Replik: Det krävs bättre samspel

I senaste numret av Sjöfartstidningen ger Bengt-Olof Petersen kritik mot i första hand KTH och Chalmers och deras forskning eftersom ingen inlämnad ansökan uppfyller kriterierna för SRF:s Swedish Shipping Innovation Award. Skeppsbyggare Per Fagerlund ger nu svar på tal.

[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Prenumerera

Se alla erbjudanden.


[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]und ger nu svar på tal.
Inledningsvis, huvuduppgifterna – eller om man så vill fokus – för ett universitet eller högskola skall enligt ordföranden i Nobelkommittén – Marcus Storch:

– Vara samhällets minne vilket innebär att förmedla till kommande generationer vad vi vet i dag. Eftersom vetandet ökar är detta en föränderlig och växande uppgift.

– Vara samhällets spjutspets för forskning och kunskapsutveckling.

– Vara en kritisk spegel för samhället.

Hur ser det ut i dagsläget? Att Chalmers har en framstående forskning är väldokumenterat. I valda stycken till och med av världsklass. Att Chalmers hörs dåligt i samhällsdebatten vad gäller sjöfartsfrågor är ett understatement.

Beträffande förmedlandet av dagen kunskaper höjs nu även från studenthåll kritiska röster. I sista numret 2011 av Chalmerska Ingenjörsföreningens tidning ”Avancons” sägs klart ut att ”satsningen på forskning i världsklass får inte ske på bekostnad av utbildningens kvalité.”

På Chalmers tillämpas ”Bologna-modellen” d.v.s. 3 års grundläggande ingenjörsutbildning och därpå 2 år kunskapsinhämtande ur specialiseringspaket med inom sig mycket fria valmöjligheter. Alla som uppnår erforderlig totalpoäng blir Master of Science, MSc. De tidigare ämnesgrupperingarna i sektioner är nästan borta. Detta innebär att en MSc från Sjöfart och Marinteknik (tidigare ”Skepps”) kan examineras med grunda, om ens några, kunskaper i Skeppsmaskinteknik, Sjötransportteknik, och Varvsteknik. I dessa tre ämnen har för övrigt inte funnits någon professur och följaktligen heller ej bedrivits någon forskning på flera decennier.

Den på Sjöfart och Marinteknik nytillträdde prefekten och skeppsbyggaren Klas Brännström höll i november förra året en föreläsning innehållande en programförklaring.

Det han betonade var: ”Att få kalla sig Skeppsbyggare från Chalmers skall innebära att man har en komplett och väldefinierad grupp ”skeppsämnen” som bas. Kurserna i dessa skall vara kvalitetssäkrade. Såväl definition av kurspaket som kvalitetssäkringen skall arrangeras i samarbete med Royal Institut of Naval Architects (RINA).”

Detta kommer – när det väl genomförts – att höja utbildningens kvalité, status och attraktionskraft både nationellt och internationellt. Klas förtjänar allt stöd i dessa strävanden.

Alltså – vad gäller Chalmers utbildning av skeppsbyggare går strävan åt rätt håll och fokus är under inriktande på rätt saker.

Det Bengt-Olof sedan bekymrar sig över är huvudsakligen fyra saker:

Det första är att SRF:s pris, riktat i första hand till svenska forskningsinstitutioner, för utvecklande av ett uthålligt och konkurrenskraftigt närsjöfartssystem, inte har fått motta en enda ansökan som uppfyllt kriterierna. Intresse borde finnas hos varje forskare eller student – enligt Bengt-Olof.

Men – ett bra transportsystem är ett svar på ett välanalyserat transportbehov och kontroll över lasttillgången. Att rederier och lastägare har skapat och skapar sådana med hjälp av duktiga medarbetar inklusive skeppsbyggare och användande sig av spetsteknologi från högskolor är inget ovanligt.

Att forskare och studenter utvecklar konkurrenskraftiga närsjöfartssystem på egen hand är ytterst ovanligt. Frågan är om det ens är deras uppgift.

Det andra är att utvecklingen av fartyg har stagnerat. I princip – säger Bengt-Olof – ser fartygen likadana ut idag som på sjuttiotalet även om komponenterna blivit bättre.

Detta är kanske sant inom vissa segment av sjötransportnäringen men tar man sig en titt i Göteborgs hamn så inser man att där är påståendet rakt av fel. Där finns exempel på fartyg, väl anpassade till moderna intermodala transportsystem och introducerade i modern tid, som halverat bränslekonsumtionen för ett givet transportarbete jämfört med det system som ersatts och som har NOx-rening i världsklass. Det tredje är att om ”vi” inte kan sätta ihop all den befintliga tekniken till effektiva system är allt förgäves.

Javisst – men vilka är ”vi”? Här bör SRF – som är en maktfaktor i sammanhanget – fokusera på att bredda utbildningen genom att verka för en återbesättning av de sedan decennier saknade professurerna i Sjötransportteknik, Skeppsmaskinteknik och Varvsteknik. Detta så att ”vi” (d.v.s. nästa generations skeppsbyggare bland näringens aktörer) åter får den bredd som krävs för att tillämpa och marinanpassa den teknik som finns och för att ge högskolorna de impulser som behövs för att utveckla och lära ut teknologierna för morgondagen.

Vidare säger Bengt-Olof att om vi inte sätter samman byggstenarna kan vi aldrig möta nollvisionen. Och visst har han rätt.

Men man kan bygga på många sätt. Sedan två år pågår ett sådant bygge med ytterst konkreta delprojekt och realistiska planer för hur just 2040 års nollvision kan realiseras. I detta arbete deltar Chalmers, SSPA, Göteborgsrederier och komponentleverantörer. Arbete med utvidgning i form av spin-off och demo pågår. Aktivt deltagande välkomnas.

Avslutningsvis:

Svenska forsknings- och utbildningsanstalter kan inte lösa rederiernas och lastägarnas problem. De kan erbjuda avancerade – t.o.m. mycket avancerade – verktyg. Men utan djärvt användande av dessa verktyg och utan ett fungerande samspel med kvalificerade forsknings- och utbildningsinstitutioner kan redare och lastägare inte lösa sina problem.

Det är på engagerat aktivt och ansvarsfullt samspel vi alla måste fokusera. Först då når näringen resultat.

Per Fagerlund[/flowy_subscriber_only]

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]