Så många samlade skatter

I ett rött trähus bakom glasskiosken i hamnen ligger Skärhamns sjöfartsmuseum. En dold pärla, lätt att missa för den som hastar förbi, trots fyren som blinkar på utsidan och trots Säfflemotorn som står uppställd på gräsmattan intill. 

I höstas fick redaktionen en guidad rundtur av en av eldsjälarna bakom detta föreningsdrivna museum. Bengt-Erik öppnade upp för oss, trots att sommar-ruschen var över och museet hade stängt, och la flera timmar på att lotsa runt bland alla skatter som museet samlat på sig. 

Redan i ingången snubblar besökare över gamla kortvågsradiotelefoner och sedan bara fortsätter det. I ett rum trängs verktyg av äldre modell. Kilhammare för sjömansarbeten, drevjärn och rabbar, jungfrublock i trä, släploggar, sextanter och kikare.

Bengt-Erik pekar på en skäddlogg och berättar hur man förr kastade skäddan i vattnet och vände på ett timglas. När timglaset hade runnit ut kollade man skäddlinan och räknade hur många knutar det var närmast relingen – var där fem knutar så gjorde fartyget fem knop.

På en vägg hänger en vit blåsa. Den skulle fyllas med olja och tas med i livbåten. Tanken var att blåsan skulle fungera som ett drivankare och att oljan skulle sippra ut och dämpa vågorna. Därav det märkliga uttrycket gjuta olja på vågorna. Jag tänker för mig själv att lite olja knappast kan ha gjort varken till eller från om du, under tidigt 1900-tal, hamnat i en livbåt mitt ute på ett stormigt Nordsjön. 

På en hylla står en rödvit burk med målad svensk flagga på. ”Var du på en båt och förstod att det här går åt helsike, vi kommer inte klara oss, då skulle du skriva till dina närmaste och lägga brevet i burken. Sen slängde du burken i sjön och hoppades på att någon skulle plocka upp den”, förklarar Bengt-Erik.

Den som läser på minnesstenar över drunknade sjömän längs kusten kan ha noterat ett skifte kring 1910. Efter det omkom färre sjömän under fredstid. Förklaringen är att jakter och storsjöbåtar ersattes av engelska kuttrar som var både säkrare och lättare att manövrera. Istället för att sjösätta en dinge och ro ut med fiskeredskapen – när få kunde simma och dimman kunde rulla in – så hanterades nu redskapen direkt från kuttern. 

På museet finns modeller av jakter, storsjöbåtar, kuttrar och moderna järnfartyg. I slutet av 1950-talet köptes mycket andrahandstonnage från Holland. Nya bemanningsregler gjorde att holländarna sålde sina gamla fartyg billigt och då stod skärhamnare och andra på kö. Om det stämmer som Bengt-Erik påstår att konduktörerna på tågen ner till Rotterdam kände igen skärhamnsskepparna, vet jag inte. Men det är en bra historia.  

Säfflemotorn på gräsmattan har också en historia. Fram till förra året gick motorn att starta. Men när en förening i Karlshamn hörde av sig och behövde en vevaxel till fiskebåten Edits likadana motor från 1955, och det visade sig att den enda som fanns att uppbringa i den här delen av världen stod på en gräsmatta på Tjörn, då gav skärhamnarna bort sin vevaxel. Det syns ju inte utanpå.

Denna text publiceras också under vinjetten Akterspegeln i nr 3 2024 av Sjöfartstidningen, med utgivning 22 mars.

Kommentarer

  • Såå fint beskrivet Klara! Tack!

    Såå fint du beskriver vårt sjöfartsmuseum Klara!

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]