräde. Med detta tungt vägande argument fick jag tillstånd att mönstra ut med m/s Gripsholm, där fick jag jobb som köksbiträde.

Avskedet från mamma kändes väl lite tungt, när hon fällde en tår vid avfärden. Pappa följde med upp till Göteborg för att se till att jag kom ordentligt ombord på Gripsholm. Vi blev vänligt mottagna vid landgången och visades till köksmästarens hytt. Köksmästaren var tysk. Han hette Moll, och var ovanligt kortväxt, bara ca 150 cm lång. Min tanke var, hur kan han vara köksmästare, lyder verkligen kockarna honom? Som vanligt skall man inte döma hunden efter håren. Under mina år i arbetslivet har jag aldrig sett en arbetsledare som injagade mer respekt än köksmästare Moll. Även de tuffaste kockarna darrade när han fick ett utbrott, men mot mig sa han aldrig ett ont ord. Kanske berodde det på min lantliga och försagda utstrålning. Jag kände mig inte så kaxig. Jag blev placerad i förstaklassköket. Där var vi två köksbiträden. Den andre kom från Åland, och hette Ronald. Han hade gått många resor med Gripsholm och blev inte så värst tilltalad av att få en lantis, nyss utsläppt från mamma, som arbetskamrat och medhjälpare.

Hyran var fantastiska 160 kr i månaden med fri mat och gratis hytt. Det var annat än 120 kr i månaden i ”kopra” hemma i Stenhuggeriet och då fick jag betala en slant för uppehället hemma.

Vi gick från Göteborg en stilla marsdag och vår första hamn skulle bli Bremerhafen. Därifrån upp till Pentland Sound och ut i Atlanten. Atlanten är aldrig stilla, även när det inte blåser går det dyning med påföljd att Gripsholm började gunga lite grann.

I och med denna lätta sjögång blev jag sjösjuk för första gången i livet. I detta tillstånd av sjösjuka och hemlängtan förbannade jag mig själv för mitt tjat om få gå till sjöss. Mina tankar sysslade bara med att få komma tillbaka till Göteborg, så att jag kunde mönstra av och slippa sådant här. Men efter besök hos sjuksköterskan, där man fick sig tilldelat ett antal sjösjukepiller, kvicknade jag till någorlunda. När kvällen så äntligen kom, på första sjösjukedagen och vi var färdiga i köket, kom förstekocken med en stor skål med härlig hemlagad glass. Glass var väl det sista jag längtade efter just då, men jag kände mig tvungen att äta av den. Den vänlige förstekocken pratade med mig ända tills sista glassbiten var uppäten. Efter denna episod har jag fortfarande svårt att äta glass ur skål.

Vår första arbetsuppgift på morgonen var att tända i spisarna, de var oljeeldade och fordrade en viss teknik för att få igång. Nästa var att väcka andrekocken, som hade hand om frukostarna till förstaklasspassagerarna. Första morgonen, när jag skulle purra honom, fick jag en chock. Jag klev in i hans hytt och skakade honom i armen och sa: ”Tage de e dags klockan e kvart över sex”. Jag hann inte längre, för han reste sig upp i kojen och bara skrek. ”Jösses Maria”! Vad hade jag gjort för fel? Nåväl, han var ju vaken i alla fall. Jag återvände till köket och väntade, men ingen Tage kom. Ett nytt purrningsförsök gav samma resultat. Vid tredje försöket började jag bli van vid hans beteende så jag stannade tills han var uppe på durken.

När han äntligen kom till köket blev det stressigt. Ett antal förstaklasspassagerare väntade på sin frukost. Det skulle kokas mannagrynsgröt, göras äggröra, smet till amerikanska pannkakor och mycket annat. Jag var inte till stor hjälp. Ägg kunde jag knäcka, men inte laga någon mat. Med ett nödrop klarade han av frukosten utan att passagerarna fick vänta alltför länge.

Nästa morgon purrade jag honom innan jag tände i spisen, för att han skulle få mer tid att vakna. Men det blev ingen förändring i hans morgonvanor. Han berättade då för mig varför han reagerade som han gjorde när jag purrade honom. Han hade under andra världskriget varit kock på amerikanska tankfartyg, som gick med flygbensin till Murmansk. Man gick då i konvoj från USA till Skottland och därifrån runt Norge till Murmansk. Det var förmodligen en av de farligaste traderna under kriget. Tage berättade att besättningen inte gick ner i sina hytter på resan från Skottland upp till Murmansk. De sov med livbältena på i livbåtarna. Så när jag purrade ut honom på morgnarna trodde han att vi var omringade av tyska u-båtar som hade avlossat sina torpeder mot oss.

För att få det lite lugnare på morgnarna, lärde han mig att förbereda stora delar av det som skulle serveras till frukost. Det var roligt att få laga mat, äggröra på sådär 60 ägg och mannagrynsgröt på fem liter mjölk. Ibland, när jag fått gröten för tjock, sa Tage: ”Nu kan du hoppa upp och stampa på gröten”. Vi blev mycket goda vänner, han fick lite extra sömn på morgonen och jag fick laga mat, båda var nöjda.

Efter frukosten var det mitt jobb att städa upp i köket. En gång fanns det kvar smet till amerikanska pannkakor. Dom såg så goda ut, pösiga och fina. Jag hade fått lära mig hur man vände pannkakor i luften, men det var vanliga tunna pannkakor. Nu skulle jag festa till det med en riktigt stor fin amerikansk pannkaka med mycket lönnsirap över. Jag fyllde hela stekpannan med smet, men så gör man inte när man steker dessa pannkakor, utan man slår ut smeten i små rundlar för att kunna vända dem med stekspade. Medan jag står där med min stora pannkaka så kommer intendenten i sin fina uniform med en massa galoner och ställer sig bakom mig. Han tittar intresserat på mitt handhavande och undrar förmodligen om jag skall klara av att vända pannkakan utan att den går sönder. Han säger ingenting, bara står där med korslagda armar. Min högsta önskan just då är att han avlägsnar sig. Men icke. För att inte pannkakan skall brännas vid, måste jag vända på den och enda möjligheten är att göra ett kast och vända den i luften. På grund av tjockleken på pannkakan hade den inte stelnat ovanpå, så den lösa smeten kom farande rakt emot mig.

För att inte få den på mig, steg jag raskt åt sidan. Intendenten var inte riktigt med på denna händelseutveckling så han stod kvar. Han fick all den ljumma kladdiga smeten på sina välpressade uniformsbyxor. ”J-ar!” skrek han högt och avlägsnade sig. Jaha, nu åker man väl iland i nästa hamn. Men jag hörde aldrig något från honom och han sprang inte omkring i köket och snokade något mer.

Utöver att städa och plocka upp efter kockarna skulle vi köksbiträden koka buljong, vilket skedde i en stor ångkittel som rymde några hundra liter. Varje morgon silade vi upp buljongen som hade småkokat sedan föregående dag. Den skulle vara klar och fin. Hade den kokat för häftigt blev den grå och man fick skällning. När den var uppsilad och benen förpassade ut till hajarna, skulle kitteln skuras med skurpulver och ättika, sköljas ur noga och sedan poleras inuti och utanpå. Nya ben och grönsaker fylldes därpå till nästa dags buljong. Potatisskalning var också vårt jobb. Alla potatisar skulle skalas så att de hade åtta sidor och vara lika stora. Dagligen serverades consommé och i den var det ofta ärtstora rotgrönsaker, som man stack ut med ett särskilt järn. Detta var det tråkigaste jobbet.

Min arbets- och hyttkamrat, ålänningen Ronald, var inte så glad över att ha mig som kollega. Och det har jag full förståelse för. Jag var väl inte så vass den första veckan. Vändningen kom strax innan vi kom fram till Halifax. Vi skulle storstäda köket innan vi kom dit. Det var så att alla passagerarna fick gå igenom hela fartyget på sightseeing och då skulle det vara rent. Det enda jobb jag hade lite erfarenhet var att städa, jag hade städat golvet i hela affären i Kooperativa i Stenhuggeriet under de två år jag arbetade där. Nu kom det väl till pass. När man städade byssan började man under däck som var vitmålat, putsade alla lampglas och mässingskyddet som satt över dessa. Sedan tog man skotten, arbetsbänkar, torkade ur alla lådor och man var väldigt noga med att rengöra utrymmena där lådorna sköts in. För att inte tala om under skåpen. Efter detta var det gallret ovanför spisen och spisens tur. Det löpte en rostfri stång runt spisen som skulle smärglas längsmed och sedan randas med en smal bit smärgelduk. Ränderna skulle anbringas på exakta avstånd från varandra. Slutligen kom så durken, den skulle också vara kliniskt ren in i alla skrymslen.

När vi så var färdiga framåt tiotiden på kvällen, kom befälhavaren, fartygsläkaren, intendenten och köksmästaren. De tre först nämnda var utrustade med ficklampor och vita handskar. Efter genomförd inspektion skulle deras vita handskar fortfarande vara lika vita, annars tog ”fan bofinken”. De åtta storstädningar jag var med och genomförde blev alla godkända. Även våra hytter kontrollerades varje dag så de var städade och fina. Hyttinnehavaren stod med hyttdörren öppen och intendenten kom med en tänd ficklampa i handen och lyste i alla vrår, efter kom båtsman med en burk skurpulver i sin hand. Var inte städningen utförd till intendentens belåtenhet gjorde han tummen ned och båtsman strödde tjockt med skurpulver på den olyckliges durk.

Tydligen var jag så bra på att städa att min arbetskompis fick en helt annan syn på mig, så när vi kom fram till New York tog han hand om mig och visade stan. Svenska Amerikalinjens kaj låg i änden av 52nd Street. Radio City Musik Hall ligger på 6th Avenue mellan 50th och 51st Street så det blev första stora sevärdheten i New York. Vilken jättelokal. Med 5 933 sittplatser är den världens största inomhusteater. En annan dag var vi ut på Coney Island.

Farmors broder Fredrik, som var amerikansk medborgare och bodde i Brooklyn, hade sökt mig när jag var iland. De andra dagarna vi låg i NY var han upptagen, så jag träffade inte honom förrän andra resan. Jag fick ett brev med exakt beskrivning hur jag skulle åka med tunnelbanan ut till Brooklyn, där han och Thima bodde. Det var lite nervöst, men allt gick bra och jag tillbringade en kväll med dem. Dagen efter träffades Fred och jag inne i stan och han tog mig med upp på Empire State Building. Han tyckte nog att jag var lite töntigt klädd, han visste ju hur en sjöman skulle se ut, han hade själv varit sjöman i många år. Så vi gick till en klädaffär och där blev jag uppdressad i Lee jeans med ett tufft cowboybälte, rutig skjorta, mockasiner och en jacka av typiskt amerikanskt snitt. Nu var man klädd som en riktig amerikan, den gamla rutiga kostymen från Hedins herrekipering i Halmstad förpassades till garderoben och där blev den kvar.

Efter fyra resor med Gripsholm var det dags att börja på kockskolan i Göteborg. Det hade varit en lärorik och intressant tid. Jag fick många livserfarenheter som jag inte hade fått hemma i Halmstad.

Roland Pihl