[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]�rden med Ägir och Ran.

De fick konkurrens av grosshandlaren Samuel Godenius nybyggda hjulångare Wermdö och 1865 av den nybyggda hjulångare med namnet Jacob Bagge som lätt konkurrerade ut Waxholmsbolagets gamla ångare.

Det skulle med tiden dyka upp flera konkurrenter på såväl den inre som yttre vägen till södra skärgården. Bland dem SS Dalarö Ström som August Strindberg for med till Dalarö fvb Kymmendö (”Hemsö”). I försalongen serverades rikligt med mat och dryck. Fiskaren Sjöberg på Hansten skall under en religiös diskussion ha tillfrågats om hur han föreställde sig himmelriket och då svarat: ”Som försalongen på Dalarö Ström – men större!”

1858 flyttades SS Wermdö till Gustavsbergstraden och kom att följas av SS Gustafsberg byggd 1872 och en ny SS Wermdö byggd 1873. Samuel Godenius blev ensam ägare till Gustafsbergs fabriker 1852. Företaget blev aktiebolag 1875 med namnet AB Gustafsbergs Fabriks Intressenter.

”Gustavsbergsbolaget” hade stort behov av transporter in till huvudstaden för vidaretransport av sina produkter som inkluderade sanitetsporslin av ansenlig tyngd. Bolaget fortsatte att förnya och utöka sin flotta för att hålla eventuella konkurrenter borta och för att säkerställa transporter under så stor del av året som möjligt. Fartygen fick under svåra isvintrar hjälpa till att hålla farleden öppen genom att gå fram och tillbaka i isrännan även nattetid utan passagerare. När isarna blev så svåra att de inte längre kunde forceras medförde det svåra avbräck i leveranserna. Det första fartyg som försågs med isbrytarstäv blev Gustafsberg IV som sattes i trafik den 30 maj 1884. Isbrytarstäven tillkom 1896 sedan fartyget byggts om vid Finnboda Varf.

Rederiet hade en lyckosam utveckling och höll sig med allt bättre fartyg. Flera fartyg bar namnet Gustafsberg än ordningstalet anger eftersom ett nytt fartyg många gånger fick överta det gamla sedan föregångaren sålts eller utrangerats. Inför de Olympiska spelen i Stockholm 1912 förväntades en ökning av trafikunderlaget som hade ökat stadigt och ett nytt fartyg planerades. Ett viktigt krav på den nya ångaren var att den skulle ha goda isbrytande egenskaper. Ferdinand Flodman, som ritat SS Brevik sedermera Express II, hade redan 1909 börjat utföra förslagsritningar åt bolaget och det nya fartyget, som fick namnet Gustafsberg VII (populärt kallad ”G VII”) hade därför vissa yttre likheter med SS Brevik. Flera varv lämnande anbud men uppdraget gick till Oskarshamns Mekaniska Verkstads och Skeppsdockas AB.

Den kontrakterade farten fick inte vara lägre än 12,25 knop vid en förbrukning av 0.85 kg goda kol per indikerad hästkraft och inte mindre än 12,9 knop vid forcering. Maskinen utvecklade vid normal gång och 11 kg arbetstryck per kvadratcentimeter 450 hk. Propellern av stål var vänstergängad.

Maskineriet var för sin tid kraftfullt med 700 indikerade hästkrafter och anordnat för såväl ytkondensering som strålkondensering och gjorde ångaren till en uppskattad isbrytare. Pannan hade en ytterdiameter på 3 693 mm och en längd av 3 130 mm samt var försedd med tre st Morisons eldstäder på 900 till 1 000 millimeters längd. Speciellt karakteristisk för fartyget var den exceptionellt höga skorstenen. Kanske hade man tänkt på att fartyget skulle gå i trånga farvatten där en gnista under en het sommar skulle kunna orsaka skogsbränder. 

Fartyget hade en mycket rund bottenformation vilket är en fördel vid isbrytning men medför svår rullning om man kommer ut i öppet vatten med sidsjö. Piktankar i fören och aktern medgav möjlighet att förbättra styrlastigheten. När hon skulle passera Knapens hål och andra uppgrundningar fick piktankarna länsas men trots det fick hon känna av kanalbotten vid lågvatten. Skrovet var byggt i mjukt svenskt stål och försett med isbrytarstäv i såväl för som akter med god isförstärkning. Varvets nybygge nummerr 243 var 34,26 meter långt, 7,11 meter brett, hade ett medeldjup om 2,40 meter och ett brutto på 312,14. Anmärkningsvärt litet för ett så stort fartyg men det var ett krav för att kunna ta sig fram till Gustafsberg, vars stavning på såväl fartyg som ort ändrades på 1920-talet.

Företagets trafikchef sedan många år, ångfartygsbefälhavaren Karl J M Waesterberg, utsågs till kontrollant och fartygets förste befälhavare. Fartyget sjösattes den 23 mars 1912 och Waesterberg konstaterar att fartyget tycks ha god stabilitet trots halv storm. Fartyget försågs med dåtidens moderniteter och i styrhytten tronade en ångstyrmaskin av samma slag som ombord i SS Brevik.

På övre däck fanns en 1. klass matsalong och en konversationssalong med fri utsikt föröver. Damsalong på mellandäck och hytter för befäl i anslutning till aktersalongen under huvuddäck. Fartygets populäraste utrymme var den fina röksalongen på förkant av däckshuset där en servitris gick tillhanda med kaffe med mera. Gustavsberg VII fick till en början ta 348 passagerare vilket 1921 ändrades till 405 och senare 418. Waesterberg var en populär befälhavare som blev föremål för storartade hyllningar från såväl sommargäster som kolleger och andra när han fyllde 50 år den 1 augusti 1913. Längs traden flaggades det och sköts salut och efter förtöjning vid Gustaf III:s staty hölls tal av tillresta resenärer med flera.

Men ångbåtarnas gissel nummer ett – omnibussarna – planerades utöka sin trafik till Gustavsberg via Björknäs. Lönsamheten hade försämrats och bolaget funderade på att avyttra fartyget. Efter några veckors seglation för Westerås-Torshälla Ångbåts AB under befäl av David Fröberg, medan Waesterberg förde II:an, såldes fartyget efter en kort uppläggningstid till Waxholms Nya Ångfartygs AB för 150 000 kr den 16 december 1929. Av samtida fartygsaffärer att döma var det ett förmånligt pris och Waxholmsbolaget, som vid denna tid var på jakt efter nytt tonnage som kunde ersätta den stora del av flottan som började bli alltför åldersstigen för att kosta på dyrbart underhåll, gjorde en bra affär. Bortsett från nybygget SS Saltsjön var Saxaren den modernaste enheten.

Waesterberg avled den 18 november 1929 så han slapp uppleva såväl försäljningen av fartyget, som varit hans under praktiskt taget hela dess levnad, som namnbytet till Saxaren.

Ljusterö svarade för en stor del av trafikunderlaget året runt. Strömming gick i stora mängder till sta’n liksom mjölk och andra naturprodukter. Kring Linanäs med pensionat Rastaborg hade det med början vid sekelskiftet vuxit upp ett litet samhälle och bryggan var tidvis säkert den största i skärgården. I slutet av 1920-talet gick ”palatsångaren” Norrtelje varje vardag klockan 15:45 direkt till Linanäs innan hon fortsatte nordvart till staden med samma namn. 

Ljusterötraden blev nu SS Saxarens och med sitt grundgående skrov kunde hon smått mirakulöst ta sig in till Marum. På söndagskvällarna hände det att Saxaren var fullsatt efter tredje bryggan Bålby och kunde gå direkt till Vaxholm och Stockholm. Vintertid var det naturligtvis inte lika omfattande trafik men Saxaren trafikerade traden till Marum så länge det gick. Saxarens befälhavare var från början fram till 1951 Karmides Bäck. Född 1885 och f d skeppsgosse som efter sjökaptensexamen anställdes i Waxholmsbolaget 1913. Hans styrman var under många år Karl Edvard ”Kalle” Nyström som också varit i Flottan och lärt sig sjömanskap från grunden. Nyström började i rederiet 1921 och förde en tid inspektionsbåten WeBe som alltid hölls ”Ship-shape and Bristol fashion”. Om Nyström kan man säga att han var hård och rättvis men inte särskilt pragmatisk.

Saxaren tillhörde de som fick ta relativt många passagerare och kunde ta ännu fler vid behov. I Vaxholm bodde en nitisk landsfiskal med sommarviste på Ljusterö. Understundom försökte han komma åt waxholmsbåten med för många passagerare. En lördag när det som vanligt var mycket folk som skulle ut till Ljusterö kom landsfiskalen ombord i Vaxholm och när han går över landgången ser han att båten är välfylld och frågar Nyström: ”Hur många passagerare har ni?”

– 418, med landsfiskalen blir det precis en för mycket!, svarade Nyström.

Saxaren tillhörde de mera glupska kolslukarna och när rederiet mot slutet av 1940-talet beslöt sig för att modernisera några ångare med oljeeldning var Saxaren en av de hetaste pretendenterna. När hon byggts om för oljeeldning och kolboxarna bytts till oljetankar, varav en dagtank, fick hon dock en inbyggd styrbords slagsida som kunde bli nervpåfrestande när alla passagerare trängdes i styrbords brädgång för att komma först i land och nivån i oljetankarna blivit låg.

Den ursprungliga masten hade tagits bort och strålkastaren med kolstavar flyttats upp till bryggan. Någon enstaka gång då vi i mörka augustikvällar var på väg genom Örsö strömmar för att gå in från Husarö på morgonen vid femtiden lyckades vi få fart på den och rikta in den mot de höga bergen då vi girade styrbord mot Hummelmora. Det var ett skarpt blåaktigt sken som gav ett nästan obehagligt intryck.

Innan sommarturerna börjat 1964 gick Saxaren en något ovanlig väg via Ramsösund till Saxaröarna. Vid passage av den (ö)kända grynnan OSO Stor-Krån törnade hon på så kraftigt att hon gick läck. Det var inte långt kvar till ångbåtsbryggan på Stor-Krån och där försökte man med vajrar förtöja fartyget så det inte skulle törna runt. Dessvärre lyckades inte vajarna hålla emot utan brast. Bland de sista som räddade sig i land var den mer än 80-åriga restauratrisen fru Servais samt maskinisten Löjdström med maskinloggboken sedan han och eldaren med fara för eget liv sörjt för att pannan inte skulle explodera. Allra sist vågade sig dock eldaren ombord igen för att rädda sina skivor och sin skivspelare. Besättningen lyckades i en hård förhandling med rederiets representant, som anlände med inspektionsbåten WeBe, utverka en del förmåner i utbyte mot att de inte skulle uttala sig för pressens representanter som snart skulle dyka upp.

Gamla ärevördiga Waxholmsbolaget låg i själatåget och allehanda vildsinta signaler hördes från Vaxholm. Ungefär desamma som en luftlandsatt general uttryckte härförleden som om han inget lärt av historien. Den nya rederikonstellationen skulle ta över Saxaren och några av de andra fartygen men Saxaren betraktades nu som ”total loss”.

Det slutade med att två teknologer köpte henne för 1 200 kronor och mot alla odds lyckades bärga henne med hjälp av Eric Jägeborg och hamnens pontonkran Lodbrok.

Saxaren såldes vidare till flera olika ägare och låg en tid och förföll i Luleå. Såldes 1973 av Nöjes AB Logdans & Mirja Sandberg i Luleå för 50 000 kr till Nya Ångf. AB Strömma Kanal i Stockholm och namnändrades till Gustafsberg VII.

Redan året därpå var hon i sådant skick att det nygifta paret prinsessan Christina, nyblivna fru Magnusson med maken Tord kunde färdas ståndsmässigt tillsammans med bröllopsgästerna till den väntande bröllopsmiddagen på Drottningholm.

Alla turer med olika ägare hade emellertid slitit hårt på maskineriet och ägarna började tala om att installera ett dieselmaskineri. Stiftelsen Skärgårdsbåten, som har tagit på sig att bevara gamla skärgårdsångare, ilar till undsättning och startar en insamling. Gensvaret blir gott och rederiledningen säger sig vara tacksam för stödet. Dagen innan Stiftelsen skall överlämna det erforderliga beloppet är dock fartyget borta med vinden. Gustafsberg VII har i lönndom avseglat nordvart och rederiets uttalanden visar sig bara ha varit en dimridå. Fartyget återfanns i Docksta där en sedan länge planerad dieselinstallation ägde rum. Förhållandet mellan Stiftelsens ångbåtsentusiaster och rederiet blev minst sagt frostigt och något deltagande i den årliga högtiden ”Skärgårdsbåtens dag” var det inte tal om. När de andra skärgårdsbåtarna formerade rättvänd kolonn fick Gustafsberg VII vara horisontgäng och gå där och skämmas. Till all lycka gick rederiet snart över styr – vad annars med en sådan ledning?

Gustafsberg VII hamnade så småningom i det nuvarande Strömma, blev pietetsfullt restaurerad och åter en prydnad för sin redare. Så kommer det sig att hon ännu i dag i sitt hundrade år kan hedra bruksorten som hon tjänat så väl och förgylla kajen när hon inte är på ”lustresa” eller julbordssegling.

Genom Strömmas försorg har delar av maskineriet återbördats till Oskarshamn tillsammans med en grundplåt som skall göra det möjligt för Oskarshamns sjöfartsförening att visa upp det för allmänheten. Om jag räknat rätt har hon nu fått sin nionde redare som gett henne ett bättre liv på gamla dar som det anstår en gammal dam. Det är hon värd. ¶

Claes-Göran Dahl  

[/flowy_subscriber_only]