[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Kustsjöfarten har spelat en stor roll för svensk inrikestrafik fram till mitten av 1900-talet. Före järnvägsnätets utbyggnad var detta det snabbaste sättet att transportera sig inom landet. Med järnvägen fruktade kustsjöfarten konkurrens. Det gick således att åka fartyg från Karlskrona till Luleå med byten i bl.a. Stockholm långt in på 1900-talet. Stockholm utgjorde navet i denna inrikestrafik med omfattande sjöfart även på Mälaren, men även i västra Sverige och då i Vänern och kanalerna Dalslands kanal och Göta kanal gick det att åka båt. Sveabolaget var bland de största rederierna som seglade på ostkusten. Med järnvägsnätets snabbare restider samt vägnätets utbyggnad och billigare långdistans-busstrafik tog kustsjöfartens betydelse slut efter andra världskriget.

Då Sverige är ett omfattande land med många bebodda öar spelar kustsjöfarten fortfarande en stor roll inte minst lokalt, främst när det gäller sjötrafiken till Gotland. Den danska Storströmsbrons hållfasthetsproblem under hösten 2011 visar fördelen att snabbt kunna disponera anpassbara försörjningsvägar genom cabotage. Group ”Transport 2000 Plus” (International Energy Agency – IEA) rekommenderade i sin gedigna rapport ”Transport in a Fast Changing Europe” en satsning på kustsjöfart – cabotage – särskilt i formen ”Intermodal Sea Transport”. Bland huvudskälen anges: att godscontainern har gjort sitt intåg, att effektiv prissättning av och betalning för nyttjande av vägnäten blir – med den kritiska utvecklingen av vägtransport i Europa och med hänsyn till miljön och till energiförsörjningen – politiskt oundviklig. 

Sålunda ändras konkurrenssituationen successivt radikalt, och till fördel för kustsjöfart. Containern underlättar Intermodal Transport; detta innebär, att det vid godstransporter, t. ex. från producent till köpare, nyttjas flera olika transportmedel: lastbil till kanalläktare, vidare till kustfartyg, och så till järnväg och slutligen åter till lastbil. Sjöfartsforum i Stockholm har i ett dokument år 2009 påpekat cabotage som viktig för vårt land och miljön. Vattenvägen är framtidsvägen anser Sjöfartsforum.

Ökad godstrafik på väg medför ökad frekvens av personskador bl. a på grund av mikropartiklar i luften. Sverige har drygt en halv miljon lastbilar. Sjöfart medför mindre utsläpp. Om den pågående skeppsmoderniseringen må nämnas katalystisk förbränning i dieselmotorer med resulterande bättre energiekonomi och mindre partikelutsläpp, samt ångturbiner drivna av biobränsle och slutligen möjligheten att använda de rena Sterlingmotorerna. 

Utom sjötransportens här antydda egenskaper må för Sveriges del pekas på landets långa kust, och att många handelspartners finns på avstånd under 300 sjömil. På vissa större avstånd har vi bl. a. många möjliga leverantörer av gas, som väl kan fraktas över hav – ett komplement eller alternativ till rörtransport. Tyska skeppsvarven Thyssen och Krupp håller på att bygga fartyg för sådan transport. Förekomster av skiffergas i det östliga Centraleuropa bedöms av IEA vara stora och ha potentialen att ändra hela Europas energilandskap. Det polska företaget Polskie LNG S.A. planerar en stor utbyggnad av sin gasterminal i hamnstaden Swinujscie 2012, i ett första skede för import, sedan även för export. Medan transport i rör har en kapacitet, som inte kan ändras över en viss gräns, så är skeppstransport flexibel i volym. Den kan snabbt ändras såväl vad angår kapacitet och kvalitet som leverantör, samt efter varierande marknadsförhållanden i övrigt.

Stenungsunds framtida utveckling inom kemiområdet är beroende på en effektiv kustsjöfart. Turismen kan utvecklas med kustsjöfart – hela vår underbara svenska kust är ett turistmål. En ”svensk hurtigrutt” finns klar att tas i bruk på östkusten. I den ovannämnda IVA-rapporten Transportsystem för hållbar utveckling och konkurrenskraft ägnas cabotage emellertid föga uppmärksamhet. Exempelvis framhålles som ett nyckelområde infrastruktur och här anges ”ny infrastrukturkapacitet/framför allt järnväg men även ny väg”, däremot inte ett ord om varken hamnar eller sjötrafik. 

pol. mag. Jörgen Christensen, Stockholm
(f.d. fysisk riksplanerare vid länsstyrelsen i Stockholm.)
Fil.dr. Lars Persson, Sigtuna stad

[/flowy_subscriber_only]