För ett dussintal år sedan tillbringade jag tolv dygn ombord i HMS Carlskrona, under fartygets vakthållning mot somaliska pirater i Adenviken. Jag ingick inte i besättningen utan var där tillfälligt för att berätta om insatsen i text och bild, vilket skedde i några nummer av Sjöfartsverkets tidskrift Sjörapporten.

Midsommaraftonen ombord firades som sig bör med god mat, samt en lättöl och en fingerborgstor snaps. Till denna sjöngs snapsvisan Röda havet, som jag aldrig hade hört tidigare, men som jag gissar är en favorit inom örlogsflottan. Varför Röda havet som namn på en snapsvisa?

Röda havet låg helt nära våra farvatten; på andra sidan sundet Bab al-Mandeb, ”Tårarnas port”. Egentligen är namnet en avledning av arabiska nadab, sorg över avlidna. Ytterst anses det syfta på legendens drunkningsoffer i en avlägsen forntid, då ett megaskalv skapade den spricka som vattenfylldes och blev Röda havet. I vår tid kan det även anspela på de faror som lurar på dagens sjöfarare.

I Bab al-Mandeb har karavanvägar och havets transportleder korsats sedan urminnes tid. Röda havet tros ha fått sitt namn till följd av de cyanobakterier som tidvis vållar en rödaktig algblomning i vattnet. Forngrekernas namn på det uppemot 200 landmil långa innanhavet var Erythra thalassa, ”Purpurhavet”. Denna antika anspelning på algblomningen lever kvar i nationsnamnet Eritrea.

Mina egna minnen därifrån härrör sig från en törn som besättningsmedlem i Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang 1964. Någon piratrisk existerade knappast i farvattnen på den tiden. Det var nog tur, eftersom jag vill minnas att vi låg och drev med maskinhaveri i Arabiska sjön flera timmar – som ”sittande fågel”, sett ur de långt senare aktiva piraternas synvinkel. Låt oss återkomma till dem.

Vi hade ingen air condition ombord på Sabang, såvida inte mässarnas roterande ”takfläktar” under däck kunde räknas dit. Jag minns tydligt Röda havets tryckande bastuhetta, som var särskilt plågsam för kamraterna i maskinrummet. Då och då stapplade de upp i den jämförelsevis friska luften med sina dyngblöta svettraggar om halsen.

Många av dagens civila fartygsbesättningar har säkerligen betydligt bättre förhållanden ombord – men löper nu istället risk att utsättas för terrorbombning av de jemenitiska Houthi-rebellerna, som behärskar huvudstaden Sanaa, flera hamnar och större delen av västra Jemen.

Houthi-rebellerna inledde sina aktioner den 19 oktober i fjol, inledningsvis riktade mot Israels sydspets Eilat längst in i Aqabaviken, som är Röda havets nordostliga förgrening. Hamnen ligger inklämd mellan Egypten och Jordanien. (När jag var där 1968 rådde lugn, trots att det då ännu inte fanns något fredsavtal med Israels mycket närliggande grannar.)

De målinriktade attackerna mot civila fartyg inleddes en månad senare, den 19 november. Då kapades det Bahamas-flaggade biltransportfartyget Galaxy Leader av ett tiotal Houthi-rebeller, som tog sig ombord med hjälp av en helikopter. Fartyget och hennes 25 man starka besättning, inbegripet 17 filippinare, tvingades in till den närbelägna Houthi-behärskade hamnen Hodeida. Där hålls de fortfarande kvar, antagligen som något slags gisslan. 

Den iranskstödda Houthi-rörelsen heter egentligen Ansar Allah, ”Guds anhängare”, och är knuten till den shia-muslimska Zaidi-sekten. Det vanliga namnet härrör sig från rörelsens grundare Hussein al-Houthi och hans lillebror, den nuvarande ledaren Abdul-Malik al-Houthi.

Houthi-milisen säger sig agera mot israeliskt anknutna mål, av solidaritet med Hamas på Gazaremsan. Hamas är visserligen en sunni-muslimsk rörelse, men här är det talesättet ”min fiendes fiende är min vän” som gäller. (Det gäller även den mäktiga shia-muslimska milisen Hizbollah i Libanon, som också mullrar till stöd för Hamas.) Houthi-milisen hymlar inte med sina hatobjekt: ”Död åt Amerika och Israel, och förbannelse över judarna…”

Galaxy Leader var vid kapningen chartrad av japanska NYK men ägs av ett rederi som har en israelisk delägare.

En sådan koppling till Israel gällde även nästa objekt – bara några dagar senare, men nu långt ute på Indiska oceanen. Det Malta-flaggade containerfartyget Symi attackerades av en iransk drönare men kunde fortsätta sin resa. Möjligen var det denna gång Houthi-milisens mentor Iran som höll i avtryckaren.

Ytterligare attacker ägde rum i Röda havet fram till årsskiftet, effektlösa eller med begränsade skador på fartygen och inga dödsoffer bland sjömännen. Men på nyårsaftonen skedde en upptrappning. Singapore-flaggade Maersk Hangzhou angreps av Houthi-kapare på fyra snabbgående båtar. Två helikoptrar från ett amerikanskt hangarfartyg kom till undsättning. Därifrån besvarades beskjutning från kaparna. Tre av kaparbåtarna sänktes och tio kapare dödades.

Efter några relativt lugna dygn in på nyåret genomförde Houthi-milisen den 9 januari den dittills mest omfattande attacken. 21 drönare och missiler skickades ut över Röda havet, men de sköts ned från amerikanska och brittiska örlogsfartyg och vållade ingen skada.

Det var den 26:e attacken mot sjöfarten på Röda havet sedan den 19 november. Som en följd av Houthi-milisens aktiviteter lär nu allt fler rederier rata Suezkanalen och låta sina fartyg ta den dryga omvägen runt Godahoppsudden under resor till och från Europa. Följden blir störningar i produktionskedjor, ökade priser och risk för påverkan av världsekonomin. Exempelvis ställer Volvos bilfabrik i belgiska Gent delvis in produktionen, på grund av försenad leverans av komponenter.

Nu var måttet rågat för USA och dess allierade. Den 11 januari genomförde amerikanska och brittiska örlogsfartyg en massiv motattack mot dussintals strategiska mål i det Houthi-behärskade delarna av Jemen.

Samma dygn skickade Houthi-milisen ut ännu en missil, nu riktad mot Omanviken utanför Bab al-Mandeb. Dock utan att träffa något fartyg.

Houthi-milisens aktiviteter mot civila fartyg är ett led i dess krigföring, men till sin laglösa natur är de snarlika renodlat sjöröveri. 

Samtidigt finns det tecken på att somaliska pirater, som till följd av internationell vakthållning på Adenviken och ökad regeringskontroll i Somalia har legat lågt i flera år, nu åter börjar aktivera sig. Den 26 november gjordes ett försök att borda ett handelsfartyg, och just före jul genomfördes två kapningar i piraternas traditionella operationsområde utanför Bab al-Mandeb. Det Malta-flaggade bulkfartyget Ruen fördes in till den somaliska kusten.

Lite ost om Bab al-Mandeb ligger den urgamla hamnstaden Aden. Namnet har fått fantasifulla personer, som antagligen aldrig har satt sin fot där, att associera till Edens lustgård. Dit in gick vi med m/s Sabang för att bunkra drivmedel, både på ut- och hemgående. Under landgång hamnade jag och en skeppskamrat i en dispyt med vår taxichaufför om priset. En hotfull situation uppstod med en ilsken folkmassa som flockades runt taxibilen. Vi betalade snabbt den uppskörtade taxan och for raka vägen tillbaka till vårt trygga fartyg. Europeer som kunde misstänkas vara britter stod inte högt i kurs i Aden.

Redan 1839 hade britterna erövrat Aden, för att ta itu med det sjöröveri som redan då grasserade i farvattnen. Vid tiden för våra anlöp med m/s Sabang 1964 befann sig Aden i en brytningstid, efter drygt ett sekel av brittiskt kolonialstyre. Staden med omnejd styrdes formellt av State of Aden, men brittisk militär höll sig kvar i ytterligare några år.

Den 11 januari 2024 utspelades ännu ett drama i regionen. Ett Marshall Islands-flaggat men grekiskägt tankfartyg uppbringades av iranska styrkor i Adenviken. Det hade inget tydligt samband med Houthi-attackerna i Röda havet. Iran anser sig ha en oplockad gås med m/t St. Nikolas, sedan fartyget härom året – då under namnet Suez Rajan – hade överlåtit en smugglad iransk oljelast till USA. Besättningen, som lär hållas fången i någon iransk hamn, består av en grek och 18 filippinare.

Iranska fartyg har på senare år själva utsatts för oönskad uppmärksamhet, sedan de ertappats med att försöka smuggla vapen till den Houthi-behärskade kusten i Röda havet.

Skälet till Röda havets strategiska betydelse är att havsarmen leder raka vägen upp till Suezkanalen. 

Efter invigningen av Suezkanalen 1869 ökade farledens betydelse dramatiskt. Till det bidrog den transoceana sjöfartens snabba övergång från segel till ånga. Kolbunkerstationer inrättades längs farlederna till Främre och Bortre Indiens hägrande marknader. Fransmännen ville inte vara beroende av britterna på Perim Island i Bab al-Mandeb eller Aden utan öppnade eget i Obock i dagens Djibouti.

Fransmännen flyttade den spirande kolonins administration till en mindre väderutsatt naturhamn vid platån Gabod. Arabiska sjömän förvanskade det till Ras Gabouti (”Palmfibermattans udde”) och fransmännen till Djibouti, som numera är namnet på hela lilleputtstaten. 

Även andra lockades dit av det strategiska läget. Natten till den 17 januari 1889 gled Österreichischer Lloyd’s ångfartyg Amphitrite i skydd av mörkret in till Tadjouravikens norra strand. Ombord fanns omkring 200 ryska nybyggare under ledning av kosackhövdingen Nikolaj Achimov. Efter en vecka installerade de sig i ett övergivet fort på karavanstationen Sagallo, där den ryska kolonin Nya Moskva utropades. Då hade Achimovs kosacker redan hunnit göra sig omöjliga i alla läger, med stråtröveri, kidnappning och våldtäkt på meritlistan.

Frankrike markerade snabbt revir, och för att inte stöta sig med en vänskaplig makt tog den ryska statsledningen snabbt sin hand från koloniprojektet. En månad efter ryssarnas ankomst genomförde Frankrike en uppvisning i kanonbåtsdiplomati som fick den spirande ryska kolonin att stryka flagg. Slokörade ryssar fördes tillbaka till Suez för en snöplig återfärd till Odessa.

Sagallo hade figurerat fyra år tidigare, då ett franskt sändebud oväntat nog välkomnades till platsen av svenska missionärer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsens mångåriga Eritreamission; under första decenniet efter Suezkanalens invigning med missionsfartyget Ansgarius som flytande bas.

En av regionens mera notoriska personligheter var monsieur Abd al-Haï, som egentligen hette Henry de Monfreid. 1913 lämnade han Marseille för att slå sig ned i Obock, där han lät bygga den snabbseglande dhowen Altair. Med frejdigt mod ägnade sig Monfreid åt dynamitfiske, samt smuggling av vapen och haschisch. Till det minst kontroversiella i hans mångsyssleri hörde pärlfiske. Han var dubbelspion under första världskriget och hölls internerad av regionens britter under det andra. Då var han redan känd som författare hemma i Frankrike, med egna bravader till sjöss som ledtema i dussintals äventyrsböcker.

Äventyraren Monfreid hamnade själv i två Tintin-album: Faraos cigarrer och Koks i lasten. Det senare handlar om slavhandel under täckmanteln färjning av afrikanska pilgrimer till Jeddah – en hantering som han själv blånekade till att ha befattat sig med. Då han på ålderns höst fick det knapert hemma i Frankrike började han sälja ut sin samling av Gauguin-verk. Först sedan den gamle sjöbusen hade törnat in för gott 1974, 95 år fyllda, uppdagades det att verken var förfalskningar.

Den militära närvaron i Djibouti är påtaglig. Här finns Frankrikes största militärbas i Afrika. Även amerikaner och kineser har en betydande militär närvaro. Detta kan vara en trygghetsgaranti för Djibouti, som periodvis har varit på kant med sin eritreanske granne i nordväst. Eritrea har anklagats för att försöka destabilisera både det på ytan lugna Djibouti och Afrikas horn i övrigt.

Helt nära staden Djibouti går gränsen till Somaliland, som i stora drag motsvarar det tidigare protektoratet Brittiska Somaliland och är det i övrigt kaotiska Somalias lugna och fungerande nordvästra hörn. Somalilands självutropade suveränitet har emellertid inte erkänts av något annat land, men nu är Etiopien i färd med att göra just det i utbyte mot tillgång till hamnen Berbera.

Till följd av sin långdragna konflikt med Eritrea är den kustlösa grannen Etiopien helt beroende av Djiboutis hamn som förbindelselänk med yttervärlden. Ländernas huvudstäder förbinds av en 78 landmil lång järnväg.

Enligt storvulna planer ska leden få en förlängning över Bab al-Mandeb i form av den 28,5 km långa Bridge of the Horns. Om den någonsin förverkligas avses den bli uppförd mellan Djibouti och Jemen via Perim Island.

En helt annan trafik över Bab al-Mandeb har varit flyktingsmugglingen i ranka farkoster. Om smugglarna vädrade fara när de närmade sig den jemenitiska kusten tvingade de sin mänskliga last överbord och lämnade flyktingarna vind för våg i hajrika vatten. Ett fåtal kanske lyckades simma iland, men oräkneliga människomassor har omkommit i vågorna. 

Under 2010-talet flydde uppskattningsvis drygt en halv miljon människor över till det fattiga Jemen, undan ännu värre misär på det krigshärjade Afrikas horn. Hälften av dem kanske lyckades ta sig vidare till rikare länder i regionen. Paradoxalt nog har det 2015 uppblossande inbördeskriget i Jemen fått en del av de kvarvarande migranterna att fly i motsatta riktningen, tillbaka till Afrikas horn.

Allestädes närvarande på båda sidor Bab al-Mandeb är den narkotiska drogen qat. Qatbruket känns igen på att missbrukarens ena kind putar ut samt på hans – det rör sig närmast uteslutande om män – missfärgade tänder. Han tuggar på färska knippen av benvedsväxten Catha edulis (Forssk.).

Auktorsnamnet inom parentes vittnar om en celeber svensk resenär i regionen. I kretsen av vittbefarna Linnélärjungar var helsingforsfödde Peter Forsskål den kanske mest mångsidigt begåvade. Dessutom var han, som barn av upplysningstiden, en orädd samhällskritiker. Han anses ha bidragit till att tryckfrihet infördes i Sverige 1766, tre år efter hans alltför tidiga död i en gudsförgäten jemenitisk håla.

Forsskål handplockades till en dansk expedition, vars främsta syfte var att studera och kartlägga Arabia Felix; det lyckliga landet av rökelse, myrra och balsam. Och kaffe, med Mocha som utskeppningshamn (”Mockakaffe”). Gruppen skulle också studera tidvattnet i Röda havet och dess betydelse för israeliternas flykt från Egyptens land. Expeditionen inleddes i Köpenhamn i januari 1761, då örlogsskeppet Grønland lättade ankar. Resan till slutmålet Jemen skulle ta två år.

Det skulle också visa sig bli ett bokstavligt och tragiskt slutmål för expeditionen. Endast en av de sex deltagarna kom hem med livet i behåll. Utöver Forsskål ingick två danskar, två tyskar och ytterligare en svensk (en obemärkt vaktmästare vid namn Berggren).

Forsskål skred till verket med frustande energi – ända tills malarian slutgiltigt knäckte och dödade honom den 11 juli 1763. Han klädde sig som lokalbefolkningen, behärskade arabiska och smälte väl in i den främmande miljön.

Forsskål blev endast 31 år gammal. Nog var det småaktigt av Linné att som hedersbetygelse ge lärjungens namn åt en oansenlig brännässla, Forsskaolea. Växten betecknades som ”hårdnackad, vild, envis och kantig”, vilket har ansetts stämma med bilden av Forsskål själv.

Romarnas smeknamn på Jemen, Arabiska Felix (”Det lyckliga Arabien”), bygger troligen på ett missförstånd. Araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck. Jemen betyder landet på höger hand, i söder. Högerhanden anses vara ren (till skillnad från den vänstra, som man torkar sig med efter att ha förrättat sitt tarv). Ordets positiva laddning gjorde att al-Arabiyya al-Yamani – det högra (södra) Arabien – vantolkades som ”Det lyckliga Arabien”.

I dessa farvatten är inte sjöröveri någon ny företeelse. I slutet av 1700-talet låg berömdheter som Long Ben Avery på Fancy och William Kidd på Adventure Galley i sundet och lurpassade på rikt lastade muslimska pilgrimsskepp. Dessförinnan hade farvattnen gjorts osäkra av arabiska pirater under hela medeltiden. De höll till på ön Socotra just utanför Adenvikens ostliga ändpunkt.

Adenvikens ostpunkt markeras av den 250 meter höga somaliska klippudden Kap Guardafui, som har liknats vid ett hukande lejon. Ett annat namn är arabernas Ras Asir. Ytterligare ett är forntidens Aromata Promontorium, vilket bör syfta på sjötrafikens värdefulla och väldoftande handelsvaror, såsom kryddor och rökelse. Det leder tanken till det hägrande landet Ofir.

Regionala lyxvaror associerar även till det legendomsusade landet Saba, vars arkeologiska lämningar finns i dagens Jemen på andra sidan Adenviken. Om drottning Bilqis av Saba är däremot inte mycket känt, förutom att hon under ett statsbesök i Israel påstås ha vänslats med konung Salomo med en gemensam son som följd.

Kap Guardafui är ofta inhöljd i ett tjockt dis, som i förening med sydvästmonsunens våldsamma sjö har gjort farvattnen till en veritabel skeppskyrkogård med vrakplundrare lurande i vassen. Udden betraktas ofta som den afrikanska kontinentens ostligaste punkt. Men 18 landmil längre sydvart skjuter den låga halvön Hafun ut i havet, en aning längre ostvart än Kap Guardafui. På Kap Hafun anses den forntida handelsmetropolen Opone ha legat; en plats som av somliga tros vara identisk med ännu ett legendomsusat rike, landet Punt.

De av krig och misär utsatta farvattnen kring Bab al-Mandeb kantas till synes av öde ökenvidder, men vid närmare granskning vittnar de även om mänsklighetens mångtusenåriga historia. Det kan på goda grunder antas att det var just här som representanter för den moderna människan Homo sapiens vände Afrika ryggen och migrerade ut i världen för drygt 100.000 år sedan. I Europa fanns då redan neandertalarna, som hade flyttat från Afrika långt tidigare. Den upprättgående förmänniskan, Homo erectus, tros ha vandrat ut från Afrika redan för miljontals år sedan.