[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

– Jag är hemma från Korpo i Åbolands skärgård och det var ett naturligt val för mig att gå till sjöss. Många släktingar var sjömän och det kändes som den enklaste vägen, berättar Lars Mickelsson.

Efter att en tvåårig utbildning i yrkesskola mönstrade han 1967 på som svarvare i maskin på den åländska tankern Lancing.

– Det var gamla båtar och vi tillverkade en stor del av reservdelarna ombord själv.

Till Göteborg

Vintern 1970 fick Lars Mickelsson anställning på Götaverkens maskinverkstad i Göteborg. Sommaren 1971 började han på maskinmästarutbildningen vid Tekniska läroverket i Mariehamn. När han tog sin examen våren 1974 var Broströms, i likhet med många andra rederier, på Åland och värvade sjöfolk.

– När jag fått min examen kom jag till Columbialand som andre maskinist och vi seglade bland annat med trävaror från British Columbia till Japan.

Han seglade sedan i Broströms ända till det bittra slutet.

– Mina sista båtar där var Vegaland och Thebeland. Då hade Broströms linjesjöfartsaktiviteter tagits över av Transatlantic.

Därefter har det blivit bara roro-fartyg. Sitt första jobb som maskinchef fick han 1989 på Nordic Pride, som då köptes av Rederi AB Hornet. År 1993 kom han till Rederi Ab Engship och fick snart arbete som maskinchef i nyinköpta Garden. I slutet av 1990-talet var han på Raumovarvet och övervakade nybygget Estraden.

– Sedan leveransen 1999 har jag varit chief på Estraden. Det är en fin känsla att först vara med om att bygga en båt och sedan få arbeta på den.

Hela tiden till sjöss

Under hela sin karriär har Lars Mickelsson jobbat till sjöss. Han har aldrig ångrat sitt yrkesval.

– Jag har nu varit till sjöss i 45 år på ett trettiotal fartyg, men när jag fyller 63 i slutet av detta år går jag i pension. Jag har alltid trivts bra och jag har faktiskt aldrig på allvar funderat på att ta anställning iland.

Speciellt uppskattar han att arbetet i maskin är mångsidigt. Dessutom arbetar man självständig till sjöss.

– Det är givetvis ett stort ansvar, men man har också stor frihet. Det kanske allra viktigaste är ändå kamratskapet, att man har bra folk ombord som man trivs med.

Även om en hel del skrivbordsarbete hör till arbetsbilden tycker Mickelsson fortfarande allra bäst om att själv vara med och arbeta i maskinrummet.

– Jag har alltid varit den typen som tycker om att arbeta med händerna och jag deltar i alla större arbeten i maskin, som kannhalning. Jag tycker att det är viktigt att chiefen är med, eftersom han vanligtvis har den längsta praktiken.

– Men min princip är att det är förste maskinisten som är arbetsledare i maskin. Vi brukar tillsammans gå igenom vad som ska göras.

Lätt yrkesval

Som en av få avigsidor med jobbet ser Lars Mickelsson att den ökande byråkratin ombord kan fjärma en från det praktiska arbetet.

– Som chief får man tyvärr mindre och mindre tid över för att arbeta i maskin.

Hur är det då med återväxten inom detta gebit? Är maskinfolk i dag av samma kaliber som de var förr?

Generellt anser Lars Mickelsson att yrkeskunskapen hos nyutbildade maskinister håller hög standard.

– Inom verkstadsdelen har det tyvärr blivit sämre. Med färre ombordanställda bör maskinisterna numera kunna en massa, som att svetsa, svarva och reparera rör. Det finns tyvärr numera sådana maskinister som inte ens klarar av att svetsa.

Han förvånar sig också över att inte fler ungdomar väljer sjöingenjörsbanan.

– Det är en mångsidig utbildning och lätt att få jobb. Om jag skulle vara ung idag och stå inför mitt yrkesval skulle jag inte tveka att välja detta yrke.

[/flowy_subscriber_only]