Kategori: Politik

Om stormakter och lilliputstater

Norden är indelad i vinnare och förlorare inom sjöfartssektorn.

[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Prenumerera

Se alla erbjudanden.


[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]e inom sjöfartssektorn.

På uppdrag av Ålands landskapsregering har Ålands statistik och utredningsbyrå (ÅSUB) i samarbete med Aland International Institute of Comparative Island Studies (AICIS) tagit fram en rapport om sjöfartspolitiken i de nordiska länderna och Baltikum. Rapporten Nordisk-Baltisk sjöfart 2011 har undertiteln Föregångare och eftersläntrare i sjöfartspolitiken, och det är exakt vad det handlar om. Föga överraskande är Danmark i en klass för sig. Norge – och åtminstone hittills i något mindre skala även Fär-öarna – har likaså offensivt anpassat sin sjöfartspolitik till den globala verksamhetsmiljö som sjöfart de facto handlar om.

Som vanligt är Finland fortfarande i bakvagnen, men det är egentligen inte så överraskande. Det mest dramatiska, som tyvärr inte heller är någon nyhet, är den svenskflaggade handelsflottans kraftigt negativa utveckling. Nu går det snabbt utför.

Danska och norska rederier kontrollerar 80 procent av det nordiska tonnaget och sysselsätter 75 procent av de ombordanställda. Vidare konstaterar rapporten att de två dominerande nordiska sjöfartsmiljöerna genererar uppskattningsvis 80 till 85 procent av de totala bruttointäkterna.

Vad det hela handlar om är att synen på sjöfart i de två västnordiska stormakterna inom sjöfart är en helt annan än i lilli-putstaterna Sverige och Finland. I Danmark och Norge utgör rederinäringen motorn i ett starkt maritimt kluster, som genererar intäkter till länderna och ger betydande bidrag till BNP och exportinkomsterna. Däremot verkar det som om man i Sverige och Finland ser sjöfarten enbart som en utgiftspost. På grund av vår geografiska placering behöver vi sjöfarten som en länk i en logistisk kedja – en obekväm, men tyvärr nödvändig kostnad – som, i enlighet med de logistiska grundprinciperna, ska hållas så låg som möjligt.

Åland är tyvärr gisslan i detta drama. I den östra halvan av Norden är det endast på Åland som invånarna har vägrat att klippa av banden till sina tusenåriga sjöfartstraditioner. På Åland finns en stark vilja att etablera en livskraftig sjöfart, som skulle vara så mycket mer än enbart ett skräddarsytt transportsystem för industrigods och färjeresenärer. I dagsläget får man emellertid nöja sig med dessa två sektorer, som under rådande förutsättningar är helt livsviktiga för den lokala rederinäringen.

Tyvärr har Åland inte rätt att idka en egen självständig sjöfartspolitik – eller bilda ett eget kvalitetsregister med expansion av rederinäringen som målsättning. I dag – och tyvärr nog även inom en överskådlig framtid – dikteras villkoren från Helsingfors, i ett politiskt klimat som egentligen inte bryr sig ett dugg om hur rederinäringen mår i öriket. När detta skrevs var det fortfarande olkart hur den nya regeringen kommer att se ut och ännu oklarare hur den kommer att förhålla sig i sjöfartsfrågor. Men det finns väl inga tecken som tyder på att det skulle ske någon dramatisk förändring i denna fråga.

Finland är i och för sig på rätt väg, men trots detta är det något avgörande som fattas. Sjöfarten har absolut ingen politisk tyngd och visionerna vad man kan göra med detta kraftfulla redskap saknas helt. Ett verkligt lyft för blå-vit sjöfart skulle vara att göra den blå-gul-röd istället.

Sverige har tydligen navigerat helt fel i den sjöfartspolitiska skärgården och är nu mycket nära att köra på grund med full fart. Nu behövs en helomvändning om man inte vill sänka resterna av den inhemska lastfartygsflottan. Därefter bör alla sjökort uppgraderas illa kvickt.

Finland kan skylla på okunnighet, men det tragiska är att Sverige borde ha vetat bättre. Sverige var faktiskt länge en stormakt inom sjöfart, men i mitten av 1980-talet började kräftgången. Den åländska rapporten slår nog huvudet på spiken när den konstaterar att Sverige aldrig lyckades åstadkomma någon offensiv statlig politik i syfte att återetablera Sverige som en konkurrenskraftig sjöfartsnation och att ”stödet från övriga delar av samhälle och näringsliv har varit magert”.

Allt tyder på att de existerande resterna av svenskflaggad lastsjöfart kommer att försvinna inom några år. Nu om någonsin är det dags att fatta drastiska beslut och rädda Sverige som sjöfartsnation!

 

[/flowy_subscriber_only]

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

[mc4wp_form]