I dagarna avlöper det årliga kalaset i Nobels namn där tema är innovativa lösningar och nya insikter.

Det måste bloggas lite om. Statistik som jag läste om i SvD, förtäljer att av 900 utdelade pris har bl.a. USA kammat hem 360, England 120, Tyskland 100, Ryssland 54 och Sverige 31. Tidsmässigt är det så att Tyskland dominerade fram till 1945 sen var det England fram till femtiotalet men sen tog USA över. Även Rysslands priser kommer efter 50-talet och framåt.

Det är rätt intressant att det är så, och jag är nog inte den som kan förklara varför, men under Sjöfartsverkets projekt Monalisa där vi jobbat med de många tyskar från teknikintensiva företag som Fraunhofer, DLR, Rheinmetall, SAM Electronics samt även mycket folk från England och USA, så har vi suttit och klurat på varför så mycket nytt nuförtiden kommer från just USA. Apples iPhone, Google, Facebook, Microsoft, Tesla ja till och med kaffe som amerikanare traditionellt inte kan koka(!) – nu är det Starbucks som alla går till för att få en slurk murk. Tyskar och japaner är otroligt bra på att finslipa produkter som bilar och elektroniska komponenter men själva nytänket och det innovativa är det tunnare med.

En av de tyska ingenjörerna i projektet (Dr. Professor mm i titeln) var övertygad om att det faktum att man i Tyskland inte får göra något fel som ingenjör, leder till ett arbetssätt som präglas av säkra kort och trygghet, istället för att man kastar sig ut i det okända och riskerar att göra bort sig. För har man en gång kört i diket i Tyskland så kan man aldrig komma tillbaka. Man är bränd för livet och körd som ingenjör. Därför väljer man att köra safe och by the book så kan inget farligt hända. Det hämmar utvecklingen men å andra sidan kan man hela tiden slipa på befintlig teknik till perfektion, vilket de ju också har bevisat inom de flesta teknikområden de jobbar inom.

Enligt amerikanarna jag träffat så är det däremot nästan ett krav i USA att man skall satsa nytt och gärna stort för att åtminstone en gång åka ner i diket. Man måste testa gränser för att se hur långt man kan driva frågorna för att därefter backa och göra rätt. Man lär av sina misstag, så utvecklas man bäst. Det är nästan så att man inte riktigt litar på en som aldrig gjort fel, för statistiskt sätt kommer alla köra i diket och det innebär logiskt då, att det som görs just nu kanske är det som kapsejsar. Alltså, bättre och vänta till det hänt för att därefter gå in i deras nästa projekt.

Kanske ligger mycket i det? Sen är det ju också så att de stora universiteten som MIT, Harvard, UCLA m.fl. som ofta får fram Nobelpristagare, drar till sig kluriga forskare och innovatörer från hela världen och de har enorma pengar bakom sig från en industri som vet att det från ny teknik genereras stora vinster. Strukturen, miljön och tänket är mer avgörande än nationalitet och etnisk bakgrund.

Att tillåtas tänka nytt och ibland lite galet måste vara tillåtet annars står man och stampar på samma fläck resten av livet. Sammanfattar det med en gammalgoding som jag nog nämnt tidigare – Einsteins definition av Insanity:

“Insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results.”

Det är viktigt att våra politiker, företagsledare, chefer och reglerande myndigheter förstår detta och avsätter resurser för utveckling och förändring så kanske Sveriges Nobelvinnarstatistik kan förbättras framöver?

 

Vår infrastrukturminister Anna Johansson är med på båten: ”– Det är med glädje jag tar emot beskedet att Sverige blivit återvalt i IMO:s råd. Med […] vårt fokus på innovationer och nya lösningar kan vi nu fortsätta att vara en stark röst för en framtidsinriktad och positiv utveckling inom den internationella sjöfarten.” som nämndes i http://www.sjofartstidningen.se/sverige-fortsatt-med-imos-rad/