[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]sjöbefälsutbildningen.

Samtidigt som befälsfacken med buller och bång slår ihop sina påsar och talar varmt om att nu gäller visioner och framtid framgår av ledaren i facktidskriften Sjöbefälen nr 5/2011 att ”kasta paj” mot svenska redare kommer man inte att avhålla sig från.  Ledarskribenten redovisar där befälsfackets syn på svenska redares förhållande till utbildningar. Några exempel:”redare på västkusten har ett akademikerförakt”, ”dessa redare anser inte att finns plats för ”akademiker” på deras fartyg” ” ingen på redarsidan applåderar hög kunskapsnivå hos befälet”, ”redareföreningen vill ha en ”fast track” på utbildningen” och Redareföreningen vill ”slå sönder ett väl fungerande utbildningssystem”

Undertecknad, som har mer än 40 år i befälsutbildningens tjänst och känner parternas insatser väl vad avser utbildningar, vill gärna delge läsarna mina erfarenheter och min syn.  

Under 1950-60 talen fanns få sjöfartsländer som hade så många skolfartyg i drift som Sverige. Svenska redare hade redan då skapat ett föredömligt rekryterings- och utbildningssystem för blivande sjöbefäl.

Under slutet 1970-talet kraschade systemet. Kostnadskris (främst höga löneskatter) och lågkonjunktur tvingade redarna till massutförsäljningar av fartyg inklusive skolfartyg. De överlevnadslösningar man genomförde för egna rederier inom övriga västeuropeiska länder stoppades effektivt i Sverige. De svenska sjöfacken fick regering och riksdag att dels införa en stopplag mot utflaggning och dels säga nej till inrättandet av ett internationellt register.

Detta kom också att bli dödsstöten för tre svenska sjöbefälsskolor då rekryteringen till skolorna sjönk katastrofalt. Verksamheten i kvarvarande kunde hjälpligt fortsätta bland anant genom att ge avkall på formella inträdeskrav (betyg och sjötid)

I syfte att försöka rädda situationen presenterade undertecknad under 1987 en utbildningsmodell som byggde på direktrekrytering av studenter till en sammanhållen sjökaptensutbildning (maskinutbildningen följde senare efter) varvad med sjöpraktik (16 månader). Detta krävde en samlad medverkan från de svenska rederierna vilket vi fick. Befälsfackets ledning bidrog genom att inte säga nej trots medlemmarnas misstro . Genom ett genuint samarbete med Sveriges redareförening etablerades en ny utbildningsmodell som rekryteringsmässigt blev en succé. Mig veterligen finns ingen bransch i Sverige som tagit och fortfarande tar ett så stort ansvar för rekrytering och stöttning av ”egna ”utbildningar. De ”akademikerföraktade” rederierna har dessutom avsatt 100 miljoner för forskningsverksamhet(2005) och medverkar i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt – ”Lighthouse”- med en budget på 1 miljard över 10 år.

Full av framtidsoptimism inledde Sveriges redareförening och skolor 2008 en mycket lyckad bransch- och utbildningsinformation riktad mot svenska ungdomar . Detta ledde till ett ökat intresse och söktryck för sjöfartsutbildningar. Ett högt söktryck ger högre betygsgenomsnitt och därmed bättre utbildningsresultat. Detta initiativ betecknar befälsfacket som ”skandalen” – ”ohämmade rekryteringskampanjer för att locka svensk ungdom”

Optimismen vändes snart till negativism då de svenska redarna började inse att regeringslöften och riksdagsbeslut om ljus framtid bara var tomma ord. När marknaden än en gång dyker tvingas svenska rederier – än en gång – säljas ut.  (Broströms, Transatlantic, Österströms – bland andra). Sjöfacken säger fortfarande nej till internationellt register som möjlig lösning för de kvarvarande men kan nu inte luta sig mot en stopplag. Rederier tvingas nu för sin överlevnad flagga ut en efter en.  I sjöfackens retorik heter det att ”redareföreningen startat en utflaggningskampanj.”

För sjöfartsgymnasiet del innebär detta att praktikplatser försvinner. Dessutom medför ett tillägg i STCW, 2009, att utbildningen initialt endast leder till behörigheter som inte finns ute fartygen (lättmatros/”lätt”? motorman). Transportsstyrelsen förordar att eleverna fortsätter på högskolan men nämner inte att högskoleförordningen begränsar kvoteringar och har dessutom varit förvånansvärt passiva i övrigt med information. Utvecklingen till trots utbildas fortfarande 100 tals sjöelever på sjömans-skolorna som om ingenting har hänt. Detta är beklämmande.

Sveriges redareförening inser att risken är stor för att sjöfartsgymnasiet likt sjöbefälsskolorna på 1980-talets början sannolikt inte överlever. Föreningen presenterar på eget initiativ ett förslag som dels möjliggör sjöfartsgymnasiets överlevnad och dels höjer skolans status. Förslaget berör INTE dagens utbildning till sjökapten och sjöingenjör. I sin enkelhet bygger förslaget på att sjöfartgymnasiets utbildningsmål ändras från att vara en manskapsutbildning till att ge en fullständig vaktbefälsutbildning (klass V). Resterande två år till sjökapten eller sjöingenjör genomförs i högskolan alternativt yrkeshögskolan. En möjlighet således att läsa styrman och sjökapten var för sig.

Detta förslag kom att kritiseras hårt i yttranden främst från sjöfacken, högskolorna och transportstyrelsen. Och detta med en sådan emfas att jag plötsligt började fundera på om berörda tjänstemän och ombudsmän någonsin upplevt en högskola från insidan. Hur kan man bli så upprörd över att sjöpraktiken förslås upphöra att vara akademisk utbildning eller att utbildningsmoment som sjövägsregler, morsealfabet, fyrkaraktärer, sjökortsträning inte skulle kunna genomföras på en kvalificerad gymnasieskola. Trots allt är det utbildningens innehåll och professionella genomförande som är viktigt – inte var den utförs. Utbildningskraven är fastställda av transportstyrelsen som hänvisar till internationella krav (STCW). Idag utfärdar sjöfartshögskolorna var för sig behörighetsgrundade studiebevis för vaktbefäl som i studietid omfattar nära två läsår. Studiebeviset är en sammanställning av kurser ur sjökaptensprogrammet och kan inte jämföras med en fristående vaktstyrmansutbildning.

Kan här inte underlåta att jämföra med den så kallade broilerutbildningen som genomfördes i början 1970 talet där elever med studentexamen med lätthet klarade en ”skräddarsydd” styrmansutbildning på en termin. I Norge – som en annan jämförelse – rekryteras över 90 % av maskinbefälet från yrkesskolor. 

Kritikerna hävdar vidare att det presenterade förslaget leder till ”inlåsningseffekter”. Det var förr inte ovanligt att unga gjorde studieavbrott med en lägre utbildning och ”fastnade” i karriärstegen. Den jämförelsen haltar. De som idag erhåller klass V kan aldrig nå annan befattning än vaktbefäl. Man glömmer att förr kunde man få både överstyrmans- och befälhavarbehörighet med kortare utbildning (styrman B och styrman A)vilket lockade. Kritiken från sjöfacken att de då fick vara behjälpliga med kompletteringsutbildningar är anmärkningsvärt. Är det inte fackets uppgift att bistå sina medlemmar?

Apropå ”akademikerförakt” uttalar rederierna tvärtom unisont att de nyutexaminerade genomgående är mycket duktiga men också att de ofta har andra ambitioner än sjömanskarriär. Detta innebär att de är rörligare vilket inte ger den personalstabilitet ett rederiföretag eftersträvar. Många rederier har funnit att befäl som startat sin utbildning vid 15 – 16 års ålder via en sjömansskola har varit lättare att långsiktigt knyta till sig. Västkustrederierna har tidigare själva bidragit med utbildningsinsatser för ungdomar med sjöerfarenhet men som ramlat mellan stolarna i utbildningssystemet. Dessa ungdomar blev med tiden också duktiga seniorbefäl till stor glädje för berörda rederiföretag men framförallt – till glädje för dessa människor själva.

I jämförelse med andra branscher och även andra sjöfartsnationer är det min erfarenhet att de svenska rederiernas engagemang och ansvarstagande för ”sina” utbildningar varit utomordentligt följsamma, i vissa situationer föredömliga. Den misstänksamhet mot redarnas intentioner som nu uttalats från olika håll – främst sjöfacket – är inte rättvis. Det är väl ändå en arbetsgivarens rätt att uttala vilken utbildningsprofil man vill ha på sitt befäl. Påståendet att svenska rederier medvetet vill sänka utbildningskvaliteten på sina fartygsbesättningar är absurd. Skall rederier inte få uttala sin uppfattning om vilken utbildningsgång som ger bästa utbildningskvalitet utan att ”idiotförklaras”? ¶

Göran Lindholm, fd prefekt

[/flowy_subscriber_only]