Jag håller med om att man måste skilja på bulk och enhetsbundna transporter. Bulkkunderna har oftast sina anläggningar inom hamnområdet eller i nära anslutning till hamnen och kan man inte lossa en bulklast direkt in på mottagarens mark, så behövs det sällan mera än en kort transport på ’gummihjul’. När det gäller enhetsburna transporter ser det annorlunda ut. Både vad det gäller kvantitet och avstånd till hamnen ifråga och här behövs specialutrustning i form av ship-to-shore kranar och containertruckar. Skall man av miljöskäl effektvisera dessa transporter – ofta enheter som kommer/går till/från Sverige med feeder-fartyg för omlastning på kontinenten, är det nödvändigt att man som fraktköpare försöka styra oceanrederiets val av feederalternativ; det kan t ex ur miljösynpunkt vara bättre att använda en ’common feeder’ än ocean-rederiets val av hamn för sitt eget feeder-upplägg. Här får man förhandla om val av hamn.
Slutligen vill jag vad gäller transportid med fartyg inom Europa versus ’gummihjul’ och att det förra är alltför långsamt, bara säga att det är en fråga om tillvänjning. Ett slående exempel på detta är den ’slow-steaming’ som förlänger transittiden i exempelvis Fjärran Östern-traden med minst en vecka, fick kunderna att ’gå i taket’, men nu två/tre år senare är det tyst och alla tycks acceptera den längre transittiden – t om nu när bunkern är lika ’billig’ som före ’slow-steaming’. Huruvida det är av miljöskäl eller andra bevekelsegunder som får rederierna att fortsätta ’slow-steama’ har jag ingen direkt uppfattning om.