[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]digt h\u00e5lla tidtabellen. Och allt g\u00e5r att \u00f6va i en simulator.\u003c\/strong\u003e”} /–>

Styrsöbolagets lätta kolfiberkatamaran Rivö backar ut från Saltholmens brygga och sätter fart söderut i 23,5 knop. På styrbordssidan svischar Asperö brygga förbi, som Rivö normalt brukar anlöpa. 

I dag kör skepparen Johan Hellström i stället direkt mot Kössö brygga i gattet mellan Kössö (Köpstadsö) och Långholmen.

Just där kan det vara rejält strömt vilket kan ställa till det för en ovan skeppare.

Plötsligt blinkar det ilsket rött på instrumentpanelen. Vatten har trängt in i länsgropen. Johan tar radioluren och anropar däcksman samtidigt som han behåller den stadiga kursen mot Kössö.

– Vi har vatten i länsgropen kan du kolla det, lyder den lugna ordern i komradion.  

– Nästa kurs 202 säger han till styrman Mikael Olin som håller utkik över farleden från stolen bredvid.

Nu närmar sig Rivö bryggan och Johan Hellström vet att hennes lätta konstruktion ökar risken för avdrift i det strömma vattnet. Som kompensation håller han farten uppe in i det sista, lägger i backen strax före bryggan och med mullrande motorer glider Rivö fint in till bryggan. 

– Bra, säger styrman Mikael Olin.

Hela manövern var i själva verket en simulering i företaget Ramantenns lokaler i Göteborg och både Johan Hellström och Mikael Olin spelar bara sina roller för att visa Skärgårdsredaren vad man kan göra i simulatorn. 

Ägare och drivkraft

Mikael Olin är Ramantenns ägare och drivkraften bakom den här avancerade simulatorn för inomskärs navigering.

– Det finns ju flera som har simulatorer för de yttre farlederna men för skärgårdsbåtarna finns det bara den här. Så vi har fokus på de trånga farlederna inomskärs som ju kan vara väldigt förrädiska, säger Mikael Olin.

För flera år sedan fick han kontakt med Joel Bjurström och Axel von Sydow, två Styrsögrabbar som redan som småpojkar hade byggt upp hela system över Styrsöbolagets båttrafik hemma i Joels pojkrum.

– Jag tyckte att det var en kunskap som måste tas tillvara och det är faktiskt Joel och Axel som har byggt upp mycket av det system vi har. Axel är till vardags skeppare på Styrsöbolaget och ligger bakom de exakta kopiorna av alla deras fartyg i den här simulatorn.

När han säger exakta kopior så menar han det verkligen. Varenda rörelse i fartyget, varenda reglage, beteende i vattnet, vindkänslighet, roder, propellrar… Allt. Till och med ljudet, både båtens motorljud vid olika manövrar och ljudet från vågor och vind är autentiska.

Joel Bjurström är anställd på Ram­antenn och den som sitter i kontrollrummet bakom den simulerade bryggan och hittar på olika svårigheter som de på bryggan ska lösa.

När Joel inte gör det utvecklar han simulatorn och anpassar den till fler och fler fartyg och presumtiva kunder, det vill säga kursdeltagare.

Kollegan Johan Hellström som just i dag sitter i skepparens stol, är också en av Ramantenns tekniker som arbetar tillsammans med Joel.

Båda två har läst till sjöingenjörer, även om Johan hoppade av utbildningen när han fick det här jobbet på Ramantenn.

Mikael Olin har jobbat i företaget sedan 1972 då han tog över efter sin far som i sin tur hade tagit över efter sin far. Ramantenn är ett sant familjeföretag. 

– Idag är det min äldsta dotter Therese Olin som klivit in i företaget.

Radiopejl

Ramantenn startades alltså av Mikael Olins farfar 1926. 

– Han var sjökapten och seglade bland annat på Amerika med trälaster och där borta träffade han en man som tillverkade radiorör. Farfar tog med sig ett hem och utvecklade ett SOS autolarm som han tog patent på.

Efter auto­larmet fortsatte Mikaels farfar med ett radiopejlsystem som kunde ta emot signaler från radiofyrar på ett tämligen långt avstånd för att få en position som kunde överföras på sjökortet.

Radiopejlen tillverkades ända fram till år 2000, sedan kom GMDSS och GPS och radiopejlen blev överflödig som nödpejl och navigationshjälpmedel.

När Mikael Olin tog över företaget var han utbildat befäl inom kustartilleriet och hade dessutom gått Göteborgs universitets första datatekniska utbildning, Teknisk ADB.

– Det var en bra grund för all datateknik som sedan skulle komma ombord på fartygen. 1999 började vi legotillverka AIS-transpondersystem åt Saab Transpondertech. Saabs system var bland de första i världen. 

2013 tog Saab hem tillverkningen till Linköping. 

Tio personer

Utifrån vad Mikael Olin berättar skulle man tro att Ramantenn var ett stort företag med många anställda, men så är det inte. När de var som störst hade de cirka 15 anställda. I dag är de tio personer som tillsammans utvecklar simulatorn, bygger specialsystem i små serier och säljer navigationssystem för fartyg och fritidsbåtar. Allt på Knipplagatan 12 i Göteborg där företaget legat sedan 1968.

– Ja, så säljer, justerar och reparerar vi kompasser också, tillägger Mikael som själv är ordförande i Sveriges Kompass­justerareförbund. 

På 1990-talet började han undervisa i ECDIS på Chalmers samtidigt som han drev Ramantenn vidare. Och någon gång då blev det tydligt att teoretisk undervisning nog är bra men att övningstillfällena i verkligheten var svåra att få till.

– Det behövdes simulatorutbildning för att ge eleverna möjlighet att träna på ECDIS på riktigt, innan de hamnade på bryggan på något stort fartyg.

I dag har både Chalmers, Sjöfarts­verket och Trafikverket egna simulatorer i vilka det går utmärkt att öva navigation i de stora farlederna. Det är bara Ramantenn som har en för de trånga och grynniga vattnen inomskärs, byggd på Advetos ECDIS-system.

Det är alltså bara de rederier som har just Advetos system som kan få en helt typspecifik utbildning i simulatorn. Många har det, till exempel Sjöfartsverkets alla fartyg, Viking Line och skärgårdsrederierna Styrsöbolaget och Strömma.

Naturtrogna kopior

Det typspecifika gäller långt ifrån enbart ECDIS-systemet. Precis som framgick i början av den här artikeln är även en rad båtar och fartyg med alla sina egenskaper inlagda i simulatorns databas. 

– Vi har väl ungefär 10–15 båtar som är helt naturtrogna kopior. Men vi har nog ett hundratal båtar och fartyg som är mer eller mindre fungerande kopior, fast inte lika noga kalibrerade. Dem kan vi färdigställa när efterfrågan finns.

Inne från den simulerade bryggan anropar Mikael Joel i kontrollrummet och ber honom att ta fram bilder på andra fartyg än just Styrsöbolagets Rivö. Och upp på skärmen kommer Emma Mærsk, Magnolia Seaways, N-O-S ambulansbåt, franska bogserbåten Abeille Bourbon, andra bogserbåtar och någon lotsbåt. 

Mikael Olin tar återigen upp komradion och ber Joel ta oss ombord på DFDS roro-fartyg Magnolia Seaways.

Vips befinner vi oss på hennes brygga och blickar ut över väderdäck och längre bort pekar Skandiahamnens kranar mot himlen. Samtidigt skiftar skärmarna framför konsolen utseende.

– Här finns oanade möjligheter, vi kan skapa vilket fartyg som helst. I dag har vi bara västkustens vatten inlagda men kanske borde vi lägga in Stockholms skärgård också.

För att utbildningarna ska leda till certifiering kör Ramantenn sedan 2015 kurserna tillsammans med Sjösportskolan i Långedrag, som har rätt att utfärda certifikat för ECDIS. Det är naturligtvis väldigt viktigt för de aktiva sjömännen.

Spelledare

När Sjöfartstidningen besöker Joel Bjurström i kontrollrummet blir hans avancerade uppgift som spelledare i simulator­övningarna ännu tydligare. Han är om­ringad av nio skärmar som visar allt från radarskärmen på bryggan i den aktuella båten till en skärm som visar de på bryggan. 

– Vi har ju en kamera där inne och jag kan se hur de reagerar när något händer, om jag till exempel har låtit en tjock dimma driva in och gjort sjön grövre. Blir de nervösa då och gör något mindre övertänkt får de göra om det tills det funkar bra, säger Joel.

Han bestämmer själv vilka svårigheter som de på bryggan ska utsättas för.

Joel är inte bara utbildad sjöingenjör utan har också en examen som sjöbefäl klass VII. Han vet vad han håller på med när han hittar på kniviga situationer som skepparna kan råka ut för i skärgården.

Autentiska vågor

Till exempel just i dag när Johan Hellström kör den vindkänsliga Rivö låter Joel det blåsa upp. Inne på ”bryggan” hör vi vinden vina och sjön svalla. Samtidigt rör sig båten helt autentiskt i vågorna och vi som inte följer med i rörelserna utan står eller sitter still i simulatorrummet känner hur det suger till i magtrakten.

– Det är lättare när man själv kör, säger Johan. Då känner man inte av sjösjukan lika tydligt.

Över radion anropar Styrsöbolagets Vesta (Joel) som närmar sig från styrbord på andra sidan en smal passage i farleden. Hon ska vänta in oss.

Både Vesta och Rivö måste hålla sin tidtabell så det vill till att den här typen av möten sker med så liten tidsspillan som möjligt. Simuleringen handlar nämligen inte bara om att lära sig köra en specifik båt utan precis lika mycket om att lära sig rutterna, köra bränslesnålt och hålla tidtabellen.

När Skärgårdsredaren är på besök och Johan Hellström agerar skeppare går allt klanderfritt, men hur ofta händer det att båten brakar in i en brygga eller rent av går på grund?

– Det är inte ovanligt, säger Mikael Olin med ett brett leende. Då smäller det ordentligt och det rycker till så att man skakas om här i stolen, trots att vi ju egentligen inte rört oss. Det är ett billigt sätt att göra fel på, utan skrovskador. Och utan bränslekostnader, konstaterar han.

Allt kan simuleras

Allt kan simuleras, som att ett roder slutar fungera, att en radarskärm faller bort eller att något annat instrument lägger av.

För att göra det tydligt hur viktigt det är att ha exakta kopior på alla båtarna byter Joel ut den lätta Rivö, som har två MAN D2842LE410-dieselmotorer som driver var sin ställbar propeller, mot Vesta som är en betydligt äldre och tyngre, isklassad båt med två Volvo Penta D16 MH-motorer som via en samkörningsväxel driver en ensam ställbar propeller. De två båtarna uppträder väldigt olika i vattnet och manövreras på radikalt olika sätt. I synnerhet i trånga passager.

Just därför ser Joel till att det återigen är Kössö brygga i det trånga gattet som Johan ska anlöpa.

Det krävs en skarp gir för att komma in till bryggan. Med Rivö var det inga större problem, men med den mer trögmanövrerade Vesta…

– Man måste ge propellern full stigning framåt och lägga om rodret i motsatt riktning mot bryggan det vill säga motsatt det håll man vill flytta aktern. Då blir kraften så stor att akterskeppet vrids och eftersom hon är så tung får man i stort sätt ingen fart framåt, förklarar Mikael Olin den lite ovanliga manövern som krävs för att få just Vesta in till Kössös brygga.

Johan har gjort det förr och klarar det fint, men den som plötsligt hamnar på Vestas brygga har nog stor hjälp av att ha fått provköra henne i simulatorn först.

Artikeln var först publicerad i Skärgårdsredaren nr 02/20.

[/flowy_subscriber_only]