[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]
[flowy_non_subscriber]
[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only] down the Mexico way”.
Som lättmatros på Svenska Amerikalinjens m/s Trolleholm befann jag mig 1951 i Brownsville Texas, där vi lastade bomull. Brownsville är gränsstad till Mexiko. Rio Grande är gränsen och på Mexikosidan ligger Matamoros. Detta var under Mc Carthys dagar så det var många utfrågningar från imigration. Uppställda på däck utfrågades vi om vi hade några kommunister i familjen eller om vi själva hyste dylika idéer. Om någon svarade ja så fick han inte gå iland och det blev vakt vid landgången som rederiet fick betala.
Hursomhelst, vi var några lättmatroser som strosade runt i småstaden Brownsville när vi hörde ett rykte, att i Matamoros skulle det finnas ett helt kvarter som gick under namnet ”the boys town”. Enligt ryktet skulle där finnas alla de glädjeämnen som unga sjömän längtade efter. Vi visste att till Mexiko var det inga problem att komma in i. Inga pass eller papper behövdes, men att komma tillbaks till USA skulle bli svårt. Det fodrades en speciell stämpel i passet som ingen av oss hade. Nåväl, vid detta tillfälle var det ingen av oss som hade några bekymmer för morgondagen, så det blev en taxi över gränsbron och efter ett tag hade vi en ”swinging time” i Matamoros glädjekvarter. Men så gick det för oss, som det gått för mången glad sjöman. Efter några timmar var pengarna slut och det enda vi hade kvar var en gnagande oro hur vi skulle komma tillbaka över bron. Det skulle bli svårt, men det var försent att ångra sig . Till fots närmade vi oss bron och jag föreslog att vi skulle klättra under, men det ansågs helgalet. Mina tre kamrater gick över bron till gränsvakterna. Dom hade tänkt sig att spela ovetande om bestämmelserna. Tydligen gick det inte att spela dum här, för alla tre hamnade i jailen, och det skulle gå likadant för mig om jag inte kom på något.
Men det gjorde jag. Under bron lokaliserade jag mig snabbt. Klättrade upp på stålkonstruktionen och där var det längsgående balkar som var lätta att ta sig fram på. Problemet var att jag endast kunde förflytta mig när jag hade bullrande trafik över mitt huvud. Annars fick jag stå alldeles tyst. Det var ganska smutsigt och ett litet problem hade jag mitt på bron där jag ett tag hängde i en arm när jag skulle under ”taggtråden”. När jag närmade mig den amerikanska sidan kunde jag se genom springorna hur bilarna visiterades över mig och när vakterna gick in i vakthuset hoppade jag ner på amerikanska sidan och försvann in i buskarna. Så småningom hittade jag en stig och slutligen ett järnvägsspår. Jag följde spåret och hamnade på baksidan av Union Station där jag hoppade upp på perrongen och blandade mig med resenärerna och började nu inse att jag hade klarat av mitt lilla äventyr.
Dagen efter när vi törnade till kl 0700 var det tre man på driven. För överstyrman berättade jag var man kunde finna dem. Telegrafisten skickades iland för att betala böterna för mina tre skeppskamrater som fått tillbringa natten i ”kurran”.
Ryktet gick och jag uppkallades till kapten Olander. Han höll ett förmaningstal och var väldigt upprörd och tyckte nog att det ganska dumt det jag hade gjort för han sa: Dom här djäkla amerikanarna dom skjuter först och frågar sen! Jag svarade att jag endast hade haft i tankarna att få törna till i god tid till arbetet. Det verkar som om kapten Olander gillade det svaret.
Det är över 60 år sedan och jag måste ha tyckt att det jag hade gjort var bra, för när jag 1954 åter var i Brownsville med m/s Maltesholm, så gjorde jag om bravuren!
Kenneth Melander[/flowy_subscriber_only]