När något kärt går i graven

  • Silja Galaxy passerar i Oxdjupet på väg till Åbo från Stockholm.

    Fotograf: Christopher Kullenberg Rothvall

  • Foto: Johan Stillman
  • Foto: Johan Stillman
  • Foto: Johan Stillman

Ingen hade någonsin sett något liknande i Stockholms skärgård den där dagen i juli 2008. Moln. Giraffer. Och pingviner med kärleksbrev. Allt fanns målat på den himmelsblå färjan Galaxy som sattes i trafik mellan Åbo, Mariehamn/Långnäs och Stockholm. Och oavsett om det är arkitektur som är flytande eller som står på land så skapar det som sticker ut ofta heta känslor, så även Galaxys skrovmålning.

Men nu behöver ingen ondgöra sig mer. Kvällen den 11 september 2022 gjorde Tallink Siljas svenskflaggade färja Galaxy sin sista ankomst med passagerare till Stockholm efter 14 år och tusentals avgångar på Åbolinjen. Fartyget har chartrats ut som boende i Nederländerna på minst sju månader. Därefter är planerna oklara, men risken är att Galaxy aldrig mer återkommer till Stockholm. Totalt är 265 personer varslade om arbetsbrist. En tragedi på så många sätt. Samtidigt som fartyget lämnar Östersjön splittras en stor familj.

Ett fartyg är så mycket mer än en intressant skrovmålning, stål, inredning och maskiner. Det är ett hem, både för passagerare och besättning. Alla som arbetat till sjöss vet vilka speciella band som uppstår mellan dem som arbetar ombord. Och i Galaxys fall är det många som varit ombord länge. Nog fälldes allt en och annan tår på vägen in mot Stockholm den där sista ankomsten allteftersom både rederiets egna och konkurrenternas mötande fartyg hälsade och sa hejdå med långa, sorgsna signaler.

”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger över Ålands hav”

Jag själv kan bara relatera till det där vemodet som passagerare. Har åkt med ett par sista turer på klassiska färjor som Princess of Scandinavia som gjorde sin sista resa mellan Göteborg och England hösten 2006. Och med Color Lines klassiker Bohus som i augusti 2019 lämnade plats för nya Color Hybrid mellan Strömstad och Sandefjord. En resa jag minns lite extra är på fraktfärjan Stena Scanrail som gjorde resa nummer 25 797 mellan Göteborg och Fredrikshamn den 25 augusti 2015, vilken var den sista avgången för det då 42 år unga fartyget efter 27 år på linjen. Men inte nog med det, det var också den sista resan för befälhavare Lennarth Gustafsson som gick i pension samma dag som fartyget bytte till nya turkiska ägare. Han hade jobbat ombord i 18 år. Redan efter det första året ombord fick han veta att fartyget förmodligen inte skulle bli långvarigt på linjen eftersom Stena Scanrail inte skulle uppfylla kommande säkerhetskrav. Men besättningen utförde stordåd efter stordåd och fartyget blev kvar med sitt karaktäristiska maskindunk som hördes genom hela skärgården.

Alla som arbetat länge på ett fartyg samlar på sig gott om historier. På Stena Scanrail gick exempelvis den om en lastbil med potatis som under en storm slitit sig och trillat i sjön utanför Vinga och den fiskare som senare fick både sill och potatis i sin trål. Eller om den lilla pingvinen på Galaxys skrov som håller i ett kärleksbrev adresserat till Madam Giraffe på Left Side 8, Galaxy, och som några matroser under en liggedag våren 2009 adresserade om till Galaxys brygga och den mycket omtyckta överstyrman Ola Söderberg. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger över Ålands hav, minsann.

Denna text publicerades först under vinjetten Akterspegeln i nr 09/2022 av Sjöfartstidningen

Kommentarer

  • Henrik Karlsson

    Tack Christopher! Fin historia. Hälsningar från Åland.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.