Livräddningsarbetet påverkades mycket efter Estonia – men allt går inte att skydda sig mot.

– Är vi bättre rustade idag än vad vi var 1994? Ja, det är vi, men frågan är om det är tillräckligt?

Den frågan ställer sig Thore Hagman, som jobbar på Sjöräddningssällskapet med forskning och utveckling. Han och Sjöräddningssällskapets vd Rolf Westerström är väl insatta i vad som hände den 28 september 1994 och vad som hänt sedan dess.

– Medvetenheten har ökat kraftigt och besättningen är bättre utbildad för olyckssituationer, menar Rolf Westerström. Fortfarande handlar dock väldigt mycket om tur. Fast vi inte kan ha ett system som bygger på lyckliga omständigheter.

Bara en tredjedel räddades

I början 1990-talet inträffade tre tragiska och mycket uppmärksammade olyckor på fartyg i, eller i närheten av, svenska vatten – tre katastrofer som kommit att prägla sjöräddningsarbetet i hela världen. Först brann Scandinavian Star utanför Lysekil 1990. Tre år senare förliste Jan Heweliusz utanför Arkona i Tyskland. Och natten den 28 september 1994 sjönk Estonia. Sammanlagt omkom nära 1 100 människor vid dessa tre katastrofer – endast 469 människor räddades.

Sedan dess har IMO:s sjösäkerhetsarbete utvecklats och en av de största förändringarna är införandet av så kallade fast rescue boats.

– Det är små snabba båtar som lätt går att sjösätta, säger Thore Hagman. Med dem kan man lättare komma åt livflottarna och bogsera dem närmare fartygen som kommit till undsättning.

Den så kallade Lorén-svängen – efter befälhavare Jörgen Lorén – är en annan sak som utvecklats. Det första fartyget på plats kör i en vid cirkel runt olycksplatsen och lugnar på så sätt havet och räddningen kan gå mycket smidigare.

– Det är gammal kunskap som använts när man tar ombord lotsar, som Jörgen Lorén insåg kunde hjälpa vid olyckor, berättar Rolf Westerström.

Dessutom har helikopterberedskapen blivit bättre. Numera ska de lyfta inom 15 minuter – när som helst under dygnet – till skillnad mot en till två timmar under 90-talet.

Flera förändringar

Tryggve Ahlman är ansvarig för säkerhetsfrågor på Sveriges Redareförening och även han berättar om flera förändringar som skett direkt, eller indirekt, som en följd av Estoniakatastrofen. Allt från förändringar hos företagen till utvecklad livräddningsutrustning.

– Man är bättre förberedd idag, även om man inte kan skydda sig mot allt. Den mänskliga faktorn är en avgörande aspekt och olyckscenarion kan se så olika ut.

Tryggve Ahlman tror dock att om olyckan skulle vara framme igen så skulle det vara annorlunda.

– Vi har större möjligheter att minimera konsekvenserna av en katastrof idag. Vi har dessutom en bättre beredskap både till havs och på land.

Efterfrågar stabilare kedja

Både Sjöräddningssällskapet och Redare-föreningen är dock medvetna om ett problem som kvarstår, nämligen vem som har ansvar och vem som ska göra vad i en nödsituation. Det enda regelverket berättar är hur det nödställda fartyget ska få sina passagerare och besättningen bort från fartyget och ner i flottar.

– Men vad händer efter det, undrar Rolf Westerström. Faran är inte över bara för att människorna tagit sig bort från båten.

Det som Sjöräddningssäll-skapet efterfrågar är att det finns en tydligare kedja, en ordning för hur saker ska göras och av vem, samt att fartyg och besättningar utrustas och utbildas för att snabbt kunna ta sig till olycksplatsen och få upp de nödställda på ett säkert sätt.

– Våra vatten är väldigt trafikerade, säger Thore Hagman. Det finns nästan alltid andra fartyg i närheten, därför måste de veta vad som ska göras.