Vj har hört det förut—men rederierna väljer gärna billigare besättning. Ibland känns det som man är villiga att betala mer för att få folk från andra länder. Sedan kan ju folk från andra länder få sink-villkor iallafall för ett antal månader. Så bra det kan bli bara man bor utanför Sverige.

SVAR TILL ANONYM – ”Vi har hört det förut”.

Givetvis finns anledning att vara kritisk och det finns säkerligen en del substans i det du skriver. Det finns däremot flera orsaker till varför jag inte behöver tänka ”upp till bevis då!

Det finns flera exempel där man innevarande år gått in och stöttat t.o.m. enskilda individer för att få dem i behörigt skick. Jag är inte ett dugg orolig för att artikeln är något spel för galleriet.

Det jag däremot är orolig för är landets förnödenhetsförsörjning ur ett realpolitiskt perspektiv. Marknaden kan inte, hur mycket man än vill från politiskt håll, hantera behovet av en tillräckligt stor svenskflaggad handelsflotta. Det är inte ”bara att flagga in” om tumskruvarna dras åt. Jag pratar om vårt ytterst känsliga läge för att kunna importera och exportera varor; eller om du vill ”vem kör bananerna?”

Om någon gnäller över hur Sverige hanterade saker som hände under VK II, t.ex. att vi hade minspärrar i norra Öresund enligt Nazi-tysklands ”önskemål”, tillät trupptransporter med dess förband och exporterade råmaterial och teknik till dess krigsindustri så måste man känna till – vi hade inget egentligt realpolitiskt val när vi väl insåg vad det tredje rikets politik skulle komma att innebära. Sverige blev med sitt agerande också misstänkliggjort av alla parter, något som kom att innebära nära nog en total politisk undfallenhet i utrikespolitiken.

Svensk sjöfart var förövrigt först med att signalera vad Nazi-tyskland egentligen stod för!

Varför menar jag att detta är allvarligt och att frågan om rådigheten över sjövägar och svensk sjöfart måste hanteras ”med andra medel än marknaden” och hur kopplar jag gymnasieutbildningarna och i synnerhet den i Härnösand i allt detta?

Sverige hävdar såväl alliansfrihet som neutralitet i sin utrikespolitik. Av den anledningen så är vi ”nyttiga idioter” i någons tankesfär och de facto realpolitiskt nyttiga genom att kunna utgöra en buffertzon eller en ”nödlina” att ta till i kommunikationen mellan super-/stormakterna under kalla kriget benämnda väst och öst. Det sistnämnda kan inte underskattas.

Den svenska folksjälen, med allt vad det innebär, menar många gånger att någon annan väg inte finns, d.v.s. ett förutbestämt ställningstagande egentligen innebärande ett NATO-medlemskap. Det är många gånger som det svenska ställningstagandet inte kan harmonisera med verkligheten och den är heller inte trovärdig mot någon part. Likväl fyller denna ”lögn” en stor funktion – det vet vi genom vår särställning i bl.a. medlingssammanhang inom världspolitiken. Bara detta är fantastiskt. Vi är alltså legala trots att alla parter är medvetna om vår inofficiella ”lögn” om vart vi hör hemma.

Vi är således unika, men på bekostnad av vad?

Jo, en oroväckande obalans mellan idealism och realism!

Vi har en längre tid fokuserat på att reformera den internationella politiken och minska riskerna för konflikter genom internationellt samarbete. Ibland nästan osmakligt genom att driva frågor som blir mycket obekväma för de nationer som vi förväntar oss stöd av vid en kris.

För ett litet and som förutbestämt ensamhet i tider av konflikter är det heller inte hållbart att inte ha rådighet över sin förnödenhetsförsörjning. Att myndigheter som Transportstyrelsen och tidigare Sjöfartsverket in absurdum agerat 110% EU-neutralt utan att se till en minsta nämnare kopplat till realpolitiska behov har varit en katastrof ur det nationella perspektivet med utflaggning som följd. Men till deras tröst kan man säga att man lojalt har agerat utefter de uppdrag man givits under sitt departementsrör. Det finns alltså en direkt koppling mellan regeringens politik och det faktum att skattefinansierad verksamhet övergick till intäktsfinansierad verksamhet och att det i och med detta blev för dyrt att hålla oljelastfartyg under svensk flagg. Därefter känner vi till övrig utflaggning och den förlust av nationell kompetens det kommit att innebära.

Då Sverige måste anses som en ö i transportsammanhang, en ö som i allt mindre omfattning är självförsörjande annat än på potatis, mjölk, en del stål, några fordon, musikproducerande och IT så gör detta oss enormt känsliga. MSB har gjort ynka försök att meddela slutsatserna av ett förändrat omvärldsläge och vår ytterst känsliga övergång till ett digitaliserat samhälle genom att rekommendera att ha några konservburkar i beredskap.

Tyvärr räcker alltså inte svensk idealism speciellt länge, vare sig det rör sig om att vi drabbas av sanktioner eller andra konflikter. Obalansen som nämnts tidigare kommer att slå tillbaks och i själva verket göra oss till en lydstat till någon part.

Idag svänger det också väldigt snabbt i den ekonomiska politiken och såväl USA som Europa är oroliga för sin tidigare ekonomiska dominans och söker hantera olika scenarior om vem som lierar sig med vem. Även rent inrikespolitiska ställningstaganden som vi inte trodde kunde ske får stora konsekvenser – tänker närmast på Trump som egentligen vill tillfredsställa sin inrikespolitik genom att vända sig utåt med handelssanktioner.

Jag vill hävda att Sveriges ledning, genom sitt val av fortsatt idealistiska förhållningssätt måste ta ansvar för finansiering av landets försörjning i totalförsvarsbudgeten.

Marknadens mekanismer tar ingen hänsyn till den svenska deklarerade ideologin om alliansfrihet respektive neutralitet. Jag brukar, liksom kapten Lägervall, säga att realpolitik är stål! Stål som i både fartyg ock kanoner! Dessa är en förutsättning för att kunna bedriva realpolitik – och till och med dess yttersta medel då den ena kräver det andra. Vem kommer hit med bananerna, dina virtuella glasögon och dina IT-prylar som sannolikt inte fungerar när GPS-systemet släcks eller störs ut efter att politikerna tog ett visst beslut?

Jag kanske hårddrog frågan, men det ligger ändå en stor del realism i frågan. Det är också här Härnösand och sjögymnasiet kommer in.

Det är inte helt sant att säga att realpolitik bara handlar om stål. Vi behöver också bemanna såväl handelsflotta som örlogsflotta med sjömän, sjöbefäl och officerare; även utbildning behövs. Vi behöver också rådighet över fartygen, vilket innebär svensk flagg; det är inte ”bara” att flagga in dem. Historien visar att t.o.m. örlogsfartyg kan bli kvar i främmande land innan de blivit levererade.

Med ett egentligt behov av ytterligare 200 svenskflaggade fartyg av olika typer och knappt 100 befintliga, där vi inte per automatik kan garantera att de TAP-anställda kan finnas kvar, bör statsmakten verkligen vårda det lilla som finns kvar av svensk sjöfartsutbildning.

Sjöfartsutbildningarna är således ett riksintresse och tyvärr passar de inte in i något av de befintliga skolsystem som de har blivit tvungna att underordnas. Det fungerar tyvärr inte!
Det hade för övrigt varit intressant fått se hur det av staten stoppade sjöbefälsutbildningsinitiativet COMET hade klarat sig idag – förmodligen väldigt bra! Även försörjningen av navigationslärare är väsentlig. Det duger inte med akademins krav på allmänt disputerade lektorer – det kostar bara kraft utan att bli verkstad. Gärna vetenskap och FoI, men först ett återtagande av det som ger effekt; en högre nautisk utbildning i form av en navigationslärarutbildning.

Genom att regeringen inte tar i sjöfartsfrågorna, t.ex. genom samordning innan uppdragen ges i ”departementsrören”, där senare verk och myndigheter skall arbeta affärsmässigt, äventyrar man såväl möjligheten till att driva realpolitiska frågor som möjligheten att försörja landet med förnödenheter. Alternativet är att till fullo liera sig med någon pakt som kan garantera vårt lands säkerhet.

Båda alternativen kommer att kräva en bedömd skattefinansiering runt 3 – 4% av BNP. I det ena alternativet kan Sverige sannolikt senare driva tuffare utrikespolitiska frågor om t.ex. kärnvapennedrustning, utan att det direkt kan vara skadligt.

Allt har ett pris och allt hänger ihop; till och med en liten sjöfartsutbildning i Härnösand som förser sjöfarten med sjömän och blivande studenter till sjöfartshögskolorna i en tid där enstaka studenter kan vara avgörande för utbildningarnas fortlevnad!

Gnäll inte på redarna, de är de små men ack så viktiga aktörerna som kämpat på hårt för att inte gå samma öde till mötes som svenska varv. I det fallet gasade sig förresten finnarna upp för backen…

Hela samhället vinner på att samordna sjöfartsfrågorna och vi kommer att få igen varenda satsad krona på sikt!

/Erik Sandberg

Det är mycket glädjande att branschen ställer upp och vill hjälpa de svenska sjöfartsutbildningarna i allmänhet och Härnösands gymnasium i synnerhet. Det ger hopp och framtidstro hos oss bedriver gymnasieutbildning inom sjöfart.

Härnösands kommun väljer att avveckla sin avdelning inom gymnasieskolan som utbildar ungdomar för arbete till sjöss på grund av ekonomiska skäl. Det kostar helt enkelt för mycket att hålla igång den verksamheten. Att bedriva yrkesutbildning inom sjöfart är resurskrävande och den ersättning som staten erbjuder utbildningsanordnaren täcker inte kostnaderna. Detta har blivit allt mer kännbart när antalet elever på utbildningen minskar eftersom ersättningen från det allmänna ges per elev. Färre elever ger en ökad kostnad per elev.

Skolverket, som beslutar om ersättningen, vill inte ta hänsyn till att den negativa differensen mellan inkomster och kostnader ökat i takt med det minskade elevantalet på utbildningen, utan ersättningsnivån ligger i stor sett fast. Det blir alltså till slut en förlustaffär för utbildaren att bedriva Sjöfartsutbildningen. Därför lägger Härnösands kommun ned utbildningen.

Fortfarande finns några skolor kvar i Sverige som bedriver Sjöfartsutbildningen, men jag vågar nog påstå att de flesta av oss just nu kämpar med samma utmaningar som man gjort i Härnösand. Så för att kunna säkerställa tillgången på arbetskraft inom sjöfarten behövs verkligen den hjälpande hand som branschföreträdarna i debattinlägget nu sträcker ut till gymnasieskolorna. Och i väntan på att Skolverket förstår att de genom sina beslut om ersättningsnivå kan förhindra att fler skolor väljer att avveckla sin utbildningsverksamhet inom sjöfart, tar vi med glädje emot ert stöd.