[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

”Min absoluta utgångspunkt är att Sverige skall ha en oceangående flotta”. Det sade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i en intervju med Göteborgs-Posten nyligen.

Det är en formidabel utmaning hon har framför sig. Med några undantag när är den svenskflaggade handelsflottan idag huvudsakligen sysselsatt i Östersjön och Nordsjön. Borträknat ACL och Wallenius har vi inte sett någon mer omfattande och reguljär trafik mellan kontinenter under svensk flagg de senaste decennierna.

Den snabba utflaggningen har också inneburit att antalet fartyg under svensk flagg snart är nere i färre än 150, vilket är långt ifrån, det i sig märkliga, målet på 200 fartyg som utredaren Jonas Bjelfvenstam anser är en ”lagom” nivå för att uppnå de svenska sjöfartspolitiska målen.

Sammantaget innebär detta att det inte räcker med att skapa en sjöfartspolitik och en sjöfartsfrämjande miljö som är lika bra som Danmarks, Norges, Hollands eller Färöarnas. Den måste vara bättre. Ramvillkoren måste vara konkurrenskraftiga och politiken måste vara långsiktig och förtroendeskapande om vi skall få se den omfattande inflaggning som krävs. 

”Svenska redare är aldrig nöjda” och ”mycket vill ha mer” är några kommentarer man kan få höra eller läsa när näringen påtalar att konkurrensförutsättningarna under svensk flagg är för dåliga. Faktum är att det är precis tvärtom, de svenska redare som kämpat för att ha en svensk flagga på sina fartyg har alltid varit nöjda. Under de senaste decennierna har ett antal åtgärder vidtagits av svenska regeringar för att stärka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft. Gemensamt för dem alla är att de aldrig inneburit att kostnadsnivån under svensk flagg nått ned till nivån under andra flaggor, som de närliggande norska och danska.

Under denna tid har det alltså alltid funnits en premie att betala för att segla under svensk flagg. Denna har rederierna fått ta, för det finns inga lastägare eller konsumenter som är villiga att betala extra för att varorna transporteras till sjöss under en blågul fana. Den absoluta majoriteten av dagens svenska rederinäring består av små och medelstora familjeägda företag. De drivs av svenskar som är nära sin verksamhet, som vill verka i Sverige, som vill anställa svenskar och som vill segla under svensk flagg. Deras verksamhet genererar också andra värden som vårt land inte kan vara utan. Det känns något märkligt att behöva påpeka att ett så utrikeshandelsberoende land som Sverige måste ha sjöfartskunnande och kompetens för att överhuvudtaget fungera. 

Grunden är en svensk sjöfartsnäring med framtidstro men det krävs också att vi har ungdomar som vill satsa på en karriär inom sjöfarten och att vi har ett utbildningssystem som håller hög klass i ett internationellt perspektiv. Du kan läsa mer om utbildningen inne i detta nummer.

Den europeiska sjösäkerhetsbyrån EMSA har ett rullande inspektionsprogram där man synar sjöbefälsutbildningarna inom EU och utanför i länder som utbildar sjöbefäl som tjänstgör i unionens handelsflottor.

Av någon för oss som lever i ett öppet samhälle outgrundlig anledning är inspektionsrapporterna hemliga. Transportstyrelsen som är Sveriges övervakande myndighet i dessa frågor kan få ta del av de rapporter som gäller länder utanför EU, men har ingen insyn i läget i andra medlemsstater. Informellt kan man dock få höra en del om den svenska sjöbefälsutbildningen. ”Väldigt få, och då marginella anmärkningar”, ”trevlig utbildning”, ”hög kvalitet”, ”i absolut topp”, är några kommentarer som visar att den svenska sjöbefälsutbildningen tillhör de ledande i Europa.

Generellt är det svårt att rekrytera europeiska ungdomar till ett yrkesliv på sjön. Även här sticker dock Sverige ut. Det finns sannolikt ingen annan sjöfartsnation i Europa som kan visa upp sådana ansökningssiffror till sjöbefälsutbildning som Sverige.

Såväl utbildningskvalitet som rekrytering är något som har byggts upp under många år och det är något som Sverige som nation borde vårda. Om bristen på en fungerande sjöfartspolitik leder till negativa konsekvenser på utbildnings- och rekryteringssidan så är det inte bara synd och skam, det är ett resursslöseri av stora mått.

[/flowy_subscriber_only]