Catharina Elmsäter-Svärd säger att vi hela tiden ligger steget efter.

Fotograf: Sandra Baqirjazid

Kategori: Politik

Sverige – alltid steget efter

Infrastrukturministern har problem att få hela regeringen med sig men lovar något till våren.

De som hoppats på att få besked om snabba åtgärder för att hejda den pågående utflaggningen i denna intervju med Sveriges infrastrukturminister kan sluta läsa här. 

Nästa år avser hon presentera någon form av sjöfartsstrategi men innehållet i den är fortfarande en öppen fråga.

Det är nu snart ett år sedan Catharina Elmsäter-Svärd tog över rodret för sjöfartspolitiken i den svenska regeringen. Hon har gjort det i tider som är minst sagt tuffa för svensk sjöfart. Kärnan i den svenska sjöfartssektorn, rederinäringen, omstruktureras nu på ett sätt som vi sannolikt inte sett sedan ångan ersatte seglen. Medan färjesjöfarten fortfarande är konkurrenskraftig under svensk flagg får lastfartygsflottan allt svårare.

I arvegodset efter sin företrädare fick hon bland annat en rejält besviken sjöfartsnäring som hade satt stort hopp till en ny svensk konkurrenskraftig sjöfartspolitik. Trots utredningar på längden och på tvären, riksdagsbeslut om tonnageskatt, löften från ministrar om just tonnageskatt och mängder av uttalanden från toppolitiskt håll om sjöfartens stora betydelse för Sverige, så har egentligen inget hänt.

Grundläggande problem

Resultatet är att Sverige som är ett av världens mest sjöfartsberoende länder nu har historiskt få fartyg under egen flagg i internationell trafik. Är det bekymmersamt, Catharina Elmsäter-Svärd?

 – Ja, men man kan dela upp det på två sätt. Det ena är behovet av att transportera, och då spelar det nog inte stor roll vilken flagg det är i aktern. Däremot ur ett rent svenskt perspektiv kan man se vad det innebär i form av tappat inflytande i IMO och hur det påverkar kompetens vi behöver i andra led, säger Elmsäter-Svärd och tänker då på såväl myndigheter som näringen i ett bredare perspektiv.

Hon menar att praktikplatser kan bli ett problem och även om det kan lösas på andra fartyg så innebär det att Sverige tappar kontrollen över dessa. 

Elmsäter-Svärd menar att det finns grundläggande problem.

– Sen jag kom in har vi dels fått ta tag i uppföljningen av Bjelfvenstams utredning och sedan har jag funderat på hur många utredningar som har gjorts över tid. Vår ambition är att presentera någon form av inriktningsdokument eller strategi för sjöfarten nästa år.  Då kan man ju antingen skratta eller gråta, för en del har sagt till mig att det har vi ju försökt i 20 års tid. Vad är då problemet eller utmaningen? När jag träffar redarna säger de att nu måste vi göra så här för att inte tappa gentemot andra, men då funderar jag på vad vi kan göra för att istället ligga före?

Elmsäter-Svärd menar att vi hela tiden ligger steget efter för att återställa konkurrenskraften, men att förändringar sker så snabbt att den svenska lagstiftningen och politiken aldrig hinner i kapp.

Svenskflaggad eller inte

Trots risken för minskat inflytande internationellt anser inte infrastrukturministern att storleken på den svenskflaggade handelsflottan är det viktigaste.

– Jag är mer inne på att se på sjöfarten i sin helhet och vad vi kan göra då. Sedan kan man välja om man vill vara svenskflaggad eller inte, för jag kan känna att behovet vi har det är att se till att vi har en sjöfart som fungerar både ur närings- och transportperspektiv. 

I ett nordiskt perspektiv blir de sjöfartspolitiska förutsättningarna bättre ju längre västerut man kommer. Dan Sten Olsson sade vid något tillfälle att om Anders Borg var göteborgare skulle vi haft tonnageskatt för länge sedan. Andra menar att sjöfartens största problem är att Rosenbad inte ligger i Göteborg. 

Det politiska intresset

Finns det ett Stockholms-perspektiv på sjöfarten? Knappast, eftersom sjöfart enligt infrastrukturministern närmast är en ickefråga i huvudstaden. 

– I Göteborg finns en naturlig koppling till sjöfarten, men när jag nämner sjöfart här, så är det inte medialt intressant. Om man ser på Riksdagen så är det nästan alltid ledamöter från Västsverige som tar upp sjöfartsfrågor, såvida det inte gäller lokala angelägenheter. Norr om Trollhättan är det närmast en död fråga, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Hon menar att sjöfarten har en uppförsbacke eftersom kunskapen om dess betydelse är så begränsad i samhället. 

– Du kan fråga vem som helst, ingen har en susning om hur Billy-bokhyllan kom hit eller att det mesta i deras hem har kommit hit med båt. Sjöfarten finns med så naturligt, men ingen funderar på varför och den har alltid fungerat.

Riksdagsbeslut finns

Det här påverkar också politiken enligt Catharina Elmsäter-Svärd, eftersom den speglar människors vardag och hur man kan påverka den. Finns inte sjöfarten i allmänhetens medvetande blir det politiska intresset därefter.

Inför valet 2006 fanns det sex motioner från borgerligt håll om tonnageskatt. En av dessa avslutas med ”vi anser att Sverige bör införa en sådan modell och beklagar att den av Riksdagen beställda utredningen och tonnageskattens införande fördröjts på ett oacceptabelt sätt”. Motionen är underskriven av 13 moderater. Mer än hälften av dessa är eller har varit ministrar, däribland statsminister Fredrik Reinfeldt och Catharina Elmsäter-Svärd. Vad hände? Vart tog tonnageskatten vägen?

– Det finns ju en majoritet och ett riksdagsbeslut, men sen gäller det att få igenom det hela vägen och där är vi inte just idag.

Sex års handläggningstid

När utredningen kom handlade diskussionen i regeringen om hur man hanterar den latenta skatteskulden och kopplingarna till stöd i övrigt till sjöfarten.

– Ska man införa det för alla fartyg? ska det bara gälla nytt tonnage och skall vi hitta övergångslösningar? Vi för ju diskussioner men det är inte lätt.

Enligt Elmsäter-Svärd krävs det att alla är med i båten när regeringen skall fatta beslut. Är något departement emot så blir det inget. När det gäller tonnageskatten finns motståndet i Finansdepartementet.

Utredningen kom 2006. Anders Borgs standardsvar när tonnageskatten kommer upp i Riksdagen är att ”frågan är under beredning i Finansdepartementet”. Är snart sex år inte litet väl lång handläggningstid för en av Riksdagen beställd utredning?

– Det kan man tycka, även om det finns frågor som tagit längre tid, säger Elmsäter-Svärd som också menar att Riksdagen har ett uppföljningsansvar.

– Det här är en så väldigt tydlig fråga, här finns det en Riksdagsmajoritet som dessutom tagit beslut i frågan.

Vad beror Finansdepartementets motstånd på? Är det teknikaliteter eller ligger det något annat bakom att man drar det här i långbänk? Är det motviljan mot ett skattesystem som avviker från det generella?

– I grunden tror jag att det skulle kunna vara det, man vill ha det så likvärdigt som möjligt och det skall rätt mycket till för att göra undantag. Det finns helt klart med som en faktor.

– Sedan är det ju kopplat till vilka förmåner sjöfarten får i övrigt som sjöfartsstödet jämfört med andra branscher, sådant här brukar de vilja djupa i ganska mycket.

Andra branscher

Är det då riktigt att jämföra sjöfarten med andra branscher i Sverige? Anders Borg brukar dra till med lädervaruindustrin, en verksamhet som är väsensskild gentemot sjöfarten vars konkurrensförutsättningar helt bestäms av villkoren för andra länders sjöfart. Alla sjöfartsnationer i EU har ju bemanningsstöd. De har också tonnageskatten som vi inte har.

– Finansdepartementet får ju svara för sig självt, men jag tror att man inte ser på det på det sättet utan mer principiellt och sedan är det upp till varje sakdepartement att argumentera och motivera undantag.

Känner sig lurade

Stödet för sjöfarten i Riksdagen sågs som mycket positivt i näringen och de positiva framtidsförväntningarna förstärktes av att åtminstone två ministrar i den förra regeringen stod inför en sjöfartspublik och lovade att tonnageskatten skulle införas under förra mandatperioden.

Kan du förstå att de rederier som nu flaggar ut känner sig svikna och lurade?

– Absolut, men det är nog den frustration som ligger inneboende överhuvudtaget, oavsett om det gäller tonnageskatt eller ej. Jobbar man i en bransch som alla säger är viktig men samtidigt känner att man inte får gensvar tillräckligt snabbt, den frustrationen förstår jag.

Elmsäter-Svärd ser problemet när beslutsgångarna i det privata och det offentliga kolliderar.

– När man jobbar kommunalt eller i landsting kan man känna att det är trögt. Jobbar man i Riksdagen tycker man att kommuner och landsting jobbar fort, snabbt och alert. Om man då tänker sig att man jobbar i ett företag med orsak och verkan under innevarande budgetår så fungerar inte det. Det är som två världar som inte hänger ihop i tempo. Bara det kan göra en frustrerad.

Catharina Elmsäter-Svärd ser en rejäl uppförsbacke inför en framtida svensk sjöfartspolitik.

– Det gäller inte minst tappade lustar och besvikelser, säger hon och exemplifierar med Marin Mätteknik.

Sverige har valt en betydligt striktare tolkning av EU-reglerna för sjöfartsstöd än vad andra länder gjort, något som den verksamheten fått erfara. Catharina Elmsäter-Svärd jobbade aktivt för att MMT skulle omfattas av stödet med ”körde huvudet i väggen” och fick inte regeringen med sig.

– Man kan förstå att en sådan superentreprenör som Ola Oskarsson med en verksamhet som är kanonbra och som man kan vara litet stolt över att den är svensk tappar lusten.

Duktiga svanskar

Varför då en så strikt tolkning? Var det Finansdepartementet som slog bakut?

– Det är ju en gemensam beredning, alla måste vara med. Det är ju det fina med regeringsarbetet, det skall vara så kollektivt – på gott och ont. Vi svenskar är ju ofta väldigt duktiga på att följa allting, göra allting ordentligt och tolka allting, kanske till och med ibland övertolka saker och ting. Pragmatism och formalitet går inte alltid i hop.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.