Tokaido, Norra havsvägen mellan den världsliga maktens huvudstad Edo (dagens Tokyo) och kejsarstaden Kyoto, var den viktigaste av fem japanska riksvägar. Alla fem utgick från och sammanstrålade vid Nihonbashi (Japanbron) i Edo; broplats sedan 1603 och landets verkliga medelpunkt. Den välvda träbron på konstnären Hiroshiges träsnitt är borta sedan länge. Utsikten över dagens stiliga stenbro anno 1911 har i decennier saboterats av det upphöjda monstret Shuto Expressway Loop Line, som effektivt placerar bron i ständig skugga. Det gäller även vattendraget den överbrygger; Nihonbashi-gawa, som är en av få rester av centrala Tokyos nätverk av transportkanaler.

Men nu har beslut fattats om att leda om motorvägen under jord. Om 20 år skiner solen åter över Nihonbashi. Tack på förhand för det!

---

Hakone! Det vackra vulkannamnet – som helt opoetiskt betyder ”rot-låda” – väcker nostalgi. Ett av AB Svenska Ostasiatiska Kompaniets stolta vita fartyg bar det 1967–79. Ett annat ASOK-fartyg fick ungefär samtidigt heta Fujisan, uppkallat efter Hakones reslige granne.

Den klassiskt sköna Fuji-san, vars topp ibland täcks av ett molnparaply, hade sitt senaste utbrott 1792. Sedan dess har hon hållit en låg profil, som man säger. Men 2001 började ökad seismisk aktivitet märkas från vulkanens inre, där gudinnan Fujihime residerar. Mestadels är Fujihime upptagen med sitt kall att få omvärldens träd att blomma, men nu tolkas hennes förehavanden som en varning. Utbrott kan stå för dörren. På riskskalan faller paret Fuji-san och Hakone-yama inom kategori B, den mellersta av de tre som Japans drygt 100 aktiva vulkaner är indelade i.

Hakone är en trolskt skön alptrakt på den nordligaste delen av Izuhalvön, västsydväst om Yokohama; kringgärdad av berg och den avlånga Ashi no ko, ”Vass-sjön”. Förr om åren var Hakone den elfte och farligaste av de 53 kontrollstationerna längs Tokaido. Det var – och är – ett vilt landskap med ständig risk för jordbävningar och vulkanutbrott. Till yttermera visso hemsöktes trakten av stråtrövare. Hakonepasset var också den viktigaste barriären mot eventuellt upproriska länsherrar och stod därför under mycket hård bevakning. Till skydd för den inre stabiliteten hölls länsherrarnas fruar och barn dessutom som ett slags permanent lyxgisslan i Edo.

I tidernas begynnelse hade Hakone-yama lika rena konturer som grannen Fuji-san. Så kollapsade vulkanen i ett våldsamt utbrott. Dagens dramatiska topografi bildades runt kratersjön Ashi, med ”gudaberget” Kami-yama som högsta topp (1.438 m över havet, blott hälften av den ursprungliga höjden). Numera leder en hisnande linbana dit upp; till Owakudani (”Den stora kokande dalen”), som förr kallades Jigokudani (”Helvetesdalen”). En stank av ruttna ägg pyser fram ur jordens oroliga inre. På grund av gasen anmodas besökaren att inte stanna för länge på platsen. Högplatån bär namnet Enmadai, ”Helveteskungens tron”.

I Ashisjön långt nedanför stävar m/s Frontier-go obekymrat vidare på sin inskränkta trad; en obeskrivlig skapelse som närmast liknar en karikatyr av en hjulångare i kitschig kinesisk färgskrud. Och på stranden står en livs levande riksha-förare och väntar på passagerare till sitt revolutionerande fordon. Även om uppfinningen ibland brukar tillskrivas den amerikanske sjömannen och missionären Jonathan Goble är ursprunget nog äkta japanskt. Jinrikisha betyder ”mankraft-fordon”. Dock brukade man inte färdas på hjul längs Tokaidovägen, och som sig bör gick alla tunga varutransporter sjövägen till och från Edo.

Riskerna bekom inte den minutiöst välbevakade ”holländaren” Carl Peter Thunberg det ringaste, då han våren 1776 passerade genom Hakone. Han färdades i en kago, en täckt palankin (den tidens orientaliska bärstol). Thunberg tjänstgjorde som medicus vid den holländska handelsstationen på ön Dejima i Nagasaki; det hermetiskt slutna Japans i princip enda ventil på glänt mot yttervärlden. Han hade kommit dit året innan som skeppsläkare på den holländska ostindiefararen Stavenisse. Nu färdades han längs Tokaido tillsammans med två holländare och ett stort antal övervakande japaner för den obligatoriska årliga vördnadsbetygelsen gentemot shogun, landets reelle härskare i Edo.

Varför holländsk täckmantel för en blid vetenskapsman från Jönköping? Det var enda chansen för Carl von Linnés favoritlärjunge att kartlägga Japans unika flora; blott ett litet antal hårdbevakade holländare och kineser släpptes in i landet för den starkt begränsade handelns skull.

Thunberg sägs till och med ha finkammat det hö som fördes in till Dejima, på jakt efter botaniska ledtrådar som råkat slinka med. Under passagen genom ”Fakoniebergens” rika flora lär han ha irriterat de japanska följeslagarna med sina ideliga kisspauser, i syfte att botanisera i omgivningarna. Mot slutet av sin årslånga vistelse i Japan tilläts han dock botanisera någorlunda fritt i trakten runt Nagasaki, om än under ständig bevakning på sin egen bekostnad.

Dessa svåra förhållanden till trots lyckades han göra en verklig pionjärinsats. 1784 utkom Flora Iaponica, som renderat Tsunberugu-sensei – Mäster Thunberg – evig berömmelse som ”Japans Linné”.

Under sin åtta och ett halvt år långa utlandsvistelse hade Thunberg även stannat till i Kapkolonin i det sydligaste Afrika, där han hann göra sig förtjänt av epitetet Kapbotanikens fader.

Nästa kontrollstation efter Hakone var Mishima, där dagens vägsträckning delvis följer gamla Tokaido. Vägen dit slingrar sig över bergspass, genom ett intensivt grönt landskap med dimma som täcker dalarna långt nedanför, innan den når den trettonde stationen Numazu i Surugabuktens nordostliga hörn. Där i en skyddad vik, med fri sikt åt Fuji-san, låg i decennier havens drottning Stella Polaris som flytande värdshus; ett av världens första specialbyggda kryssningsfartyg och ett stolt arv för svensk skeppsbyggnad och skandinavisk sjöfart.

Väst om Numazu följer Norra havsvägen Surugabuktens kant bortåt hamnstaden Shimizu. Efter den fjortonde stationen, Hara, följer den femtonde, Yoshiwara, och så vidare – genom nya bergspass och dalar ända till bron Sanjo Ohashi i Kyoto, nästan exakt 50 landmil från rikslikaren Nihonbashi i Edo.

Helt nära Nihonbashi låg till en början Japans och kanske världens mest seglivade glädjekvarter 1617-1958, Yoshiwara. Namnet skrivs med tecken som betyder ”Lyckans äng”. Kanske tog sig så många ”galanta flickor” dit från Tokaido-vägens femtonde station att den fick ge namn åt glädjekvarteret. De långa ärmarnas brand 1657 – en av de fruktade ”Edos blommor” – ledde till att kvarteret flyttades längre åt nordost, uppströms längs stadens livsåder Sumidafloden. Den av vide- eller pilträd kantade inrättningen kunde även kallas yujoba, ”lekplats med kvinnor”.

Om Thunberg överhuvud taget fick chansen att besöka Yoshiwara under sitt Edo-besök, begränsades syftet troligen till att klassificera pilträden; symboler för den tjänstesektor vars utövare kallas baishun, ”en som säljer våren”. Shintokulten bejakar sinnlig njutning, medan buddhismen betonar att livet är kort, en flyktig illusion. För ”vårförsäljerskorna” själva var tillvaron långt ifrån någon dans på rosor; vid ett tempel i grannskapet vittnar omärkta gravar om tiotusentals unga kvinnor som alltför tidigt hade lämnat jordelivet. Dock hade de med högst rang – oiran – en mycket stark social ställning. Deras flytande värld av vide präglade de högre ståndens kultur; inom litteratur och teater såväl som musik och konst. En av den flytande världens främsta konstnärer var Hiroshige Ando, som dog i en koleraepidemi 1858. I en avskedsdikt skrev han:

Jag lämnar min pensel vid östra vägen,
reser genom himlarna
för att se de berömda sevärdheterna
i det västra paradiset

Dessförinnan hade Hiroshige i träsnittets form förevigat alla de 53 kontrollstationerna längs Tokaidovägen, som på hans tid var landets verkliga artär. Den var drygt fem meter bred och stabiliserad med ett gruslager som täckts med sand, utom i bergspassen där den var stenlagd. Redan då var det vänstertrafik som gällde. Numera förknippas Tokaido mest med hyperexpresståget Shinkansen, som jag har rest med flera gånger mellan Yokohama och Kōbe.

Stadsdelen Nihonbashi var förr stadens traditionella handelscentrum – men också en symbol för kultur, upplysning och goda manér. Det kan nog stämma bra på den enastående engelske sjömannen och tusenkonstnären Will Adams, som i början av 1600-talet hade ett hus vid Nihonbashi-brons norra fäste. Men det var i sin förlänade egendom på Miurahalvön i syd, vid dagens örlogshamn Yokosuka, han hade sin mest fasta punkt i tillvaron som naturaliserad japansk samuraj: Miura Anjin-san, Herr Lots av Miura.

Sommaren 1598 lämnade fem skepp Rotterdam. Deras namn – ”Löftet”, ”Hoppet”, ”Kärleken”, ”Troheten” och ”Det Goda Budskapet” – andades oegennyttiga syften med expeditionen. Men skeppen var utrustade av krämare som fått en släng av ”kryddfebern”. Affärsidén var att etablera en västlig led till Ostindien via Magellans sund, samt att plundra spanska besittningar på Sydamerikas västkust och skifta bytet mot hägrande ostindiska kryddor. Det gick inget vidare. Het Geloof tvingades avbryta resan och lottlös återvända till Rotterdam. Tre skepp förliste med man och allt.

Den 19 april 1600 drev De Liefde (”Kärleken”) iland på den japanska sydön Kyushus nordöstra kust. Hon brukade även kallas Erasmus efter sin galjonsfigur, ett av sjöfolkets skyddshelgon. Men minst lika mycket som hans var det nog den engelske lotsstyrmannen Will Adams förtjänst att det närmast redlösa skeppet lyckades nå den skyddade Usukibukten. Han var en av nio i den kvarlevande besättningen på 24 man som ännu kunde stå på benen. Ursprungligen hade de varit 110.

Efter inledande kulturkrockar och mycket brysk behandling anpassade sig Will Adams snabbt. I kraft av sin mångsidiga kompetens vann han shoguns förtroende och gjorde blixtkarriär i sitt nya hemland, där han snart upphöjdes till samurajs rang och värdighet. Dock var han förbjuden att återvända till hustru och barn i England. Den allsmäktige shogunlöste detta genom att officiellt dödförklara Will Adams och i stället symboliskt blåsa liv i Miura Anjin, som nu vigdes med samurajdottern Oyuki. Paret fick två barn, Joseph och Susanna, som antagligen försvann i historiens töcken under sina parallella japanska namn.

I trakten av Nihonbashi vittnar distriktsnamnet Yaesu – en förvrängning av Joosten – om en av Adams skeppskamrater. Andrestyrman Jan Joosten Lodenstijn blev också rådgivare åt shogun, och även han tilldelades hus och hustru i Edo. Båda fick förtroendet att göra vidsträckta sjöresor i Sydost- och Ostasien, trots att de var förbjudna att ta sig tillbaka till Europa. Joosten ändade sina dagar under ett fåfängt försök att ändå återvända hem till Delft. Hans skepp förliste vid Paracelöarna i Sydkinesiska sjön.

Adams dog 1620, 56 år gammal, på ön Hirado utanför Nagasaki. Han och Joosten hade spelat en ovärderlig roll för de handelsfaktorier som etablerades på ”Firando” (Hirado), samt för att holländsk närvaro tilläts på Dejima inne i ”Langasacke” (Nagasaki) sedan alla andra utom ett fåtal kineser kastats ut.

Nära Anjin-zuka, ”Lotsbacken” på Miurahalvön finns vad som har påståtts vara dubbelgraven över Anjin-san och hustru Oyuki. Troligen begravdes Adams i stället på Hirados utlänningskyrkogård. Några år senare skövlades gravarna, varpå stoften dumpades i havet. Det skedde då ett uppror med kristna förtecken just hade slagits ned på Kyushu. Därefter slog Japan definitivt igen dörren mot yttervärlden.

Minnesstenarna i Lotsbacken nära Yokosuka kan ändå tjäna som ett värdigt monument över ett märkligt sjömansöde, som även kan anas i romantiserad och historiskt förvrängd skepnad i James Clavells roman Shogun.

Ytterligare ett minnesmärke finns i fiskehamnen Ito på Izuhalvöns nordöstra del. Där verkade Adams som skeppsbyggmästare 1605-10. Shogun ville ha västerländska skepp, och Adams ledde arbetet. Det första på 80 ton användes för att kartlägga Japans kuster. Nästa skepp var på 120 ton. Under namnet San Buenaventura chartrades hon av spanjorerna på Filippinerna, som framgångsrikt seglade henne till Acapulco och åter. Den 8-10 augusti varje år högtidlighåller Itoborna minnet av Will Adams genom festivalen Anjin matsuri.

250 år senare återupplivades skeppsbyggnadstraditionen; nu i den skyddade fiskebyn Heda på Izuhalvöns västsida, helt nära det som var m/s Stella Polaris brygga.

Kanonbåtsdiplomati kom i ropet som mellanstatlig umgängesform, med ojämlika fördrag i sikte. Japan skulle tvingas öppna sina hamnar för internationell samfärdsel. En av de första makterna som bankade på dörren var grannen Ryssland.

Redan 1791 hade en rysk expedition under finlandssvensken Adam Eriksson Laxmans befäl seglat till hamnen Nemuro på Ezo (den nordligaste av de japanska huvudöarna, långt senare omdöpt till Hokkaido). På Rysslands vägnar försökte Laxman etablera handelsförbindelser. Han bemöttes artigt, men initiativet ledde ingenvart.

I augusti 1853 anlände greven och amiralen Evfimij Putjatin på Diana till Nagasaki. Men det var inte heller grevens tid. Shoguns regim vägrade blankt att gå ryssarna till mötes. Putjatin återkom året därpå, nu till Shimodas redd vid Izuhalvöns sydöstra del. Just då slog en seismisk monstervåg – tsunami – till och sänkte Diana. Det var då de överlevande ryssarna tog sig till Heda och fick fiskarbefolkningens hjälp att bygga ett nytt fartyg åt dem. Därmed kunde ryssarna segla hem. Så småningom fick de ändå sitt avtal.

I gengäld fick shogun oväntad tillgång till skeppsbyggarkompetens. Han varskodde Hedaborna att bygga likadana oceangående skepp för japanernas egna behov. Samtidigt började man projektera ett modernt varv på ön Tsukuda i Edo; föregångaren till Ishikawajima-Harima Heavy Industries. Shoguns tid var utmätt, men kanske var det ironiskt nog just i Heda embryot till Japans moderna örlogsflotta föddes; den jaggernaut som ett halvt sekel senare så grymt krossade tsarens flotta i Tsushimasundet, storslagen final i Rysk-japanska kriget 1904-05. I Yokosuka på Miurahalvön bevaras amiral Heihachiri Togos flaggskepp Mikasa till minne av det dramat.

En månad före Putjatins anlöp i Nagasaki 1853 hade den amerikanske kommendören Matthew Perrys kraftigt bestyckade svarta skepp ankrat upp i Edos inlopp, Uragasundet. Maktdemonstrationen var effektiv. När Perry året därpå återkom med sju skepp till Shimoda på Izuhalvön, fann japanerna det klokast att skriva på det avtal som öppnade den hamnen, liksom Hakodate på nordön Hokkaido, och som samtidigt gav USA handels- och diplomatiska förbindelser med Japan. Därmed var Japans självvalda isolering från yttervärlden i drygt 200 år definitivt hävd.

Itos och Hedas fiskare bör ha varit väl förtrogna med Nihonbashi, som i nära 300 år (1628-1923) härbärgerade huvudstadens fiskmarknad. Den kallades Otohime-hiroba, efter drakkungens dotter Otohime, som bor i ett slott nere i havets djup.

Den stora jordbävningskatastrofen 1923 slog hårt mot Nihonbashi. Otohimes fiskmarknad återhämtade sig aldrig, men till dess hågkomst tronar hon vid bron i minnesmärkets form. 1935 återuppstod marknaden officiellt i stadsdelen Tsukiji, vars namn har den sanningsenliga innebörden ”från havet erövrat land”.

När Japan tvingades släppa in västerlänningar i själva Tokyo, som Edo nu döptes om till, såg regimen till att det skulle ske i avkroken Tsukiji. För deras välfärd inrättades ett aka-chochin, det vill säga red light district, med drygt 100 etablissement och galanta damer i tusental. Men de röda lyktornas kvarter blev ingen lysande framgång. Det kundunderlag man hade räknat med visade sig till större delen bestå av protestantiska missionärer. Här kunde man verkligen tala om kulturkrock. Inom något år fick kvarteret bomma igen.

Tokyo Central Wholesale Market i Tsukiji växte däremot till vad som ansågs vara världens största fiskmarknad. Framför ingången främjades sjösäkerheten i shintoistisk tappning: Namiyoke Inari Jinja, ”den vågavstötande rävgudens helgedom”. Men jag undrar just hur den överordnade havsguden Sumiyoshi Myojin såg på det hädiska faktum, att en betydande del av fisken under senare decennier kommit med flyg till lufthamnen Narita – som därmed lär vara Japans främsta fiskhamn – och på hjul därifrån in till fiskmarknaden!

2018 bommades Tsukiji fiskmarknad igen och verksamheten flyttades till Toyosu en bit ut i Tokyobukten.

Sjöfararnas beskyddare Sumiyoshi är en sammansatt natur, som i sig förenar flera gudar. Han har sin huvudhelgedom i Osaka och en av sina uppskattningsvis två tusen filialer på ön Tsukuda alldeles utanför Tsukiji; numera sammanväxt med grannön Tsukishima. Här finns även en historisk länk till fiskmarknaden. 1613 beordrade shogun en grupp trogna fiskare i byn Tsukuda utanför Osaka att flytta till den just dränerade sumpmarken i Sumidaflodens mynning långt borta i Edo; en nyvunnen ö som således fick namn efter deras avlägsna hemort. Därifrån skulle de förse makteliten med den läckra sillarten shirauo men även hålla vakande ögon på sjötrafiken runt huvudstaden. Deras överskottsfångster ledde till att fiskmarknaden i Nihonbashi uppstod. På arvtagaren i Tsukiji fick deras ättlingar sin utkomst.

Delar av Tsukudas gamla fiskarbebyggelse finns kvar kring en liten kanal, med helgedomen Sumiyoshi Jinja i centrum. Fiskarnas ättlingar vårdar gruppens traditioner. Den första helgen i augusti vart tredje år firas högtiden Sumiyoshi Matsuri, då helgedomens mikoshi – ett bärbart åttakantigt shintoaltare – förs runt området med sjögudens ande innesluten. Det rör sig om en religiös festival med god mat och dryck och ett muntert folkliv. Man flaggar med sex drygt 20 meter höga vertikala flaggor, fästa vid pålar som mellan festivalerna konserveras i kanalbädden (ett par av dem lär vara drygt 300 år gamla). Flaggningen uppstod för att shogun skulle kunna se från sitt palats att festivalen pågick.

Åt sydväst fanns Tokaidovägens andra station efter Nihonbashi: Shinagawa, ”Varufloden”. Strax utanför döljer sig ett knippe konstgjorda batteriöar, som erinrar om kommendör Perrys våldgästning 1853. De kallades odaiba, ”ställningar”, och uppfördes för att skydda staden mot utländskt intrång. Av planerade elva fullbordades fem, och av dem återstår nu blott två, under den ståtliga Rainbow Bridge. Bron leder från hamnområdet Kaigan över till en ny stadsdel – Daiba – som skapats med de övriga tre batteriöarna som fundament och sopor som fyllningsmaterial. Åt Shinagawa till breder Odaiba Marine Park ut sig med sjöfartsmuseum, grönområden och importerad vit sand från den kinesiska tropikön Hainan. På kvällarna trängs flytande krogar – yukatabune – i farleden, så att passagerarna får njuta av vyn över den upplysta härligheten, inbegripet en kopia av Frihetsgudinnan. Kommendör Perry flinar nog förnöjt i sin stjärnbanershimmel.

Perrys landsman William Copeland tillhörde de tidiga utländska kolonisterna i Yokohama, vid Tokaidovägens tredje station Kanagawa. Denna bör ha legat downtown åt hamnen till, där järnvägsstationen heter Kannai (”inom kontrollstationen”). Där och ingen annanstans fick de första utlänningarna slå sig ned 1859. Numera är Kanagawa namn på hela länet, som sträcker sig ända till Hakone.

Egentligen var Copeland en norsk sjöman som bytt identitet. Johan Martinus Thoresen hade gått i bryggarlära hemma i Arendal och sedan dragit till sjöss. Så småningom blev han amerikansk medborgare och passade då även på att skifta namn. Som Copeland klev han iland i Yokohama, där han 1870 grundade Spring Valley Brewery. Det gick upp och ned, och 1884 sålde han bryggeriet. Bakom efterträdaren Japan Brewery stod lokala britter och tyskar, som 1888 lanserade varumärket Kirin Beer. Så småningom hamnade bryggeriet i Mitsubishis breda famn; ett konglomerat med rötter i samurajklanen Tosa, vars allra första affärsprojekt var en föregångare till jätterederiet NYK.

I lunden Kirin-en i förorten Yamate vittnar en minnessten om Copelands alias Thoresens verk. Hans öl skulle bli Japans mest framgångsrika, men själv dog han utfattig 1902 och vilar sedan dess på Utlänningskyrkogården i Yokohama. Ofta när jag tömmer en öl av visst märke leds tanken till ytterligare ett i den långa raden av märkliga skandinaviska sjömansöden.

Kirin är den östasiatiska ”enhörningen”, med drakhuvud, lejonman och hjortkropp. Den symboliserar godhet och ett långt liv. Kirin bor i paradiset och visar sig endast när en enastående vis personlighet skall födas.

När Thunberg klev ur sin palankin på Tokaidovägens sjunde station, Fujisawa, blev han antagligen hänförd av vyn ut över Enoshima. Den intensivt lummiga, knappt 60 meter höga klippön reser sig ur havet omedelbart utanför Sekaiflodens mynning. I själva verket bärgades ön ur djupet av gudinnan Benten; en av de sju lyckogudarna på skattskeppet Takarabune, som seglar i hamn varje nyårsafton. Som tack har hon fått vägbanken ut till ön uppkallad efter sig: Enoshima Benten-bashi. På ön finns dessutom en av Japans tre berömda Bentenstatyer. I en liten sexkantig tempelbyggnad som ingår i öns shintohelgedom sitter hon naken och spelar stränginstrumentet biwa. Helgedomen är spridd på tre olika platser på ön, tillägnade havsgudinnorna Tagori, Takitsu och Itsukushima, vars huvudhelgedomar finns långt nere vid Kyushus nordvästra kust.

---

Åter i världens larm vid Nihonbashibrons norra fäste finner jag den bronsplatta, varifrån alla avstånd i riket utgår.