[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]n väl en av de äldsta.
Den löper alldeles nedanför Kärnan i en av de raviner som skär ner genom landborgen och utgjorde en gång stadens infartsled från norr. Nu är den en förbindelseled mellan nedre och övre delen av innerstan.

För några årtionden sedan fick gränden låna miljö åt Hasse & Tages TV-filmatisering av Birger Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes”. Fastigheten nr 8 uppfördes 1852 av tunnbindaren Petter Fredrik Bernström och har således i mer än 150 år varit en del av gatubilden. Den står idag obebodd men är klassad som särskild värdefull bebyggelse och ingår i stadens bevarandeprogram.

I fastigheten bodde en gång i tiden sömmerskan Maria Ström. Född som Maria Andersson år 1859 i Sönnarslöv i östra Skåne flyttade hon på 1880-talet till Helsingborg och försörjde sig som piga.

Hon kallade sig då ömsom Maria Andersson, ömsom Andersdotter och flyttade runt mellan olika boenden i innerstan. Men kring sekelskiftet 1800–1900 återfinns hon som sömmerska i fastigheten Springpostgränd. Där bodde hon fram till 1910.

Under livsresans gång har Maria mött en (Ström)karl och med honom år 1885 fått sonen Adolf Wilhelm. (Hildur Ström, som får en födelsedagshälsning från Cimbrishamn, var fosterdotter i familjen.) Men Adolf Wilhelm fann stugan för trång, skrev år 1903 in sig vid Helsingborgs Sjömanshus och mönstrade som lättmatros på ångaren Johan, 3 300 DW-ton, tillhörig en föregångare till Trafik AB Grängesberg-Oxelösund.

Anteckningarna om honom i svenska journaler är inte många; Sjömanshusets sista notering om honom är kort och lakonisk; ”rymd -06” och ”avförd 31/12-06”.

När Maria efterlyser honom i Coast Seamen’s Journal den 23 december 1908 är den senaste vetskapen hon har att han år 1906 var på resa från Liverpool till S:t Thomas i Västindien med barken Swanhild, Rederi AB Halland i Kungsbacka.

Men när notisen infördes hade barken redan förlist, den 30 januari samma år grundstötte hon och slogs sönder i hårt väder på Engelska Banken i La Plataflodens mynning. Två man av besättningen på 11 man omkom. Adolf Emil var emellertid inte påmönstrad den resan, kanske hade han långt tidigare stigit iland någonstans i USA.

Swanhild försvinner nu från dessa rader, namnets stavning med enkel ”v” är taget från rapporten om sjöolycka. Skutorna på vykortet från Cimbrishamn har inte kunnat identifierats.

Tidningen The Coast Seamen’s Journal såg dagens ljus på den amerikanska västkusten redan år 1884. Den blev talrör för den nymornade sjöfackliga rörelsen där och för den tidens ”sjöfartskluster” med annonser för boardinghouses, skeppshandlare, klädbutiker och annat av intresse för sjöfararen. Den publicerade också anhörigas efterlysningar likt Marias samt långa listor på sjömän som hade brev att hämta på Sailor’s Union Office i den eller den hamnen.

Förutom metropolerna San Francisco, San Pedro och Seattle varifrån resorna över Stilla Havet började, var kusten späckad med småhamnar dit en sjöman förr eller senare kunde tänkas komma. De skandinaviska namnen i listorna är påfallande många.

Svenskar, danskar och norrmän bildade ryggraden i den kustsjöfart med skonare som drog trälaster från lastageplatserna på Oregonkusten ner till Kaliforniens boom-towns. Skonarna hade en färgstark samling skeppare, skickliga sjömän som kunde manövrera sina ”snedseglare” in i de små trånga vikar där sågverken var belägna.

Efterhand byttes seglen mot ångmaskiner och skutorna kom att kallas steam-schooners, kollektivt gavs hela flottan skämtsamt namnet Scandinavian Navy. Seglationen pågick ända in på 1930-talet. Om den borde särskilt berättas.

Skandinaverna spelade en stor roll i uppbyggnaden av USA-västkustens städer. Timmerhuggning i Oregonskogarna och laxfiske utanför Alaska sysselsatte många nordbor. Lotsar, fyrvaktare, kustbevakare och annat sjöfartsfolk var ofta av nordisk härkomst.

Det var också skandinaver med norrmän som Furuseth och Lundeberg i spetsen som på västkusten var de drivande krafterna bakom sjömännens fackliga krav. Med sin vita bomullskepsar, ”Unicabox Stetsons”, tufft på sned, uppvaktade de lagstiftare och politiker i Washington och fick dem att lyssna. Vita kepsar kom att tillhöra sjöfararnas och stuvarnas, the longshoremens, standardplagg och bars av alla riktiga djuphavsseglare, deep water sailors. En Friscokeps kunde inhandlas även i ett Army & Navy Surplus Store på Flinders Street i Melbourne i slutet av 1940-talet. Buren med rätt ”brassning” var den då ett måste för varje ung sjöman.

Sedan Maria Ström efterlyste sonen i The Coast Seamen’s Journal har ett sekel runnit; barken Svanhild, Scandinavian Navy och dess människor försvunnit men det gamla huset på Springpostgränd det står ännu kvar, kan man säga med en snegling år Snoilsky.

En uppsnyggning av fasad och sockel borde vara angelägen för en stad med Helsingborgs kulturambitioner.

Lennart Granqvist[/flowy_subscriber_only]