Sjöfarten är en spännande bransch. Det sägs ofta men har kanske aldrig stämt så väl som just nu. Omställningen till en mer hållbar sjöfart och sökandet efter alternativ till att köra fartygen på fossila bränslen driver fram en mängd fascinerande projekt. Det är el och metanol och biogas och vätgas och ammoniak om vartannat. Och vind! Denna gamla klassiker har fått sig ett uppsving. Vem hade trott det för ett par decennier sedan? 

Jag tillbringade mina tonår och första halvan av 20-någonting ombord på traditionella segelskutor. Vi lärde oss att driva fram två- och tremastade fartyg med hjälp av vinden. Vi lärde oss att trimma och hur alla segel påverkar varandra. Skotar man ett segel för hårt så fladdrar det i nästa. Hela klabbet måste samverka för att det ska fungera (förutom kunskap om aerodynamik gav det en tydlig lektion i samarbete; ingenting funkar ombord om inte alla hjälps åt). Börja i fören och skota dig akterut tills alla segel står bra. Och då – när vinden är någonstans kring 10 m/s och sjön är platt och du forsar fram på halvvind med perfekt skotning – då är det fint.

Under förra seklet konkurrerades de segeldrivna fraktskutorna ut. Några skutskeppare höll ut en bit in på 1950-talet, satte in hjälpmaskiner i sina fartyg och behöll ett par segel att hissa när det var möjligt, men de flesta gav upp seglen för rena motorfartyg. Vind var ett förlegat sätt att ta sig fram inom yrkessjöfarten. 

Sedan tänkte någon utanför boxen. Idag finns det både fartyg med vindassistans och fartyg som tänker sig segel som huvudsaklig framdrift. Segeldukarna har visserligen ersatts med skivor som har mer gemensamt med flygplansvingar än med traditionella segel, och besättningen ombord behöver knappast lära sig bräcka i fall och slacka i skot. Men grundidén är  ändå densamma: direktverkande vind. Tänk om de hade vetat detta, alla skutskepparna som riggade ner sina omoderna fartyg på 1930- och 1940-talet.

För ett par veckor sedan var ett 100-tal EU-ambassadörer på besök på SSPA Maritime Center i Göteborg. Där fick de höra hur långt fram Sverige ligger när det gäller forskning och projekt inom hållbar sjöfart och se ett modelltest av Oceanbirds vinddrivna roro-fartyget i SSPA:s bassäng. Forskarna var dock noga med att påpeka att provningsanstalten inte förespråkar vind framför andra alternativa bränslen; inom SSPA och moderbolaget Rise pågår projekt kring både vätgas och el och forskarnas svar på frågan om vilket bränsle framtida fartyg ska ha är: Det beror på. 

Ambassadörerna från EU lät imponerade av vad de fick se. Flera lät förvånade. Läs den meningen igen. Förvånade. Vi som jobbar inom branschen tror lätt att alla vet vad sjöfarten kan – vi surar när folk inte fattar vilken resurs detta är – men har vi nått fram med informationen? Förhoppningsvis återvänder nu 100 personer till beslutsfattarkorridorerna i Bryssel med nya insikter i bakhuvudet. Förhoppningsvis lägger de också ut en jag-var-här-bild från besöket på sina sociala medier och hjälper därmed till att sprida en liten skärva av spännande sjöfartsforskning.

Denna text publicerades först i nr 06-07/2023 av Sjöfartstidningen under vinjetten Akterspegeln