[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]
[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]es man ibland söka lä.
Jag har i tidigare inlägg under Kajutlampan skrivit om En landkrabbas första båt, En kaptens första båt och Med löst bogvisir över kanalen. Det är nu dags att skriva om andra äventyr i Engelska kanalen. Fartyget Stena Sailer byggdes i Rotterdam 1973. Bygget föröver och med 12 passagerarhytter och 16 knop sattes hon in i fart mellan Dover-Calais/Zeebrugge för Townsend Thoresen i maj 1973.
Som befälhavare var tjänstgöringen två dygn ombord och två iland. Avlösningen skedde vid hamnliggande i Dover vid 22-tiden. Första benet var Calais och tillbaka i Dover nästa morgon gick resan till Zeebrugge med avgång därifrån till Dover lagom för att göra klart för nästa resa till Calais på kvällen.
Engelska klagorop
Först till mathållningen ombord, som ju är en angelägenhet, som det finns otaliga synpunkter på. Det mamma har serverat är ju det som gäller för de flesta. Och troligen gäller det också för de engelska långtradarchaufförerna vi hade som passagerare.
Att tillfredsställa dem med vår svenska mathållning visade sig vara svårt. Dom tyckte att maten var ”greasy”. Om dom jämförde vår mat med sina feta chips var en fråga vi ställde oss. Men vi fick modifiera maten med lite mindre fett i såserna och i stuvningarna. Den gång kocken serverade kokta kalla ägg till frukost hade varit en anledning till klagan men då var det tyst. Jag frågade kocken varför han serverade kalla ägg blev svaret att ”det skall vara så”.
Senare berättade han att han glömt de kokta äggen i det avkylande kallvattnet efter kokningen.
Ett annat äventyr var den gång vi fick söka lä norr om Dover i närheten av Margate. Vi var på resa från Zeebrugge till Dover och Port control i Dover rapporterade vind SSV med byar upp till 13 Beaufort, alltså orkanvindar. Vi hade vid det här tillfället lots ombord och lotsen rekommenderade att gå till ankars i lä norr om Dover då vädret såg ut att bestå.
Vi ankrade med två ankare i ganska grunt vatten, 3 schacklar respektive 7. Med bygget fram gjorde att hon seglade från sida till sida i över 90-graders svängar. För om oss i vindriktningen låg ett mindre fartyg på lätten registrerat i Duisburg.
Ingen tid att förlora
Det var inte tid att kontakta fartyget då hon draggade med god fart så för att hålla oss klara beslöt jag att hiva upp för att undvika en kollision. Det visade sig bli en farlig operation. Efter att ha fått upp ankaret med tre schacklar ute var det dags att hiva upp den längre längden.
Vi fick hiva i omgångar och bromsa spelet när kraften blev för stor då fartyget lade sig nära tvärs vinden, trots manövrar med de två propellrarna och bogpropellern. När det var fem schacklar kvar varskodde jag matroserna på backen att hålla sig undan från kättingen då risken att den skulle brista var stor.
Knappt hade de flyttat på sig förrän kättingen brast. Och upp på däck hamnade den brustna märlan som såg ut som ett kohorn. Kohornet togs om hand för att senare analyseras. Ankaret med 4 schackellängder blev kvar. Position och bäring till ankaret noterades.
Gott om erbjudanden
VHF-kontakt togs med Dover Port control, som meddelades vår situation. Strax efter ringde en skrothandlare från Rotterdam och erbjöd ankare och 3 schacklar kätting.
Erbjudandet avvisades och nästa samtal kom från en dykarfirma stationerad i Dover som var villiga att leta upp kätting och ankare för 2 000 pund. Detta avvisades också tills vidare.
På lotsens inrådan kontaktade vi Trinity House, engelska motsvarigheten till Sjöfartsverket. De fick position och bäringen på kättingen och sade att de skulle försöka få upp ankare och kätting för leverans i Dover.
Slutet på historien blev att efter nästa rundresa hade Trinity House arbetsbåt Patricia plockat upp ankare och kätting och placerat på kaj i Dover och vi kunde efter ut-lossning gå långsides och koppla den missande längden. Och kostnaden blev bara 200 pund!
Lars Ericsson
[/flowy_subscriber_only]