I dessa tider av utdragen väntan på svenskt Nato-inträde drar jag mig till minnes att Sverige under kalla kriget hade en egen hamn i grann- och Nato-landet Norge. Jag berättade om den i tidskriften Utkik nr 4 1983:

Om ni trodde att fiske- och passbåtshamnen på Nordkoster utanför Strömstad är Sveriges västligaste hamn trodde ni fel. Visserligen lär den vara den västligaste inom Sveriges nuvarande territorium, men det är ändå fel.

För i Trondheimsfjordens sydostligaste hörne, kallat Strindfjorden respektive Stjørdalsfjorden, ligger en liten ort som heter Muruvik eller Muruvika och som bland annat härbärgerar en statlig svensk hamn. Detta enligt ett svensk-norskt avtal som träffades 1956.

(…)

Från unionstiden stammar några för Sverige förmånliga avtal, bland annat ett angående rätt till transittrafik. Detta förnyas vart trettionde år (…). Det var för att utöka transportkapaciteten till och från Sverige man 1956 kom överens om en svensk hamnanläggning i Trondheimsfjorden. (…)

”Anläggningarna avses skola utnyttjas för transitering av olja”, heter det i avtalstexten. ”Under avspärrningstider eller efter särskilt tillstånd av de norska myndigheterna kunna anläggningarna också användas för andra varor”.

Till saken hör att hamnen ligger intill den så kallade Meråkerbanan mellan Trondheim och Storlien på den svenska sidan gränsen. Därifrån fortsätter järnvägen via Östersund till Sundsvall vid kusten eller ned till Gävle och Stockholm.

Enligt Bonniers lexikon, upplagan 1966, var den svenska hamnen i Muruvik färdig 1963. Enligt samma källa drivs ruljansen där av AB Oljetransit. Detta bolag (…) delar adress och telefon med de så kallade SPL-bolagen, uttytt Svensk Petroleumlagring Tre AB.

Dock lär det vara Texaco som förvaltar hamnen.

I avtalet talas om ännu en svensk hamn i Langstein strax norr om Muruvik, dock vet Utkik ingenting om den. Dessutom lär någon ha byggt en privat kaj i Hommelvik omedelbart sydväst om Muruvik, med syfte att stå till svenskarnas förfogande.

Så långt Utkik nr 4 1983. I en skrift från Norsk forening for fjellsprengningsteknikk 2007 hävdas att hamnen ägdes av det svenska försvarsdepartementet. Syftet var att via järnvägen ha en trygg tillgång till strategiska varor i händelse av hård isläggning eller krigsaktiviteter i Bottenhavet. Dessutom gav arrangemanget Sverige tillgång till Atlanten.

”The storage is now commercially operated by an oil company”, meddelar foreningen. Inledningsvis var nog hamnen strikt hemligstämplad, men den hade i så fall ”avhemligats” redan när jag skrev om den i Utkik för 40 år sedan.