[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]�gsäsongen borde stå för dörren. Men coronakrisen har gjort att Stena Danica i stället ligger stilla för 65:e dygnet i rad. På bildäck pågår underhåll av de vattentäta dörrarna som sitter bakom bogportarna. Och på däcket ovanför doftar det nymålat överallt. Hela bildäcket har fått en rejäl upplyftning och har nog aldrig varit så ljust och fräscht som nu.

Men allt som pågår ombord är inte underhållsarbeten, även vardagssysslor ska göras för att fartyget ska fortsätta att vara en trygg och säker arbetsplats. I en av besättningens korridorer blir inredningsreparatören Claes Ekeroth stoppad av en matros som upptäckt en vattenläcka. Han tar fram en penna och sin lilla svarta anteckningsbok och skriver ner en notering om läckan som en punkt på sin lista över dagens saker att göra.

Det är just en sådan svart bok som gjort Claes och hans kollega till ovärderliga resurser för både besättningen och för framtida passagerare på den nu 37 år gamla färjan. Det som de inte vet om Stena Danicas rör och vakuumsystem är förmodligen inte värt att veta.

– Vi är två inredningsreparatörer här. En av oss ska alltid vara ombord, säger han.

Claes Ekeroth började som motorman på Danica under 2009. När en av inredningsreparatörerna skulle gå i pension för sex år sedan fick Claes ta över.

– Han hade varit ombord sedan båten var ny. När jag började visade han mig runt, men det var så mycket att ta in i huvudet så jag skrev ner allt och det har jag fortsatt att göra. Men trots det hittar jag hela tiden nya ventiler som jag inte visste fanns, säger Claes Ekeroth.

System i tre delar

Vakuumsystemet på Stena Danica är uppbyggt i tre sektioner, ett förligt system, ett midskepps och ett akterut. Basen är en stor tank per system där allt som spolas ner i toaletterna ombord hamnar innan det sedan töms iland. Vid varje tank sitter tre pumpar som bygger upp vakuumtrycket i rören från tankarna och ut till toaletterna. Det sker genom att pumparna suger in vatten från tanken för att sedan spruta tillbaka det igen. 

– Det är det flödet som gör att det bildas vakuum, säger Claes Ekeroth.

På en beige panel med gröna och röda knappar finns en display med siffror som visar hur starkt vakuumtrycket är i systemet. 

– Just nu är det minus 0,45 bar här inne och det är ett lagom tryck. Så fort någon spolar faller trycket och vid ett visst värde startar nästa pump så att trycket hålls uppe även om många spolar samtidigt, säger han.

Via ett fönster i tanken kan Claes Ekeroth både se hur mycket svartvatten som finns och även se så att pumparna fungerar som de ska. Om det sprutar dåligt kan det vara ett tecken på stopp. Om det inte sprutar alls kan det vara tecken på den värsta sortens stopp ombord – att textilier kommit in i tanken och sedan sugits upp av pumparna.

– Då blir det en riktig tvärnit. Det har hänt och då blir det ett jätteproblem. Det kan ta en hel dag att få ordning på ett sådant stopp och då är det tur att vi har två system till ombord som gör att vi kan koppla förbi ett av dem med en crossover, säger Claes Ekeroth.

Spolade ner handdukar 

Bosse Lindgren är pensionerad teknisk chef som jobbat på många av Stena Lines färjor under sin karriär. Han om någon vet hur illa det kan bli med textilier som kommer ner i vakuumtankarna. När han jobbade på gamla Stena Germanica på linjen mellan Göteborg och Kiel, numera Stena Vision, stötte de ofta på stora problem med stopp, men bara när de låg stilla i Kiel. 

– Det visade sig vara en person i det tyska städteamet som kom ombord och som tyckte det var vansinnigt roligt att spola ner saker i toaletten. Den personen tog en handduk och kastade ner eftersom det lät så roligt, säger han.

Det mindre roliga var att handduken åkte igenom rören, in i tanken och upp i en av pumparna som sedan tvärdog. 

– De gick sönder helt enkelt. Men detta uppdagades och när vi förstått vad som hänt kom chefen för det tyska städgänget med gåvor till oss som ersättning för det extra arbete vi fått göra, säger han.

Ett detektivarbete

När det blir stopp ombord i vakuumsystemet upptäcks det oftast genom att en eller flera toaletter helt enkelt slutar fungera. När Claes Ekeroth på Stena Danica får ett sådant jobb börjar han med att systematiskt försöka lokalisera var i rören det är stopp. Om det inte går att hitta stoppet i direkt anslutning till en enskild toalett så börjar ett riktigt detektivarbete.

– Då får man börja undersöka hur långt ut i rören det finns vakuum. Man får helt enkelt öppna olika sektionsventiler och se om man har vakuum eller inte.

Han menar att arbetet har en inbyggd belöning i att man helt enkelt vill slippa öppna rör med risk för att behöva röja ut stoppet för hand.

– Det händer att man får ta en akutdusch då och då, säger Claes Ekeroth. 

Oftast beror stoppen på att passagerarna lagt i saker i toaletterna som helt enkelt inte är en produkt från människan.

– Speciellt kan det vara problem på fredag- och lördagskvällar, då kan saker som inte ska vara i rören hamna där. De här små spritflaskorna exempelvis, de är precis lagom stora för att kunna fasta i ett rör. Men det kan ligga allt möjligt, jag har hittat stegräknare, leksaksbilar, klockglas och underbyxor, säger han.

Välkänt problem även på Galaxy

Problemet med konstiga saker i rören är välkänt även på Tallink Siljas kryssningsfärja Galaxy som går i trafik mellan Stockholm, Mariehamn och Åbo. Senaste åren har kryssningarna på helgerna blivit en succé, vilket gjort att inredningsreparatören Bertil Berglund fått en del obehagliga överraskningar i rören.

– Om det är mycket festpassagerare ombord är risken för stopp större. Man spolar ner saker i toaletten som inte ska vara där och det kan bero på både handhavandefel och rent sabotage, säger han.

Precis som Stena Danica är Galaxy indelad i tre sektioner. Skillnaden är att Danica är en dagfärja och Galaxy en nattfärja med nästan 800 hytter. För att bekämpa stopp ombord gör de allt från att montera isär rör till att köra med en vajermaskin. De börjar oftast med att kolla de klassiska akilleshälarna. 

– I skarpa krökar fastnar det lätt trasor och annat som spolats ner. Vi försöker plocka ut sakerna för hand när vi kommer åt det som sitter fast, säger han.

Om det blir riktigt illa tar Bertil Berglund med sig sin borrmaskin till den sektion som är drabbad.

– Då får man borra ett hål tills det sprutar ut urin. Då har man kommit på andra sidan stoppet. Det är osvikligt, men det är det enda som fungerar. Det är bara att riva ner innertaken och börja jobba med det, säger Bertil Berglund.

Spolar ner påsar med pulver

För att minimera antalet stopp är underhållet av ett vakuumsystem av största vikt. Och på den punkten finns det nästan lika många metoder som det finns fartyg. På Stena Danica använder Claes Ekeroth och hans kollegor ett så kallat descalerpulver som skall spolas ner i alla toaletter ombord var fjortonde dag.

– Det tar både bort bakterier och löser upp kalk och urinsten. Det är en liten påse med blått pulver som ligger och löser upp sig i toaletten och som ska ligga där i minst tio minuter. Sedan åker det ut i rören och gör verkan.

De började använda pulvret för ett par år sedan och Claes Ekeroth har märkt en stor skillnad.

– Innan vi började med det fick vi dela på rören ganska ofta, speciellt ju närmare tanken stoppet satt. Nu är det faktiskt väldigt sällan som det blir stopp, i alla fall inte mer än om någon spolar ner något olämpligt. Men det krävs den här regelbundenheten och ihärdigheten med att man delar ut påsarna till alla i besättningen för att det ska fungera.

På Galaxy kör de med Marisol PC i rören varje vecka, ett rengöringsmedel som bland annat innehåller fosforsyra.

– Det är rena dynamiten. Det bildar en hinna som fräter bort allt i rören. Man får dosera efter hur många toaletter det finns på stammarna. I vissa sektioner kan man behöva dosera så mycket som 20 liter per -doseringstillfälle, säger Bertil Berglund.

Ett mindre problem på fraktfartyg

På fraktfartyg är problemet med att besättningen stoppar fel saker i toaletterna mindre. Björn Holm har arbetat som chief på allt från tankers till supply- och seismikfartyg. På ett par fartyg han jobbat på har vakuumsystemet även bestått av biologiska steg som bryter ner allt innehåll innan det blir till renat vatten.

– Det är en bakterietank där allt äts upp. Sedan pumpar man ut vattnet överbord. Det man får vara noga med är att bakteriekulturen lever i anläggningen och att man tillsätter det medel som behövs för att hålla igång den. Det gör att man måste vara försiktig när man vaskar durken exempelvis. Om någon vaskar med klorin och det kommer ner i den tanken tar det död på alla bakterier och då slutar det att fungera, säger han.

Det gör i sin tur att det inte går att använda vilka ämnen som helst för att rensa rören.

– Det måste vara biologiska kemikalier. Sköter man det regelbundet bara så är det inga problem. Gör man inte det kommer urinstenen att sätta sig väldigt lätt, säger Björn Holm.

Med isbitar som vapen

Men det finns andra som kommit på fler sätt att både hålla rören fria från avlagringar och stopp utan att använda frätande kemikalier. Martin Persson är timmerman på Finnlines färja Finnfellow som går mellan Kapellskär och Nådendal via Långnäs på Åland. När han jobbade på en annan av rederiets färjor blev det problem med stopp nästan varenda vecka. De använde ofta olika frätande kemikalier för att lösa avkalkningar och urinsten. Men när han en dag fick en av de frätande kemikalierna på sin fot började han fundera på alternativa metoder.

– Det var inte speciellt roligt. Det ämnet var så starkt att det började rosta i det utrymme där vi förvarade det. Dessutom fick en del av de som använt det lätt näsblod, säger han.

De testade med Gamazyme, men Martin Persson tyckte inte det var lika effektivt. Han kunde inte släppa frågan och efter att ha pratat med en bartender ombord fick han en idé om att använda is för att slå bort avlagringarna.

– Han skakade en drink i sin shaker och det rasslade så bra att jag ville prova det i rören, säger han.

Sagt och gjort. En dag tog han med sig en hink och gick till baren och fyllde den med is. Sedan hällde han ut det i systemet och det fortsatte han envist att göra vecka efter vecka tills han såg resultat. 

– Det funkade väldigt bra, även om det inte är någon mirakelkur som löser allt på en vecka. Det tar sin tid.

Fick belöning

Hans upptäckt bedömdes vara så innovativ att han fick ett utvecklingsstipendium från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus under 2012. Och på Finnfellow har han fortsatt med sin upptäckt med gott resultat.

– När jag kom hit hade vi mellan 15 och 20 så kallade dirty jobs i månaden, sådant som man får extra betalt för att göra. Nu är vi nere på fyra, fem sådana jobb per månad och det är tack vare detta. Vi stoppar alltid is i utvalda toaletter under måndagarna efter att vi kört med Gamazyme under helgen. Måndagen är bra för då är det färre passagerare i hytterna så man kommer åt, säger Martin Persson.

Funkade inte på Danica

Claes Ekeroth på Stena Danica har hört talas om att isbitar kan vara en lösning på många problem i vakuumsystemet och de har också testat ombord. Men isen och Stena Danica blev aldrig riktigt bra kompisar.

– Vi har väldigt många ändpunkter i vårat system. Det är ofta olika förgreningar ut till toaletterna så då får man gå runt och slänga ner is på så många ställen. Sedan är min uppfattning att det ofta sitter så hårt att man inte får bort det med isen, säger han.

Men Martin Persson är övertygad om isens förträfflighet efter alla år med den som vapen mot stopp och avlagringar och han tänker fortsätta hälla is i rören.

– Rören tar ingen skada av det. Jag har hållit på med det så många år nu och har inte märkt något alls, det är bara is och inte metallkulor. Och om det skulle bli stopp i rören på grund av isen så gör det ju inget eftersom is smälter. Dessutom kan man hitta ett stopp mycket lättare genom att bara känna på rören var det är kallt, säger Martin Persson.

Detta reportaget publicerades första gången i Sjöfartstidningen nummer 6/20.

[/flowy_subscriber_only]