[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]nationell handelsflotta.

Du håller i din hand Sjöfartstidningens sommarnummer – en utgåva med extra bred spridning som vi hoppas ska innehålla något matnyttigt även för er som har intresse för sjöfart men inte nödvändigtvis är proffs inom branschen. Tidningen kommer bland annat att delas ut på Almedalsveckan på Gotland, där sjöfarten spelar en väsentlig roll. Gotland representerar ju Sverige i miniatyr vad gäller transporter. Så gott som alla förnödenheter som behövs på ön – livsmedel, bränslen, byggmaterial, konsumtionsvaror och mycket annat – fraktas sjövägen. För att inte tala om de 1,6 miljoner turister och fastboende som årligen väljer färjan i stället för flyget.

Sjöfarten kan med fog sägas vara styvmoderligt behandlad i Sverige. Om man inte visste bättre kunde man nästan tro att transporterna på landsväg och järnväg betraktas som viktigare än de som går till sjöss. Visst är det viktigt att distribuera gods landvägen inom rikets gränser och visst ska invånarna snabbt och tryggt kunna resa från en plats till en annan med bil, tåg eller buss. Men även de effektivaste logistiska landtransportsystem för distribution till återförsäljare och konsumenter blir värdelösa utan varor att distribuera. Dessutom stannar alla lastbilar utan bränsle. Oljan kommer ju till Sverige sjövägen och diesel och bensin distribueras med fartyg  från raffinaderier till depåer längs kusten.

Det är ett faktum att 90 procent av Sveriges utrikeshandel transporteras sjövägen, åtminstone i något skede av transportkedjan. I praktiken betyder detta att nästan alla importerade varor som de flesta av oss anser vara nödvändiga i vårt dagliga liv har transporterats på ett fartyg.

De exotiska frukter som vi ser på hyllorna i livsmedelsaffärer har skeppats runt halva jordklotet i kylcontainrar på stora containerfartyg eller i kylrummen i specialbyggda kylfartyg. Det finns väl knappast ett plagg i de stora svenska modekedjornas sortiment som inte skulle ha spenderat några veckor på oceanerna i en container innan det når affärerna. Alla datorer, läsplattor, smartphones och tv-apparater likaså. De möbler som gjort svensk design världsberömd och som de flesta av oss åtminstone någon gång har monterat i våra hem tillverkas på olika håll i världen och fraktas i de flesta fall med – ja just det – fartyg. Det är nog svårare att komma på en importerad konsumtions- eller kapitalvara som inte skulle ha kommit in på svenskt territorium ombord på ett fartyg.

Vi får inte heller glömma att grunden för vår välfärd, den svenska basindustrin snabbt skulle dö utan fartyg för transporter av råvaror och förädlade produkter.

Eftersom Sverige är så extremt sjöfartsberoende kan många säkert spontant tänka att detta tryggar en livskraftig sjöfart i Sverige. Laster finns det ju, det svarar vi konsumenter och vår exportindustri för.

Få företagare brukar missa chansen att utnyttja en stark hemmamarknad, oberoende av bransch. Redarna utgör inget undantag. Men, det finns ett stort men. Sjöfarten är tyvärr inte jämförbar med andra branscher. På havet är det fritt fram för vem som helst att konkurrera och det främsta konkurrensmedlet är priset.

Perfekt, tänker nog många, en bransch där den fria konkurrensen verkligen fungerar till nytta för oss konsumenter. Medaljens baksida är att alla inte konkurrerar på lika villkor. Olika länder har olika lönekostnader och detta återspeglas även inom sjöfarten. För att trygga konkurrenskraften hos sina medlemsländer har EU har gjort upp regler för hur de får stöda sin egen sjöfart. Den så kallade tonnageskatten är ett viktigt verktyg i denna ekvation med ytterst små marginaler. Sverige är den enda betydande sjöfartsnationen i EU som fortfarande saknar tonnageskatt.

I Finland har tonnageskatten redan gett konkreta resultat. I kombination med andra EU-harmoniserade stödformer har den egna sjöfarten åter börjat växa och handelsflottan får en nettoökning. Samma utveckling är helt möjlig även i Sverige.

Sjöfartsberoende Sverige behöver en egen, nationell handelsflotta som skapar arbetstillfällen både till lands och till sjöss. Egna fartyg seglar in intäkter till Sverige, som indirekt gagnar oss alla. En sak är säker, Sverige behöver sjöfart även i framtiden. Det är inte speciellt framsynt att skänka bort denna garanterade intjäning med en politik som gynnar enbart utländskt tonnage. 

[/flowy_subscriber_only]