”Briggen Charlotta seglar natt och dag genom aprilvårens regntjocka. Seglen på de båda fulltacklade masterna hänger för det mesta slaka och skrynkliga, vinden är fortfarande svag. Skeppets tunga kropp är djupt nedsjunken i sjön. En havets lastdragare, en vattenöknens kamel, gräver sig sakta fram genom vågornas mjuka, blågröna kullar.”
Så beskriver Vilhelm Moberg i sin roman det skepp som i april 1850 tog Karl-Oskar, Kristina och de andra utvandrarna från hamnen i blekingska Karlshamn till Nordamerika, för att starta nya liv efter att tillvaron i Sverige blivit alltför svår.
Resan tog drygt två månader att genomföra, och det var inte alla passagerare som överlevde den. Nu ska jag kanske för säkerhets skull tillägga att Vilhelm Mobergs mästerliga romansvit om de svenskar som lämnade det fattiga Sverige är just en roman, fiktion. Men samtidigt är det en på många sätt sann skildring av en viktig epok i svensk historia då ungefär en miljon människor härifrån korsade haven för att finna lyckan i det nya landet i väster.
”Här har skeppen gått fram i årtusenden, men på denna väg har de vandrare som gått förut icke efterlämnat några spår.”
Romansviten om utvandrarna är bland annat en historia om människans förflyttning. Vi har alltid sökt oss till nya platser, av olika anledningar. Vattenvägen är ofta den väg som har gjort resan möjlig.
Om vi slutar resa
så vore det en förlust för mänskligheten
Man kan resa från något, eller till. Man reser för att undkomma fattigdom, eller fly från krig och förtryck. Man reser för att söka nya jaktmarker, mer bokstavligt förr, mer bildligt i dag. Kanske är man inte tvingad att resa, men man reser någonstans där möjligheten till jobb och karriär är större än hemma. Vi reser för nöjes skull, till kärleken, eller för att finna vila, avkoppling och nya upplevelser. Inte minst reser människor för den globala handelns skull, den som gett oss utveckling, välstånd och nya insikter.
Människan är en art i ständig rörelse, och det kommer vi aldrig att kunna ändra på, pandemier och klimatkris till trots. Jag tror att viljan till rörelse ligger i våra gener. Homo Sapiens, ”den visa” människan, har aldrig nöjt sig med att stanna hemma. Vår hjärna är konstruerad för att utforska vår värld, i stort och i smått.
Att hjälpa mänskligheten att resa, som sjöfarten gör, måste därför vara en av de viktigaste uppgifterna i denna värld.
De skäl som ibland anges för att vi ska resa mindre kommer att vara parenteser i vår historia. Med pandemin skulle vi stanna hemma. Men sedan uppfann vi vaccin mot viruset, bland annat för att vi ska kunna resa igen. Klimatkrisen gör att vi bör undvika resor som belastar klimatet. Därför utvecklar vi ny teknik, och här har sjöfarten en självklar framtid som ett relativt miljövänligt alternativ.
Om vi slutar resa så vore det en förlust för mänskligheten. Människor behöver intryck och kunskap från andra länder och kontinenter för att utvecklas, och vice versa.
Så vi får tacka sjöfarten för att den tog Karl-Oskar och Kristina till den nya världen.