Salta sjömän, ohoj!

Kärt barn har många namn, det gäller även sjömannen. Ett av dem är old salt. Det är lite motsägelsefullt, eftersom ”salt” hörde till de tabuord som gårdagens vidskeplige sjöman själv lär ha undvikit. Gissningsvis har smeknamnet enbart med hans salta närmiljö havet att göra, och inte alls med det man har uppfattat som sarkasmer från en vass tunga.

Uttrycket attiskt salt syftar just på ett bitskt uttalande. I Kolosserbrevet var aposteln Paulus inne på ett liknande spår:

 – Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta…

Förr var salt närmast en lyxvara, betraktad som Guds främsta gåva till mänskligheten. Under större delen av mänsklighetens historia, då endast polarfolken hade åretrunttillgång till naturens kylskåp och frysboxar, har salt varit ett ovärderligt konserveringsmedel.

För några hundra år sedan bestämde sig Sverige för att satsa på direktimport av salt från Portugal och länder på andra sidan Gibraltarsund. Trafiken kom att sysselsätta ett stort antal svenska fartyg. (Läs gärna om konsekvenserna i ett tidigare inlägg den 23 mars 2016)

Det engelska ordet för tjänstemäns månadslön – salary – kommer av latinets salarium, ”saltpengar”. Så kallades den sold som utdelades till den romerska hären. Saltet skyddade och satte piff på maten och kostade därefter.

Salt symboliserade också trogen vänskap. På sina håll har det varit – och är måhända än i dag – sed att redan vid dörren bjuda gäster på bröd och salt. Under ett besök i minoritetsfolket kasjubernas trakter i nordvästra Polen blev jag bjuden på kaffe som hade spetsats med salt. Även våra samer sägs ha en sådan tradition.

Innan nymodigheten luftkonditionering lindrade tillvaron för oss sjömän som seglade ”på värmen” var en burk med salttabletter obligatorisk i mässen. Den stod i mässbordets slingerskyddade fack i kanten mot skottet, där även flaskor med HP Sauce, Tabasco-sås och Rose’s limejuice brukade förekomma. Salttabletterna ansågs skydda mot värmeslag, som den ständiga svettningen i bastuhettan ombord antogs kunna leda till.

Kroppen förlorar vätska och salter även vid extrem fysisk ansträngning. Om man enbart ersätter vätskan genom att dricka vatten kan kroppens saltkoncentration bli kritiskt låg.

Självfallet fanns även ett saltkar, eller snarare en saltströare, i mässbordets fack. Förr ansågs det vara mycket olycksbådande om karet vältes omkull och saltet spreds ut på bordet eller durken. Denna föreställning är mycket gammal. Jesu sista måltid med lärjungarna har illustrerats med ett omkullvält saltkar framför Judas.

Risken för missöden kan emellertid avvärjas om man slänger lite salt över sin vänstra axel. Salt har tillskrivits magisk kraft att rena och skydda mot allt ont. Därför tar Japans sumobrottare en grabbnäve salt och slänger rituellt in i ringen innan matchen inleds.

Numera lär vi svenskar konsumera ungefär dubbelt så mycket salt som den rekommenderade mängden. Vetenskapen är inte helt enig i frågan, men för mycket salt i kosten har påståtts öka risken för högt blodtryck samt hjärt- och kärlsjukdomar.

Det med nyttig mat förknippade ordet sallad har den ursprungliga betydelsen ”saltad”. Även en nota eller en faktura kan vara ”saltad” i betydelsen oskäligt tilltagen.

Sedan vikingamytens sjökung Mysing hade dödat danske kungen Frode förde han grottekvarnen och de malande jättinnorna Fenja och Menja ombord på ett av sina skepp. I stället för guld skulle kvinnorna nu mala salt ur havet. Av trots gjorde de det så intensivt att skeppet lastades för tungt och kapsejsade i Pentlandsund. Där nere i djupet fortsatte Fenja och Menja att mala salt. Beviset är malströmmen Swelkie (Svalget) mitt i sundet. Så gick det också till när världshaven fick sin salthalt.

Men det bör kanske tas med en liten nypa salt.

Kommentarer

  • Klaus Ziegner

    Tack Torbjörn. Mycket lärorikt och rolig läsning. Klaus

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.