Kreta – grekernas Kríti, omfluten av ett Medelhav som skiftar i azur och turkos. Jag har varit på ön, både som sjöman i Svenska Orient Liniens m/s Vingaland och på den ena av mina, under ett halvsekel, sammanlagt två charterresor. Nu längtar jag tillbaka till Medelhavet, efter två och ett halvt års mer eller mindre påtvingad bortovaro.

Hamnen Chania på Kretas västra del hette förr Kydonia, vilket har fått ge namn åt äpplesläktingen kvitten (Cydonia oblonga). Dess frön lär vara ett beprövat potensmedel. Kanske hade guden Zeus tuggat på kvittenfrön då han, i en tjurs skepnad, förde den vackra feniciskan Europa till Kreta, varvid vår världsdel fick ett semitiskt namn. Där födde hon så småningom den legendomsusade Minos. Hamnen lär ha grundats av just kung Minos och dennes son Kydon, därav namnet Kydonia. 

1252 tog venetianarna över Chania, som de kallade La Canea. Deras lika makthungriga konkurrenter genuesarna knuffade ut dem 1263 och höll hamnen ända till 1285, då venetianarna kom tillbaka. Den fyr de anlade i hamnen står fortfarande stabilt, jordbävningar och våldsamma Meltemi-vindar till trots. Dock rustades den upp under ett egyptiskt mellanspel på 1830-talet. 

Den ihållande etesiska vinden piskar upp dyningar som väller in över Kretas sönderskurna nordkust. Kretensarna säger inte Etesios, ”årstidsvinden”, utan använder det turkiska namnet Meltemi. Den är saltmättad och kan vara behagligt svalkande i sommarhettan. Men den kan också, likt sandstormar i syd, föra med sig stora mängder stoft. 

Egypten har aldrig varit långt borta i Kretas mångtusenåriga historia. Varje år dödade ovädrets och ökenstormens ondskefulle gud Seth sin bror, fruktbarhetsguden Osiris, varpå hustru Isis väckte honom till liv igen. Detta symboliserar växtlighetens årliga död och återfödelse.

En vanlig teori är att Kreta är identiskt med det gammaltestamentiska Kaftor. De krigiska horderna därifrån kallades ”sjöfolken” av egyptierna, som besegrade dem 1188 f.Kr. Längre ostvart bet de sig fast och kallades på hebreiska peleset eller plishtiim. Det vill säga filisteer, som senare fick ge namn åt Palestina. Uttrycket kreti och pleti lär syfta på två slags kretensare.

Överallt växer dödligt giftiga rosenlagerbuskar med röda och vita blommor. Vanlig är även araukariagranen, som kapten Cooks svenske skeppskamrat, botanikern och Linné-lärjungen Anders Sparrman, hämtade ända borta på Norfolk Island i sydvästra Stilla havet. Feniciska enbuskar stretar i en styv Meltemi. Här finns johannesbröd- och kyskhetsträd, pinjer och terebint. På stora arealer odlas olivträdet, som i likhet med rosenlagern är en tvättäkta inföding bland alla invandrare.

Utanför Chania ligger den förbjudna ön Agii Theodori, som är en skyddad fristad för den unika kretensiska vildgeten, agrimia eller kri-kri, vars närmaste släkting finns långt borta i Kaukasus. Ingen får kliva iland på ön.

Just innanför ön landsteg turkarna när de 1645 inledde sin erövring av Kreta. Den fullbordades 1669, med undantag för tre borgar. Ockupationen varade i 220 år.

Det berättas att den unge Zeus lekte på stranden när en drake försökte sluka Kreta. Guden kastade en sten på draken, som genast förstenades och blev Agii Theodori. 

Strax syd om västra Kreta ligger den lilla ön Gavdos, som med sina hundratalet invånare är världsdelen Europas allra sydligaste plätt. Dit vill jag gärna ta mig någon gång.