[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Sjöfart har präglat vårt land sedan 1000-talet. På Västkusten livnärde sig bönderna på att skeppa virke och spannmål till Danmark, en del så framgångsrikt att de sedermera grundade rederier. Av vår stolta sjöfartstradition återstår snart endast spillror när stora och små fartyg registreras i nationer där de tillåts anställa personal till förmånligare villkor.

Bemanningskostnaderna i den svenskflaggade sjöfarten är trots ett omfattande stöd höga och beskattningen upplevs orättvis. Det behövs en sjöfartspolitik som hejdar utflaggningen av vår handelsflotta. 

Sveriges kustlinje är 270 mil lång. Lägg därtill våra insjöar och övriga vattenvägar. Hela 90 procent av våra exportprodukter har någon gång transporteras på båt. Att sjöfartens del i en hållbar och effektiv logistikkedja uppmärksammas är avgörande för Sveriges utrikeshandel. 

Utöver det har vi färjetrafik, havsbaserad energiproduktion, fiske, forskning och mätning, helikoptrar, sjöräddning, lotsar, bogserfartyg och all båttrafik kopplad till upplevelser och turism. 

Sjöfartspolitik på svaj, 1996 beslutade riksdagen att stödja svensk sjöfart. Målet för politiken är ”att handelsflottan tillförsäkras rimliga konkurrensvillkor”. 

Därefter har det många gånger uttalats att det är ”angeläget att slå vakt om svensk sjöfartsnäring och att denna måste ges likvärdiga konkurrensvillkor som de närmaste konkurrentländerna”. 

Alliansregeringen tycker ”det är angeläget att det finns en betydande svensk sjöfartsnäring som kan bidra till att skapa nya arbetstillfällen och som underlättar svenska företags exportmöjligheter”. 

Svensk flagg i aktern behövs. Införande av tonnageskatt skulle förbättra konkurrenskraften, men det räcker inte. Ett svenskt internationellt register är det enda som långsiktigt kan säkra jobben i sjöfarten och dess binäringar. Tyskland, Norge och Danmark har redan skapat egna internationella register för att på så sätt rädda kompetensen och rederiernas huvudkontor kvar. 

För att kunna behålla och utveckla kunskap inom skeppsbyggnad och sjöfart, för att erbjuda praktik åt alla de ungdomar som söker sig till våra sjöbefälsskolor och för att kunna bidra i miljö- och sjösäkerhetsarbetet behövs en svenskägd handelsflotta med svenskt befäl. 

Svensk sjöfart kränger med förskjutning i lasten. Sjöfartens fackförbund förlorar medlemmar på grund av utflaggningen, ändå ställer de sig på tvären. Beröringsskräcken som råder kring LAS-frågan har orsakat en slagsida till fackens fördel. Det kommer att göra såväl sjömännen som sjöbefälen sysslolösa, medan Sveriges lanterna som sjöfartsnation slocknar för gott. 

Utan svenskt sjöbefäl kommer sjöfartsskolorna i Kalmar och Göteborg att avvecklas. När rederiernas huvudkontor flyttar utomlands flyttar de landbaserade underleverantörerna och en näring riskerar att gå till botten med man och allt. 

Ta ut bäringen och greppa styråran. Infrastrukturministern Åsa Torstensson (C) såg problemen, tog ut bäringen och tillsatte utredningen ”Svensk sjöfarts konkurrensförutsättningar”. 

Nu måste hennes efterträdare lossa förtöjningarna och sjösätta en väl förankrad, långsiktig och hållbar sjöfartspolitik, fri från en barlast av tomma ord. 

Regeringen måste greppa styråran, föreslå ett svenskt internationellt sjöfartsregister och baxa finansminister Borg till att snarast införa den tonnageskatt riksdagen redan beslutat om.  

Ola Johansson, riksdagsledamot (C), Kungsbacka 

Anders Åkesson, riksdagsledamot (C), Kalmar  

Anders Flanking, riksdagsledamot (C), Göteborg

[/flowy_subscriber_only]