[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]�Djävulens dansgolv”.

Vi checkar in på vandrarhemmet i Me-hamn och bjuds med på båttur till fyren i ägaren Vidar Karlstads Mörejet 30. Turen går i dryga tjugo knop och den skapligt nya dieseln i maskin spinner fint under durken. 

Båten gräver sig stadigt fram i det stökiga vattnet som har kvar rester av stormvädret som drog förbi tidigare i veckan. Vi har femtom nautiska mil till fyren och bänkar oss i kabinen.

– Barents hav, som för övrigt fått namn efter holländske upptäckaren Willem Barents som också upptäckte Arktis, är ett rent farvatten utan grynnor och stenar, säger Vidar. Men visst kan sjöarna vara knepiga, särskilt när Nordan trycker på vattenmassorna som bryter hundra meter från strand. Då ska man absolut inte vara i närheten.  Det inte för intet farvattnet kallas ”Djävulens dansgolv”. 

Vi möter Hurtigrutens ”Vestervålen” som ståligt stävar mot sluthamnen i Kirkenes. På däck vinkar några av hennes femhundra passagerare glatt. Vidar styr upp på hennes babordssida och kontaktar bryggan via kanal sex på VHF för att ”snacka lite med kapten”. 

– Hallå Vestervålen, fin dag vi har, eller hur?

– Akkurat, det är en riktigt go dag.

Som en polkagris i öster

Efter en knapp timmes seglats tornar Slettnes fyr upp sig som en polkagris i öster vakande över ett djupblå Barents hav. Långt ute ses några fiskebåtar på jakt efter torsk, lådda och till exempel kolja. Längs kusterna är det också gott om kungskrabba. Arten sattes ut i Murmanskfjorden på sextiotalet och har spritt sig och fiskas kommersiellt i Norge sedan 2002. Vi lägger till i Gamvik, som den subarktiska fiskebyn runt fyren heter, och kollar in omgivningarna. På myrarna och kärren växer lava och till exempel mossa. I luften snattrar och piper tärnor, snipor och lom. Tvärs genom landskapet skrider renar med högsträckt hals och vaksamma ögon. Inåt land tornar bergskedjorna upp sig och här och där ses rester från kriget; bunkrar, skyttegravar, kanonställningar. 

I Gamvik har människor bott i över tiotusen år, huvudsakligen försörjda av fiske och valfångst, fast också jordbruk. Fram till 1988 var landsdelen delvis isolerad. I dag har man väg, anlöp av just Hurtigruten och även flygförbindelse. 

Längre norrut än till Gamvik och Slettnes fyr kommer man inte med bil på den europeiska kontinenten. Om man går, når man dock ytterligare en bit norrut, Kinnarodden, lokalt kallad ”The Wild Cap”. 

Makalös utsikt 

Vi får lift med Vidars svåger till Slettnes fyr som ligger mitt i ett naturreservat och tar hundratrettionio trappsteg till lanternin och en makalös utsikt över Barents hav. Utsikten är eftertraktad av fågelskådare som spanar efter havsbundna fågelsträck.  

Bygget av Slettnes fyr inleddes 1903. Arbetslaget bestod till stor del av lokala bönder som fick möjlighet att bättra på kassan. För beställningen stod fyrdirektör Didrik Hegermann på Fyrdirektoratet. Det var också han som invigde och tände fyren 15 september 1905. Förste fyrmästaren hette Hans J Hatteberg. 

År 1922 försågs fyren med mistlur som brölade var trettionde sekund. Personalen rapporterade var tredje timme temperatur, luftfuktighet och vindstyrka till ”Meteorologiskt Institutt”.  

Fyren sprängdes

Under andra världskriget släckte nazisterna ned fyren när de allierades konvojer på väg till och från Murmansk passerade. I mörkret fyrade man sedan av sina kanoner. Konvojerna var också målet för tyska slagkryssaren Scharnhorst som lurpassade i Altafjorden ett stycke västerut. Fartyget spelade huvudrollen i andra världskrigets kanske tuffaste sjöslag. Det ägde rum utanför Nordkap vintern 1943 och inleddes med att Scharhorst fick vittring på en konvoj med nitton handelsfartyg som tre dagar tidigare lämnade Skottland för att via den norska kusten ta sig upp till Murmansk. Runt konvojen vakade brittiska HMS Belfast och kryssarna Sheffield och Norfolk. Scharnhorst stävade ut från fjorden för att gå till attack, men sänktes under dramatiska former samma kväll.

När tyskarna lämnade Norge i krigets slutsked sprängde de fyren och iscensatte brända jordens taktik. I Finnmark talar man än i dag om ”brannhösten” då det mesta blev kol och aska. Men direkt efter freden monterades en gaslanternin på de tio ringar gjutjärn som fanns kvar av fyren. Under kommande tre år byggdes hela stationen upp på nytt. En miljon kostade kalaset. Den gamla mistluren ersattes med en tvåtoners nautofon som nådde sex mil. Skapelsen var i bruk till 1985. År 1955 blev Slettnes radiofyr och ett år senare försågs stationen med kommunal elektricitet. Fyren k-märkets 1998 och blev 2005 Norges sista att automatiseras. 

I fyrens kafeteria beställer vi nygräddade våfflor med norsk brunost och kaffe. Föreståndaren Harald Hansen vet allt om fyren och omgivningarna berättar om fyrsamhällets återuppbyggnad 1946-48.

– Arkitekterna bakom det nya vita fyrsamhället är Gudolf Blakstad och Herman Munthe-Kaas. Om man tittar noga ser man att husen byggts av olika material. En del med träpanel, andra med eternit eller plast. Tanken var att man skulle lära sig om beständighet. Fast utvärdering saknas, än så länge.

Tillbaka i Gamvik besöker vi Gamsvik Gjestehem som serverar nationalrätten ”Får i kål”. Anrättningen, som har en egen dag i Norge, serveras av Vidar Svensen som driver hemmet. 

Mehamnsslaget 

Åter på vandrarhemmet i Mehamn, världens nordligaste fastlandsanläggning med full service, slår vi oss i slang med ryska turister som berättar att de fångat en tjugofemkilos hälleflundra som de fileat och lagt i frysboxar.

– Vi tog den med harpun, säger storfiskarna och håller upp redskapet.

Harpun, i varje fall ”den exploderande harpunen”, är förknippad med Mehman. Det var nämligen här norrmannen Sven Foyn uppfann skapelsen sedan han startat en valstation i samhället. Stationen såg ut att bli en succé, fast när det traditionella fisket drabbades, riktade traktens fiskare misstankarna mot valfabriken. De slog helt enkelt söder skapelsen. ”Mehamnsslaget” kallas tilltaget som upphörde först sedan norsk militär kallats in.

Vi bokar plats på eftermiddagens kungskrabbfisketur och stävar åter ut med Vidars Mörejet. Strax siktas den röda boj under vilken vår tina befinner sig. Det blir en tuff match att få upp buren.

Trettio kilo krabba

Vi uppskattar att det handlar om trettio kilo krabba á fyrahundrafemtio kronor kilot i ”fina butiken i storstaden”. Läckerbitarna skonas och tas snabbt av daga med knivsnitt. Vi visas sedan honornas gömmor av svart rom.

– Vill någon smaka, undrar skippern.

Och det vill vi förstås, alla utom en rysk dam i fina svarta lackskor. Det är bara att ta en näve och mumsa på. Och det smakar gudomligt gott; hav, salt, fina skaldjur.

På bryggan vid hemkomsten väntar Finnmarks vassaste fiskkock Kolle på att få sätta kniven i krabborna:

– Det här ser ju fint ut, säger han och klämmer prövade på krabbornas ben. Jag skulle säga att de är fyllda till åttio procent och det är mycket bra. Nu går vi till köket.

Kolle kokar benen på krabborna, kroppen slängs, i vattenånga utan salt och understryker vikten av att inte dränka med i vatten. Han rensar fram några fina bitar som han fräser snabbt i smör och lägger på örtbröd. Och så blir det pasta med krabba i gräddig sås. Rommen blandar han med schalottenlök och citron.

– Normalt sett använder vi inte rommen, fast låt oss nu se hur det smakar.

Arne Spångberg

[/flowy_subscriber_only]