[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

När infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd presenterade handlingsplanen på Lindholmen i Göteborg var det inför ett fullsatt auditorium. De som hade höga förväntningar gjorde sig inte besvär. De flesta från rederisidan lämnade med en besviken känsla. Återigen ett statligt dokument med vackra ord men med liten substans.

Det finns fortfarande en brist på kunskap om hur viktig sjöfartsnäringen är för Sverige. ”Ändamålsenliga sjötransporter är viktiga för svensk industri och svensk utrikeshandel” skriver regeringen. Viktig är en underdrift. För Sverige som nation och för våra liv är den lika oumbärlig som elektricitet. Det är det grundläggande argumentet för varför vi måste ha en konkurrenskraftig sjöfart.

Det positiva med handlingsplanen är nog faktiskt att den finns. ”Den första handlingsplanen någonsin för svensk sjöfart”, hävdar regeringen – vilket om det är sant i och för sig säger någonting om politiken i ett av världens mest sjöfartsberoende länder också historiskt – men det tyder på att man börjat förstå allvaret i situationen. Sverige som nation kan inte helt förlita sig på att andra länder skall dra lasset också för oss. Ska vi kunna säkra vårt eget transportbehov och ha tillgång till den nödvändiga kompetensen så måste vi helt enkelt ha en egen handelsflotta.

Positivt är att sjöfartsstödet breddas så att också företag som Marin Mätteknik omfattas, ett företag som kämpat i åratal för detta. Även om man inte föreslår ett internationellt register så öppnar man upp för nya bemanningslösningar. Dessutom skall det nationella regelverket förenklas med större delegation till klassningssällskapen och en ny ”one-stop-shop”-funktion eventuellt inrättas för rederierna i sina myndighetskontakter.

Sju förlorade år

Som väntat kom inget förslag om tonnageskatt. Detta är en fråga som avhandlats sedan slutet av 90-talet i Sveriges Riksdag och regering. Det finns mängder med motioner och utskottsbetänkanden, också från konstitutionsutskottet, och vid två tillfällen har riksdagen sagt åt regeringen att komma med ett förslag.

Ändå har inget hänt. För snart sju år sedan kom Tonnageskatteutredningen med sitt förslag och sedan dess är frågan ”under beredning” som finansminister Anders Borg sagt vid otaliga tillfällen i Riksdagen. För en utomstående borde ”under beredning” betyda att någon faktiskt gör någonting i frågan. Sju år är lång tid och att inget kommit ut av detta beror naturligtvis på att ingen gjort något. Frågan ägs inte av näringsdepartementet utan av finansdepartementet där man slår ifrån sig med händer och fötter och det finns framförallt tre skäl till detta:

• Man förstår inte vad sjöfarten betyder för det här landet.

• Det är jobbigt med ett parallellt skattesystem för en enskild näring

• Man är rädd för att andra sektorer skall komma med krav på särbehandling skattemässigt.

Regeringen måste inse att tonnageskatten inte bara handlar om pengar, den är i lika hög grad en förtroendefråga. Det är först när en svensk regering svarar upp mot de EU-ambitioner som finns, visar att detta är en näring som är viktig för nationens utveckling och som man tror på som rederier kommer att göra de långsiktiga investeringar som krävs för att bygga upp en svensk handelsflotta igen.

Ministern kunde inte utlova någon tidsplan för utredningen. Det hon sade var att direktiven kommer ”inom kort”. Bli inte förvånad om uppdraget skall vara slutfört nästa höst, efter valet. 

Utflaggningen kommer att fortsätta. En rekordliten handelsflotta kommer att bli ännu mindre. Kan trenden vändas? Det finns flera exempel från omvärlden att det går, som  till exempel Danmark, Belgien och Storbritannien. Handlingsplanen kan vara ett första, om än väldigt kort, steg på vägen. Det krävs dock betydligt mer konkreta åtgärder och tid om Sverige skall få en handelsflotta under egen flagg som motsvarar vårt behov igen.

[/flowy_subscriber_only]