Landkänning: Snæfellsnes

Öndverðarnes. Foto: Torbjörn Dalnäs

I helgen såg jag ett TV-program om den unika isländska halvön Snæfellsnes. Det gav mig en återupplevelse, eftersom jag har varit där. Mitt besök för ett antal år sedan kunde ske tack vare sjöbroder Hilmar Snorrason, vittbefaren sjökapten och ansvarig för den isländska sjöräddningsutbildningen.

Islands västsida präglas av tre halvöar och två mellanliggande havsvikar. Huvudstaden Reykjavik ligger på halvön Reykjanes vid bukten Faxaflói, som i nord begränsas av Snæfellsnes.

På ett rev ute i Faxaflói restes 1947 den 35 meter höga Þormóðssker fyr. Den hade behövts elva år tidigare. I en rasande storm hösten 1936 förliste det seglande franska forskningsfartyget Pourquoi-pas? just här. 23 man omkom omedelbart. 17 överlevande dukade under innan de hann undsättas. Endast rorgängaren kunde bärgas med livet i behåll.

Snæfellsnes yttersta spets i nordväst heter Öndverðarnes, ”Udden mitt emot”. Den ödsliga landtungan uppfattas lätt som Islands västligaste punkt, men så är det inte. Kanske skall namnet ses i relation till udden Bjargtangar på halvön Vestfirðir i nord, på andra sidan bukten Breiðafjörður. Den har ett västligare läge och är inte bara Islands utan hela Europas västspets (såvida inte den portugisiska ögruppen Azorerna mitt ute i Atlanten också räknas till Europa).

Vägen mot Öndverðarnes är slingrig och guppig och går genom ändlösa lavafält. Den löper parallellt med stranden Skarðsvík på uddens nordsida, där en vikingagrav påträffades på 1960-talet. Längst ute på udden leder en stenlagd gång ned till källan Fálki, som tros vara ett arv från ännu tidigare mänsklig närvaro. När den svenske vikingen Gardar Svavarsson och hans skeppskamrater siktade ön på 860-talet anses där redan ha funnits en liten skara skotska eller irländska eremitmunkar.

En husgrund på den vindpinade udden vittnar om närvaro i modern tid; en gård som var bebodd ända in på 1950-talet.

Den låglänta uddens fyr från 1973 tillhör inte kustens resligare ljuspunkter. Den består av en fyrkantig gul betonglåda och en röd tornstump, med lanterninen fyra meter över marken. Lyshöjden över havet är blygsamma 13 meter. Troligen har den ändå tjänat sitt syfte. De kustnära farvattnen är en veritabel skeppskyrkogård med vrak efter oräkneliga förlisningar som ägde rum innan fyren tändes.

Tre gånger så reslig är grannfyren Svörtuloft (”Svarta skyn”), belägen någon kilometer längre åt syd. Den byggdes 1931 på platsen för en äldre fyr anno 1914 och har en lyshöjd på 30 meter. Svörtuloft fyr har fått sitt namn av de omgivande kala klippor som brant reser sig ur det skummande havet. Just här förliste postbåten Anne Dorothea med man och allt 1817.

Trakten har en sällsam dragningskraft, inte minst på mystiskt lagda personer som här tycker sig finna unika magiska kraftfält. Undverðarnes ligger vid foten av den mäktiga stratovulkanen Snæfellsjökull, som egentligen heter Snæfell. Jökeln eller glaciären är den hätta av is och snö som täcker det 1.446 meter höga bergets ofta molnhöljda topp. Det nautiska standardverket Pilot vet berätta att busväder är att vänta när molnet har intagit sin plats.

Nära byn Arnarstapi, ”Örnklippan”, på Snæfellsjökulls sydöstra sluttning placerade författaren Jules Verne startpunkten för resan till jordens medelpunkt i sin berömda roman (det franska originalet Voyage au centre de la Terre gavs ut 1864).

Sluttningen och det omgivande månlandskapet är täckt av knottrig lava, myrar och fantasieggande klippformationer. Vid bergets fot ligger ett fåtal ensliga små boställen utspridda. De kallas búa undir jökli. Det har inträffat att besökare som fallit för frestelsen att lämna preparerade vägar och stigar har försvunnit spårlöst, förmodligen i den vulkaniska naturens väl kamouflerade hål.

Den strama miljön får folktron att frodas. Här i vildmarken härskar naturväsen som alver, vättar och huldrefolk. Oförklarliga händelser i samband med ingrepp i naturen som vägbyggen har lett till korrigeringar, för att inte störa dem.

Raukliknande formationer vittnar om en annan kategori, trollen. Om de råkar visa sig i dagsljus blir de förstenade.

Vid Arnarstapi står en mäktig gestalt med ryggen mot havet, men han är inget förstelnat troll utan ett konstverk. Skapelsen föreställer sagans norskfödde viking Bård, som hade trollkunniga samer i släkten och själv förkovrade sig i shamanismens konster. Han tog sig till Island och klev iland i Dritvik vid vulkanens sydvästra sluttning. Vid klippformationen Tröllakirkja (Trollkyrkan) förrättade han och hans följeslagare offerriter. En klippa en bit ut i havet kallas Bárðarskip, ”Bårds skepp”.

Senare slog sig Bård ned i trakten av Hellnar ett litet stycke österut. Där bodde han inledningsvis i grottan Sönghellir, där han också höll sina riter. Efter ett innehållsrikt liv skänkte han bort sina ägodelar och försvann in i berget. Bárður Snæfellsás, som han kom att kallas, blev nu vulkanens helige ande.

En av de isländska sagor som utspelar sig på Snæfellsnes bär Bårds namn, Bárðar saga Snæfellsáss. En annan är Eyrbyggja saga, med blodiga inslag från gården Froðá på Snæfellsjökulls nordöstra sluttning. Ytterligare en är Laxdæla saga, som utspelar sig lite längre österut.

Trollkyrkan ligger vid en öde strand av svart grus, Djúpalónssandur. Under en vårstorm 1948 förliste den brittiska trålaren Epine i storm och högvatten. Av de 19 ombord kunde endast fem räddas. Vrakdelar ligger utspridda över hela stranden, som därför är fridlyst.

Här finns även fyra ”prövostenar” med vikter mellan 154 kilo och 23 kilo. Förr skulle unga män försöka lyfta dem så att deras lämplighet för sjömans- eller fiskaryrket kunde bedömas. Den tyngsta bär det lättbegripliga namnet Fullsterkur och den lättaste kallas Amlóði, ”Odugling”.

Djúpalónssandur hör till Dritvík, som en gång var ett betydande fiskeläge och vars namn skulle kunna översättas ”Skitviken”. Numera har den rangen övertagits av Rif och andra hamnar på Snæfellsnes nordsida.

Rifs tvillingby Hellissandur har numera ingen egen hamn utan består av en klunga enkla bostadshus och ett sjöfartsmuseum. De fiskare som bor där har sina båtar i Rif.

Strax utanför byn reser sig vad som sägs vara Västeuropas högsta konstruktion, en 412 meter hög radiomast. Den togs i bruk av US Coast Guard 1963 som länk i det nordatlantiska radionavigationssystemet LORAN-C. 1995 togs masten över av den isländska radiotjänsten Ríkisútvarpið som antenn för långvågssändningar till fiskare och sjöfolk ute på havet.

Det berättas att ett främmande skepp sommaren 1477 anlöpte Rif med en långväga ädling ombord. Mannen hette Christofer Columbus. Han påstås ha övervintrat i trakten för att inhämta kunskaper om vikingarnas färder till Vinland, deras Amerika.

Snæfellsnes’ huvudort är Stykkishólmur på halvöns nordvästra del, med drygt 2.000 invånare. Strax syd därom reser sig Helgafell, där den förste nybyggaren Þórólfur Mostrarskegg lät bygga en helgedom till åskguden Þór (Tor). Han slog fast att varken folk eller fä fick dödas på platsen, eftersom den var helig. Udden där orten och berget ligger kallas Þórsnes. Dess storman Snorri Goði var också torsdyrkare. Men mot slutet av 900-talet bytte han Röde Tor mot Vite Krist, som hela Island övergick till år 1000.

Vägen tillbaka mot civilisationen går tvärs över halvöns vulkaniska vildmark. På höger sida passeras insjön Baulárvallavatn, som sägs härbärgera ett sjöodjur. Kanske rör det sig om en släkting till Miðgarðsormur, Midgårdsormen, som själve Odin kastade ut i havet.

Kommentarer

  • Leif Nilsson

    Tack Torbjörn för ännu belysande artikel.
    Gärna flera, även i bokform. Jag ställer mig i kö!

  • Henrik Karlsson

    Väldigt intressant! Igen!
    Håller med Leif, dina krönikor kunde gärna komma i bokform.

  • Anonymous

    Du är fantastisk Torbjörn,baradetta att blogga om en så unik och okänd liten fyr och därtill få den att bli intressant. Nästan så man skulle vilja åka dit- Var i Reykjavik 1953, dä åt inte Islänningarna flatfisk, varför???
    Fair Wind
    Guy

Artikeln är stängd för fler kommentarer