[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Den 1 januari 2012 infördes Manila-ändringarna av STCW-konventionen, det vill säga den konvention som reglerar de nautiska behörigheterna för sjöfolk som arbetar i oceanfart eller fjärrtrafik. Behörigheter, certifikat och liknande som gällde innan detta datum gäller visserligen i några år till – fram till den 31 december 2016 – men sedan ska allt vara konverterat i enlighet med Manila-kraven. 

Utbildning krävs

Rent praktiskt kommer konverteringen att innebära ökade kostnader för arbetsgivarna, som måste utbilda sina anställda så att de har rätt behörighet också efter slutdatumet. Enligt Manila-avtalet ska dessutom behörigheter och certifikat förnyas vart femte år framöver.  

– Det är svårt att sätta någon exakt prislapp på vad det här det kommer att kosta rederierna. Det beror på vilka fartyg de har och vilken typ av trafik de bedriver. Men visst blir det en kostnad som tillförs, oavsett hur stort rederiet är och hur många anställda man har, säger Fredrik Jonsson på Trafikstyrelsens sjöpersonalssektion och den som är ansvarig för implementeringen av Manila-avtalet. 

Enligt Fredrik Jonsson kan rederierna komma undan lite billigare genom att själva ansöka om att bli behöriga utbildningssamordnare, något som än så länge två rederier har nappat på. 

– Det handlar om stora färjerederier med hundratals anställda, men det ligger fortfarande i startgroparna och det kan nog bli tal om fler. 

Kan tvingas betala själv 

En annan faktor som diskuteras i samband med Manila-ändringarna är om det finns någon risk att vissa enskilda arbetstagare kan tvingas betala sin utbildning inför konverteringen själva. Om man till exempel är säsongsanställd på ett skärgårdsrederi och i dagsläget är behörig att också arbeta i fjärrtrafik så gäller inte den behörigheten per automatik efter den 31 december 2016. 

Då gäller det att arbetsgivaren tycker det är värt att bekosta den utbildning som ger fortsatt behörighet för fjärrtrafik, annars begränsas den anställde till att endast ha behörighet för att arbeta i inre fart.

Alternativet är att betala sin utbildning själv, vilket inte är gratis: enligt en utredning som Trafikverket Färjerederiet gjort kostar det en arbetsgivare cirka SEK 45.000 kronor för varje tillsvidareanställd befälhavare som man ska utbilda för STCW-Manila-behörighet.   

– Är man fast anställd så betalar ju arbetsgivaren. Men jobbar man säsong hos en skärgårdsredare och inte seglar någon annanstans på vintern så kan det ju bli så att man själv får betala, säger Affe Norgren, vd för Skärgårdsredarna, som dock poängterar att det är svårt att bedöma hur många som berörs av detta och hur det verkligen kommer att bli i praktiken. 

– Det är svårbedömt. Men arbetsmarknaden är ju tuff för sjöfolk och inte blir det väl lättare framöver. Är man då borta från jobb på vintern och arbetsgivaren inte vill bekosta utbildningen så kan det ju bli så att man faller mellan stolarna och åker ned en klass, säger Affe Norgren.

Arbetsförmedlingen kan rycka in 

Är man arbetslös vintertid skulle ett tredje alternativ skulle vara att Arbetsförmedlingen rycker in och betalar utbildningen, något som enligt Fredrik Jonsson på Transportstyrelsen inte är helt självklart.

– Farhågor om att Arbetsförmedlingen inte alltid kan ta sådana här utbildningskostnader fick jag ganska tidigt. De brottas ganska ofta med att de får in exempelvis en arbetslös sjöman som inte har behörighet. I vissa fall upphandlar de då utbildning, men långt ifrån alltid, säger Fredrik Jonsson, som håller med Skärgårdsredarnas vd Affe Norgren om att det är svårt att uppskatta hur många som kan komma drabbas.

– Det finns ett mörkertal kring det här och vi vet ännu inte hur det kommer att bli. Alla berörda har ju kanske inte fått information om det ännu heller, säger Fredrik Jonsson på Transportstyrelsens sjöpersonalsektion. 

[/flowy_subscriber_only]