[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

”Kasta inte fler skattekronor på sjöfartsnäringen”. Det skriver nationalekonomen Peter Andersson vid Linköpings Universitet i en replik som kom som ett brev på posten efter ett inlägg i SVD skrivet av Kristofer Andrén om hur Sverige återigen skulle kunna bli en sjöfartsnation. Peter Anderssons replik visar bara än en gång hur glada vi skall vara över att detta land styrs av politiker och inte av nationalekonomer.

När nationalekonomer synar verksamheter i ett land gör man det genom att försöka pressa in dessa i exakt lika stora och likformade lådor för att sedan jämföra dem. Nu är ju få verksamheter helt fyrkantiga, utan spretar åt olika håll. 

Ett problem är att nationalekonomer snickrar lådor på olika vis. I Anderssons låda kostar sjöfartsstödet drygt 1,4 miljarder för den svenska nationalplånboken. Bygger man lådan annorlunda kan man räkna hem en direkt vinst på 300 miljoner kronor enligt andra nationalekonomer. Då blir det svårt för oss vanliga dödliga människor att veta vem som har rätt. Det finns inget facit, och nationalekonomer behöver heller inte ta något ansvar för de konsekvenser det blir för ett samhälle om man tar deras slutsatser för absoluta sanningar.

Det här är också grunden för att såväl Peter Andersson som finansminister Anders Borg på ett mycket raljerande vis kan jämföra den svenska sjöfartsnäringens betydelse för Sverige med textilindustrin, flygplanstillverkningen, lädervaruindustrin och plastindustrin. Det här är alltså fem verksamheter som har helt olika förutsättningar och uppgifter, och för sjöfartens del finns det överhuvudtaget ingen konkurrenskoppling kommersiellt, kompetens–, regel–, uppdrags– eller resursmässigt med någon av de andra lådorna.

Det han kallar att kasta ut mer pengar på sjöfarten är dessutom inte en ökad kostnad för skattebetalarna utan en samordning av skattesystemet med de flesta andra sjöfartsnationer i världen. Ett tonnagebaserat skattesystem är infört för närmare 90 procent av världshandelsflottan och Sverige har som EU-medlem aktivt backat upp ett sådant system, uppenbarligen för alla andra än för sin egen näring. Skulle vi införa systemet, som innebär att företagen betalar skatt oavsett om de går med vinst eller förlust, och det i sin tur leder till en växande flotta så kommer det att innebära ökade skatteinbetalningar från rederinäringen. Och om rederinäringen växer, så växer det omgivande klustret – en högproduktiv, högkompetent och duktigt skattegenerererande samling av kringnäringar.

Enligt Anderson har vissa EU-stater infört tonnageskatt, andra inte. De ”andra” i det här fallet begränsas sannolikt till länder som Österrike av kända, geografiska skäl. Alla sjöfartsnationer i EU har infört tonnageskatt, såvida de inte har andra speciella skatte- eller registerlösningar för sin sjöfart. Nu kan man ju fråga sig om detta innebär att vi måste ha en svensk handelsflotta, sjötransporterna får vi ju ändå. Svaret på detta är ändå tveklöst ja. I en stund av verklighetsnärvaro och från hans något begränsade Linköpingshorsiont har Andersson insett att sjöfartskompetens måste säkras för att Sverige skall fungera och skriver bland anant att ”svenska sjöbefäl har en god internationell arbetsmarknad, redan idag arbetar många i fartyg med annan flagga i aktern”. 

Det är rätt Andersson, men hur länge då? Hur skall vi kunna rekrytera ungdomar till en näring som vi inte själva tror på? Hur skall vi i förlängningen kunna begära att utländska redare tar på sig ansvaret för att ge svenska ungdomar de praktikplatser som behövs? Vi har som medlemsnation i EU skrivit under på att sjöfarten är av stor strategisk betydelse för vår unions utveckling och att det är en global näring som kräver särskilda villkor. Hur länge skall vi då parasitera på att andra medlemmar gör det Sverige vägrar sin egen näring? Problemet för svensk sjöfart är egentligen inte avsaknaden av tonnageskatten utan den totala avsaknaden av kunskap om, och intresse för, sjöfarten och dess betydelse för detta land i svenska politiska kretsar. Och att de i detta avseende är ivrigt påhejade av skattefinansierade nationalekonomer från Linköping.

[/flowy_subscriber_only]