Hoppas? Det tar vi sedan.

När förra årets sista segdragna vintermånader var över blickade något i mig redan framåt med tillförsikt, mitt i den förfärande situationen av smitta och död. Vi gick mot ljusare tider ändå. Snart skulle det vara över, väl?

Konsekvenserna av att så mycket i samhället gjorde halt blev läskigt snabbt väldigt kännbara. Vi vet ju att sjöfarten är en konjunkturbarometer och det blev ack så tydligt igen. Men Sverige är ett rikt land och vi skulle bara behöva klara oss ett litet tag till. Med strategi och stödpaket skulle vi ta oss igenom det värsta. 

Och visst var det så att livet kom igång lite igen under sensommaren. Smittkurvorna hade betryggande nedåtlut. Vi vågade mötas på kontoret, välspritade och på avstånd, åtminstone ett par dagar i veckan. Lunchrestaurangerna var färre nu, men hyfsat välfyllda. Hoppfullt, ändå.

Det där stör mig nu. Jag blir irriterad på det fåfänga hoppet som ödslar energi på att spira och bära sig åt, trots att det uppenbart är mycket mer rationellt att jag sätter mig bättre till rätta här i väntsalen och vårdar mitt saktmod. 

Det där uppstickande hoppet gjorde mig dessutom en aning lomhörd när ”andra vågen” kom på tal. Det tog ett tag för mig att acceptera verkligheten under hösten. Den tillfälliga mentala lomhördheten gjorde för all del inte att jag satte mig på ett plan till Kanarieöarna, umgicks i nya vida kretsar eller fortsatte hänga på kontoret när smittan grasserade igen. Nej, det var bara det att jag lyckades bli besviken och frustrerad igen, vad nu det skulle vara bra för. 

Ja, jag gnäller och gnyr igen. Jag erkänner. Men den här omgången i limbo känns jobbigare än den förra. Nu försöker jag hålla avstånd även till fåfängt hopp och fokusera på acceptans i stället. Inte hålla på att elda för kråkorna genom att planera sådant som inte går att planera. När vi allihop har fått ett par omgångar vaccin, då minsann.

Något att se fram emot är att två fina trotjänare gör comeback i vår utgivning

Anna Janson, redaktionschef

Under en stor del av pandemin har hela personalen på Sjöfartstidningen varit korttidspermitterad. Det ska förhoppningsvis snart vara över så att vi kan satsa fullt ut på att vårda och utveckla Sveriges mesta sjöfartspublikation.

Trots deltidsarbete har vi fortsatt fylla på webben med sjöfartsnyheter, om än inte med samma flöde som när vi är i full styrka. Vi har slagit knut på oss och gjort tidningsnummer som vi kan vara stolta över. Något att se fram emot är att två fina trotjänare gör comeback i vår utgivning:

När du läser detta finns Ships of the Year tillgänglig som digital bilaga där du kan frossa i det gångna årets nybyggda fartyg med Sverigekoppling. En del kommer du att känna igen, men det blir också sprillans nya fartygspresentationer.

Längre fram i år ska vi också ge ut Sjöfartens Bok igen, något som har efterfrågats av många sedan utgivningen upphörde för några år sedan. Mer om den framöver!

Denna text publicerades först i nr 01/2021 av Sjöfartstidningen under vinjetten Akterspegeln.

Kommentarer

  • Pia Berglund

    Vilket jobb ni gör på Sjöfartstidningen. Vi är många som börjar och slutar dagen på er sida samtidigt som vi lusläser papperstidningen.

    • Anna Janson

      Tack Pia! ?

  • Linda Friberg

    Anna, vilken artikel i slutet av tidningen. Du är så bra. Hela tidningen har fått ett jättelyft. Jag är stolt att känna Er på SST. Kram Linda

    • Anna Janson

      Tack för värmande ord Linda!

Artikeln är stängd för fler kommentarer