[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]ill byssa och mässarna.
Ombord på m/s Bolivia fanns ingen luftkonditionering vilket idag låter otroligt, men hon var byggd på 40-talet. Alla historier gick ut på att det var mycket riskabelt att gå iland och risken att bli rånad var stor.

Risken för skyfall var också mycket stor.Ibland kunde man ställa klockan efter regnskurarna. Ett tidigt skyfall på kvällen följdes av ett senare. Det gällde att ta sig iland före eller alldeles efter det tidiga skyfallet annars fick man simma.

Efter att ha gått iland några gånger kände jag mig säker och tyckte att det mesta var snack. En gång när landgångsgänget kom iland med speedbåt blev det blackout i hela stan men vi klarade oss och hade alla slantar kvar när strömmen kom tillbaka. Kursen ställdes då till Shankel-Hill för vidare äventyr.

Vid ett annat tillfälle låg vi till ankars med Bolivia och de flesta stack iland med speedbåten. Enligt agenten vid inklareringen var det inte aktuellt med kajgång förrän nästa dygn. Allt gick in i de vanliga rutinerna och jag hade stoptörn med motorman i maskin.

Efter några timmar kom det ombord en lots som påstod att vi skulle gå till kaj. Det blev en jäkla uppståndelse då vi var korta på folk. Efter lite överläggningar med skeppare och chief beslöts att vi skulle gå till kaj trots allt. Detta för att inte tappa törnplats. Jag blev ensam i maskin med lite hjälp av chiefen till att börja med. Sedan försvann han upp för att köra aktra spelet och jag fick sköta manövrar, kylvatten, startluft och skriva manöverkladden för två huvudmaskiner.

Jag lovar att det var svettigt! Allt som allt var vi inte mer än elva man ombord vid den kajgången. Minimibemanning innan det var uppfunnet! Ordinarie besättning var 42 man.

Gänget som var iland blev extra snurriga när de kom till speedbåten och blev nekade skjuts, innan de fick klart för sig att vi låg vid kaj. Det blev ny taxi och att leta rätt på kajplats.

Vägen mellan centrum och Shankel-Hill var kort men livsfarlig enligt alla. Jag hade alltid åkt taxi med fönsterna stängda. Då allt gått bra blev jag för självsäker en gång och det höll på att kosta mig livet.

Jag var iland med tredjestyrman och tog några Cuba Libre i centrum sedan blev det taxi till Shankel-Hill. Där var det inte något drag tyckte vi och beslöt att återvända till centrum där vi redan hade några lovande kontakter. Då vi inte kände oss berusade efter bara fyra små Cuba Libre beslöt vi att ta en promenad. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Till att börja med gick allt bra, men vid en liten folksamling i en gatukorsning blev tredjestyrman attackerad av en liten grabb som snodde fem US-dollar ur en ficka. När vi försökte jaga grabben blev folket som en vägg. Ingen mening att ens försöka. Vi fortsatte och närmade oss den så kallade robbarsvackan utan att något skumt upptäcktes och kände oss säkra.

Det skulle vi inte ha gjort för snart hade vi två bamsingar som följde oss hack i häl. När vi korsade gatan gjorde de det också och vi förstod att det var kris. Vi fick syn på några som väntade på en så kallad kollektivo/taxi och satte kurs på dem i hopp om att de skulle hjälpa oss. Det gjorde de inte utan stack iväg med eld i baken. Vi blev ensamma med våra robbare. En av dem sprang framför oss så vi blev anfallna från två håll. Vi beslöt att jag skulle ta hand om han som var framför oss och tredjestyrman skulle ta den andra.

När robbaren kom fram till mig begärde han mina slantar och klockan. Jag var alldeles stel av rädsla men svarade på stapplande sjömansspanska att det var mina grejer och inte hans. Det föll inte i god jord utan han tog tag i mig och försökte länsa mina fickor. Samtidigt som jag drog  mig tillbaka stötte han mot mig med en kniv vilket jag lyckades parera och han släppte mig. Äntligen släppte det mesta av rädslan och jag vände mig om för att springa tillbaka till Shankel-Hill. Då mötte jag den andra robbaren som tredjestyrman lyckats finta sig fri från. Jag fintade åt ena hållet och stack åt det andra.

Helt plötsligt var jag fri och satte en jäkla fart till räddningen det vill säga Shankel-Hill. Jag lovar att det sattes ett inofficiellt svenskt rekord på 100 meter den kvällen!!

När jag kom upp till Shankel-Hill kom jag ifatt tredjestyrman och vi stack in på en bar för att pusta ut och ta en Cuba Libre.

På den tiden rökte jag och när jag med darrande fingrar fick fram cigarrettpaketet från vänstra bröstfickan såg jag att det var en skåra i det. Så nära var det att jag blivit knivstucken i hjärtat!

Trots många drinkar den kvällen blev jag inte berusad utan var fullpumpad med adrenalin. Vi avslutade kvällen i centrum och gick snart ombord igen då det var svårt att släppa tankarna på rånförsöket. Efter detta blev det alltid taxi till och från Shankel-Hill.

Bengt Larsson[/flowy_subscriber_only]