[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

– När jag tackade ja till att bli ordförande på våren 2008 var allt rosenrött och vi trodde att vi hade politikerna med oss, att vi skulle få tonnageskatt och samma konkurrensmöjligheter som våra grannländer.

Sedan kom krisen hösten 2008, konjunkturen störtdök.

– Vi tjänade inga pengar och insåg att det är för dyrt att driva fartyg under svensk flagg. Det räcker inte om vi får tonnageskatt, vi måste sänka kostnaderna också. Vi insåg att vi måste öka antalet TAP-anställda. Där tog det stopp och vi står fortfarande och stampar. Vi trodde att en borgerlig regering skulle våga ta i LAS-frågan men det har den inte gjort.

Ganska lurade

Tonnageskatten blev det heller inget med. Redareföreningens bestämde då vintern 2009 att rekommendera medlemmarna att försöka hitta en alternativ flagg.

– Nu har det gått två år och vi ser att det ingenting har hänt i Sverige. De redare som lämnade direkt, det är de som klarar sig bäst nu, säger Lars Höglund och fortsätter engagerat resonemanget.

– Alla vi som byggde och flaggade svenskt under högkonjunkturen 2004 till 2008 känner oss ganska lurade nu, att vi tog de extra kostnaderna det innebar. De redare som inte kämpade utan istället gick utomlands är de som det gått allra bäst för. Ju tidigare de gick desto bättre. Samtidigt ska vi komma ihåg att det här gäller bara den internationellt konkurrensutsatta sjöfarten, tank och bulk. Färjerederierna är nöjda, de har det bra i Sverige.

Lars Höglund har själv valt att flytta sina fartyg i familjerederiet Furetank till Färöarna. För en redare vars släkt drivit rederi i Sverige sedan slutet av 1700-talet känns det inte bara bra.

– Det är inte roligt. Det är klart att det känns bra att vi kapat kostnader men jag är orolig för nästa generation.

Ingen expansion

Utvecklingen för den svenska sjöfarten har varit negativ i årtionden, Lars Höglund jämför med norska kollegor.

– Titta på den utveckling vi haft på Donsö. Vi har i och för sig moderna båtar men det har inte varit någon egentlig expansion. Vi har fem eller tio båtar per rederi. Norska rederier som var lika stora som oss på 1980-talet, med tre eller fyra båtar, de har 25 fartyg idag. De har lyckats med det fast de är aktiva på samma marknad som vi. Dessutom har de förmodligen bättre ekonomi än oss eftersom de haft tonnageskatt och inte behövt skatta bort sina pengar.

Vad det beror på att Sverige halkat efter har ordföranden klart för sig.

– Vi har politiker som inte kan sjöfart. I Stockholm förstår de inte sjöfarten, de känner inte av den som vi gör. De ser bara färjorna. Dessutom har Sverige annan industri, som inte Danmark och Norge har.

Ingen kunskap

Med en så negativ bild som ordföranden målar upp kan man fråga sig hur den förening han leder har lyckats.

– Vi har misslyckats, eller ja, vi har lyckats få alla partier att skriva motioner där de säger att vi ska få samma villkor som våra grannar men vi har misslyckats med att få det slutgiltiga klubbslaget i riksdagen. Av politiska orsaker vågar politikerna inte genomföra vad de lovat när de väl sitter i regeringen. 

Den massiva utflaggningen som misslyckandet har lett fram till gör också att redareföreningen tappar intäkter och det kommer sannolikt även att få andra konsekvenser för föreningen.

– Vi kanske ska sluta titta på vad som är bra för Sverige och istället fokusera på vad som är bra för redarna, hur vi ska kunna behålla våra kontor i Sverige. Det som är fartygsrelaterat släpper vi och tar i våra flaggstater. Samma med utbildningsfrågor.

– I arbetsgivardelen ser jag redan nu framför mig att SARF blir en ren färjearbetsgivareförening. Hur ska man kunna få till avtal som passar både färjorna, med så mycket folk, och utesjöfarten.

[/flowy_subscriber_only]