[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]skattesmitare av facket.
I Sjömannen nr 2/2013 handlar ett antal artiklar om svenska rederiers utflaggning av fartyg till det färöiska internationella skeppsregistret FAS och om SEKO Sjöfolks syn på detta.

Skribenten räknar upp nio svenska rederier som tillsammans satt ett 30-tal fartyg under Färöarna-flagg och hävdar att det rör sig om skatteflykt där rederierna utnyttjar brevlådeföretag som enligt facket möjliggjorts av ”ett fönster som står på vid gavel i den svenska skattelagstiftningen”.

I en av artiklarna säger också en företrädare för facket ”bryt ut den del av Donsö där rederierna finns och bogsera ut den till Färöarna så att rederierna flyttar på riktigt.”

För att förstå vad som har hänt, och vad som fortfarande händer i dagens svenska sjöfart, behövs ett bredare perspektiv på den utflaggning som lett till en historiskt liten svensk handelsflotta. Det är även viktigt att förstå konsekvenserna av en total utflyttning av svenska rederiverksamheter.

Familjeföretag

Den svenska rederinäringen består idag till den absolut största delen av familjeägda företag. De allra flesta har byggts av generationer av svenskar med stark koppling till havet och med sina rötter i Sverige.

Målet för dessa familjer är att vårda och utveckla företaget för att kunna lämna över en sund och hållbar verksamhet till nästa generation. Att ta hand om sin personal är en förutsättning för att kunna nå målet. För dessa rederier är det självklart att man vill göra detta i Sverige och med svenskflaggade fartyg.

Att bedriva sjöfart är att vara verksam på en helt konkurrensutsatt internationell marknad. När lågkostnadsflaggorna gjorde sitt intåg på 70-talet förändrades förutsättningarna totalt för de nationella handelsflottorna. Skillnaderna i bemanningskostnader eskalerade och blev ohållbara. De flesta sjöfartsnationer införde stödåtgärder av olika slag för att kunna behålla en nationell handelsflotta.

Aldrig konkurrensneutralitet

Även Sverige införde på 90-talet stödåtgärder och parterna har sedan i olika överenskommelser försökt minska de svenska bemanningskostnaderna. Dessa åtgärder har sänkt kostnaderna men aldrig räckt hela vägen fram till internationell konkurrensneutralitet, inte ens gentemot våra närmaste grannländer.

Den högre kostnaden under svensk flagg jämfört med norsk, dansk eller färöisk har transportköparna aldrig varit villiga att betala för. Det är en ”premie” som rederierna får bära själva för att ha en svensk flagga i aktern på sina fartyg.

Den premien har de svenska rederierna valt att betala fram till de senaste åren. Att ha högre kostnader än konkurrenterna när marknaden är stark, kan fungera om man har en mer effektiv drift, vilket svenska rederier har lyckats med.

Men när världen är inne i en lång och djup ekonomisk svacka, med sjöfartsmarknader där allt för många fartyg konkurrerar om allt för få laster, och där många länder inom EU inför allt mer attraktiva lösningar för sjöfart under deras flagg så är detta inte hållbart.

I detta läge måste varje företag se över sin verksamhet. Vilken väg man väljer beror på det enskilda företagets förutsättningar ekonomiskt, kommersiellt, tekniskt och personellt.

En fråga om överlevnad

De rederier som flaggat ut gör det inte för att de vill, utan för att de måste utifrån de förutsättningar som dagens sjöfartspolitiska spelregler skapat. Det handlar om överlevnad och om att kunna utveckla företaget och växa.

Det rör sig alltså inte om att slippa skatt genom att flytta ägandet till utländska brevlådeföretag. Ägarbolagen bedriver daglig verksamhet som rör fartygen i linje med den svenska lagstiftningen.

Det handlar heller inte om att ersätta dyrare besättningar med lågkostnadsbesättningar. De svenska ombordanställda har erbjudits att följa med. För rederierna är det av stor vikt att kunna behålla värdefulla medarbetare och den kompetens som man byggt upp under många år.

Den facklige företrädarens uttalande om att ”bryta ut den del av Donsö där rederierna finns och bogsera den till Färöarna” kan bara tydas som att denne person anser att alla rederier som har flaggat ut fartyg också borde flytta all sin verksamhet från Sverige. Då har han inte förstått vad dessa kontors närvaro i Sverige betyder, inte bara för de fackliga medlemmar han själv företräder utan också för svenska löntagare organiserade i andra svenska fackliga organisationer.

Det är en inställning som vi tycker är farlig inte bara för våra ombordanställda och vår närings utveckling utan också för många andra svenskars välfärd och för Sverige som nation.

Verksamhet kvar i Sverige

Att ägandet av fartygen ligger i utländska företag hindrar inte att verksamheter som tekniskt och kommersiellt management ligger kvar i Sverige. Det är snarare naturligt. Här finns närhet till en kundbas, till leverantörer och inte minst anställda till lands och till sjöss och det är här i Sverige företagens rötter finns.

Om all verksamhet flyttar så kommer dock detta att ändras. Om svenska rederier lämnar helt och etablerar sig i ett annat land, så kommer man att bygga nya relationer. Det får konsekvenser också utanför SEKO-sjöfarts led. Rederinäringen är kärnan i det svenska sjöfartsklustret. Försvinner rederikontoren så krymper hela den sektor som idag sysselsätter runt 110. 000 människor i vårt land.

Svenska rederier befinner sig i idag i en situation där det råder en extremt tuff internationell konkurrens. De finansiella resultaten för många svenska rederier är väldigt ansträngda och många gör allt man kan för att bara överleva. Att då bli anklagade för att vara skattesmitare kan vara droppen som får bägaren att rinna över.

En stark svensk rederinäring gör skillnad. Vi är en sjöfartsnation med en lång tradition och har under generationer byggt upp en världsledande kompetens inom många områden.

Vi ligger långt framme när det gäller sjösäkerhet, miljö, teknik och kommersiell verksamhet, och det finns en enorm potential att utveckla sjöfartsnäringen i ett av världens mest sjöfartsberoende länder. Med en av Europas längsta kuster och med omfattande inre vattenvägar finns också alla förutsättningar för en ökande andel transporter till sjöss.

För oss är den svenska handelsflottans utveckling tragisk. I praktiken ger Sverige bort en framtidsmarknad till våra grannländer.

Vi vill se fler fartyg under svensk flagg. En grundläggande förutsättning är politiska beslut som ger även sjöfartens företag internationellt konkurrenskraftiga villkor.

Christer Schoug, vd Redareföreningen[/flowy_subscriber_only]