[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Den 1 mars i år lastades 3,3 kilo plutonium ombord på ett brittiskt fartyg i Wallhamn för transport till Charleston i USA där det skall destrueras. Den hemlighållna transporten hade bland annat engagerat 150 poliser under resan från den nedsläckta forskningsreaktorn i Ågesta utanför Huddinge till västkusten.

Transporten blev mycket uppmärksammad i media och Göteborgs-Posten följde upp med en artikel om en annan transport när 300 ton ryskt urankoncentrat lastades om i Göteborgs hamn från ett rysktägt fartyg till ett indiskt för vidare transport till den indiska kärnkraftsindustrin.

Det här fick miljörörelsen att gå i taket. Johan Swahn från Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning, MKG, blev mycket upprörd. 

– Det är ju klart olämpligt att köra runt sådana här gamla båtar med uran kors och tvärs. Det är ett jätteproblem, alla rostiga skorvar i Östersjön som har farligt last. Jag förstår inte heller varför de skall lasta om i Göteborg, säger han i en intervju.

Lasten kom till Göteborg med Malta-flaggade Kapitan Yakovlev, ett container- och skogsproduktsfartyg byggt 1996 och ägt av NSC Arkhangels. Fartyget går i reguljär trafik i Europa och har genomgått ett 30-tal hamnstatsinspektionen inom Paris MOU-regionen sedan 1998 utan att några nyttjandeförbud utfärdats och med totalt 23 bristanmärkningar under alla dessa inspektioner. Fartyget har ITF-avtal för de ombordanställda och P&I-försäkring hos brittiska UK P&I Club. NSC Arkhangels är för övrigt Rysslands äldsta rederi och har under 140 år förbundit norra Ryssland med kontinenten. I Göteborg togs transporten över av SCI Mumbai, ett containerfartyg byggt 2008 och ägt av statliga Shipping Corporation of India, SCI, som är Indiens största rederi. Fartyget går i linjetrafik mellan Europa och Asien, är P&I-försäkrat av brittiska Standard P&I Club och har inspekterats av hamnstatsmyndigheter i Europa vid sex tillfällen. Resultaten av dessa är totalt 13 bristanmärkningar och inga nyttjandeförbud.

SCI är för övrigt ett av de rederier i världen som anslutit sig till FN:s satsning Global Compact som ställer upp kriterier för ett företags samhällsansvar (Company Social Responsibility) inom mänskliga rättigheter, arbetsrätt och arbetsmiljö, miljöskydd samt antikorruption.

Det här är alltså två moderna, välhållna fartyg opererade av två seriösa rederier som definitivt inte passar in i den bild Johan Swahn målar upp. Dessutom är det troligen så att av de 1500 till 2000 fartyg som vid varje givet tillfälle rör sig på Östersjöns vatten, är det numera sannolikt ganska få som kan beskrivas som rostholkar. Inspektionsverksamheten har blivit allt effektivare liksom övervakningen och myndighetssamarbetet över gränserna. Dessutom blir avlastarna, inte minst på tanksidan, all mer uppmärksamma på kvaliteten hos det tonnage man befraktar.

De svepande anklagelser som kommer från Swahn innebär ju inte bara att förtroendet för miljörörelsen knappast ökar, utan de visar också på en skrämmande brist på kunskap hos en rörelse som borde vara betydligt mer intresserad av sjöfarten som transportslag.

Det gäller inte minst ur säkerhetssynpunkt. När det gäller plutoniumtransporten så är det med största sannolikhet så att den största risken för en olycka fanns under landsvägtransporten genom Sverige, från oskust till västkust. I Wallhamn togs sedan ansvaret för transporten över av brittiska statsägda International Nuclear Services. Företaget använde sig av det för ändamålet specialbyggda fartyget Oceanic Pintail som ägs av brittiska Nuclear Decommissioning Authority. Med en specialutbildad besättning där alla genomgått säkerhetsklassning hos de brittiska myndigheterna, så blir nog inte en transport så mycket säkrare.

Om Swahns retorik beror på någon fördom om att dessa seriösa indiska och ryska rederier och besättningar skulle vara sämre på att operera fartyg än någon annan så är det olustigt. Mer troligt är dock att Swahn har fått sin uppfattning om sjöfart från allmänmedia som sällan skriver om sjöfart annat än vid olyckor, utsläpp och kriminella handlingar. Det värsta är att han är ju inte ensam. Sjöfarten har mycket att göra för att putsa upp sitt varumärke hos allmänheten. 

[/flowy_subscriber_only]