[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only] om ett liv till sjöss.

Jag tillhör en generation som var barn på 1960-talet och lyckligt ovetande om allt det som idag upplevs som fullkomligt livsviktigt. För min dotter, som nu är i övre tonåren, är det helt ofattbart att någon överhuvudtaget har kunnat överleva utan sociala medier, internet, smartphones och MMORPG (Massively multiplayer online role-playing game). För att inte tala om den personliga dator som numera finns i nästan alla nordiska hem.

Med detta vill jag ingalunda säga att jag är en motståndare till allt vad microprocessorbaserad elektronik heter. Tvärtom – jag är kanske i grund och botten en smula avundsjuk på allt detta roliga som inte fanns tillgängligt då jag själv var ung. I mitt barndomshem hade vi inte ens TV under en stor del av 1960-talet. Vi brukade däremot ofta spela brädspel – en idiotsäker och rolig uppfinning som alltid fungerade, helt oberoende av tillgång till bredbandsförbindelse och elektricitet.

Det var nog någon gång i mitten av 1960-talet som jag fick ett spel i julklapp som hette Wangaratta.

Att det var en Transare som hade lånat sitt namn till detta spel stod genast klart för mig. Jag hade ju redan innan jag lärt mig läsa bläddrat i farsgubbens årgångar av Svensk Sjöfarts Tidning och Transatlantics tidning Transbladet, som av någon anledning kom hem till oss med posten (trots att min far aldrig hade haft någon som helst anknytning till rederiet).

Speltillverkaren Alga var ordentligt påläst. ”Detta spel är uppkallat efter fartyget som pryder locket, m/s Wangaratta. Hon är en ”cargoliner”, ett lastmotorfartyg som även tar passagerare,” stod det på locket. Vidare kunde man bland annat läsa att fartyget är på 9 279 ton och är 144,58 meter långt.

Jag och min några år yngre bror nötte bokstavligen ut detta spel. Om vi inte spelade på traditionellt sätt fick spelplanen fungera som sjökort då vi byggde en båt av möbler och bråte i vardagsrummet. Spelpjäserna – olikfärgade miniatyrbåtar i plast – kunde även användas separat i olika lekar. Det var nog det mest användbara spel jag någonsin ägt.

Jag vill minnas att man först chartrade in ett fartyg. När man blev mer stadd vid kassa kunde man köpa egna fartyg och segla hem större vinster. Femtusentonnaren var billigast, tiotusentonnaren dyrare och seglade in mer pengar. Det ultimata målet var förstås femtontusentonnaren – en ofantlig penningdrake som var varje ”småredares” dröm.

På den tiden var jag övertygad om att jag skulle bli sjökapten när jag blev stor. Wangaratta stärkte mig ytterligare i min tro på sjölivets dragningskraft. Vi jagade laster på spotmarknaden och körde dem till London eller New York. Det var kaffe från Rio de Janeiro och frukt från Kapstaden. Sedan såldes de i destinationshamnen till gällande kurs.

Samtidigt försökte vi undvika orkaner på Atlanten och andra otrevligheter som man förr eller senare alltid råkade ut för. Till de mest fruktade ödena hörde att dra ett kort där det lakonisk meddelades att fartyget hade råkat i sjönöd. Då kunde i värsta fall någon girig liten redare med ett närbeläget fartyg i ballast överta hela lasten. Det sved, i synnerhet om det var lillebror som gjorde sitt livs kap.

Ibland var tiderna goda och man tjänade enorma summor. Ibland hade man otur och förlorade nästan allt. Valutakurserna kunde ställa till med mycket problem. Eftersom vi hade den svenska versionen av spelet hemma spekulerade vi vilt med kronor, pund och dollars.

Jag har inte lyckats luska ut när spelet gavs ut för första gången. Det är i alla fall klart att det har kommit ut i många olika versioner, de första kanske redan på 1950-talet. Spelet har alltid haft en bild av Wangaratta på locket, avbildad av en okänd konstnär. Den första utgåvan visar en fiktivt skorstensfärg. På den utgåva som vi hade hemma hade fartyget fått Transatlantics karaktäristiska färger. I slutet av 1960-talet – eller kanske i början av 1970-talet – kom det ut en ny version av spelet som hette Nya Wangaratta. På vilket sätt denna skiljde sig från den ursprungliga versionen känner jag inte till.

Långt senare, det var nog tidigt 1990-tal, hittade jag spelet i en leksaksaffär i Mariehamn. Jag noterade bara att det var kul att det fortfarande existerade, men gjorde inget mer åt saken. Nästa gång jag besökte samma affär fanns det inte längre kvar. Än i denna dag grämer det mig att jag inte köpte det då och fick återuppliva mina rosiga minnen som redare och sjöfarare.

Idag kan jag konstatera att min enda tid som ”sjöman” var när jag körde båt i Wangaratta. Därtill kommer ett år i lumpen på ett minfartyg i finska flottan, mendet handlade ju inte om riktig sjöfart.

Namn till spelet gav ett motorfartyg som byggdes av Götaverken för Transatlantic 1945, som sålde henne 1967. Hon lär ha huggits upp i Turkiet först 1995 – tala om kvalitetsbygge. Man kan fråga sig hur många lastfartyg av idag som uppnår samma aktningsvärda ålder. ¶

Pär-Henrik Sjöström

[/flowy_subscriber_only]