[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]e en annan jobbkarriär.

På dagen 50 år senare i juni 2012 samlades 10 av de 17 sjökaptenerna och de flesta av deras respektive vid Tullhus 1 i Stockholm för att embarkera Ånedinlinjens båt ”Birger Jarl” för att tillbringa ett dygn till sjöss och umgås.

De som hörsammat inbjudan till återvändarträff var Björn Elfström, Lars Jönsson, Christer Kappel, Benkt Lindblad, Walter Lindbom, Ingvar Lindström, Ivar Rosen, Thorleif Rubin, Stig Rönngren och Anders Öhman, samtliga i sjuttioårsåldern och däröver.

Ånedinlinjens ”Birger Jarl” sjösattes 1953 och har sedan dess seglat med passagerare mellan Stockholm och Finland. Nu 2012 går hon på pensionärskryssningar till Mariehamn på Åland och åter till Stockholm och Skeppsbron där hon har sin kaj mitt emot fullriggaren af Chapman på Skeppsholmen.

Det var en stämning från förr som mötte detta maritima sällskap när de embarkerade båten. ”Birger Jarl” är vad många äldre kallar för ”en riktig båt” med glänsande inredning i mahogny, nåtade däcksplankor, höga trösklar och branta lejdare. Tyvärr är inredningen inte anpassad för funktionshindrade och vi som var ombord fick ta det lugnt i de lejdare som frestade på knäna.

När det begav sig för ett drygt halvsekel sedan for vi upp och ner som skottspolar från brygga och båtdäck när vi hade visseltörn på sjövakten. Det skulle bara vara så. Visseltörnens uppgift var att vara handräckning åt vakthavande styrman och en av uppgifterna var att sätta på kaffe och purra avlösande sjövakt som i bästa fall kände glädje över att få lämna den varma kojen och krypa i sjöstället.

Efter incheckning samlades vi i båtens skybar akterut för en välkomstdrink. Innan samtalstonen blev glättigare höll vi en kort minnesstund över vår navigationslärare från 1962 – sjökaptenen och navigationsläraren Bo Ossian Ericsson. Han var inbjuden till detta 50-års jubileum tillsammans med hustru Ulla Britt men han lämnade strax innan jordelivet 84 år gammal. Sjömän säger gärna ”mönstrar av för gott” när någon kollega och vän avlider. Bo Ossian – kallad ”Ossian” eller som elevtidningen skrev ”Tigern från Santa Fé” hade satt djupa avtryck i 1962 år sjökaptensklass.

Vi var den första kullen som tog oss igenom tre års sjöbefälsutbildning – ett år till styrman och två år till sjökapten – och det var Bo Ossian som med stor energi och pedagogisk skicklighet – lotsade oss igenom terrester och astronomisk navigation, radarnavigering, tidvattentabeller, kompasslära med mera.

Det senare ämnet var en intellektuell utmaning som handlade om alla mystiska krafter som påverkade en magnetkompass och fick den att visa fel. Observera att detta var före satellitnavigationen och GPS:ens tid då sextanten och gyrokompassen var sjöbefälets bästa vänner – men magnetkompassens kurs noterades för säkerhets skull i loggboken efter varje avslutat sjövakt.

En sjöman som inte vet var han är tar inga risker utan återvänder i besticket till den senaste positionen, var en regel han präntade i våra huvuden.

Bo Ossian var en glad humoristisk person och flera av hans elever hade haft fortsatt kontakt med honom genom åren. Vi var hans första sjökaptensklass 1962 och den allmänna uppfattningen var att han ville att vi alla skulle klara oss. Han arbetade på sjöbefälsskolan från 1960 till dess att skolan upphörde 1983.

Efter parentationen över Bo Ossian så gled samtalet över till de lärare och klasskamrater som genom åren mönstrat av för gott. Vi hade alla ett levande minne av dessa även om många år har gott och kontakterna bleknat. För 10 år sedan, i augusti år 2002, avled Hadar Högberg som undervisade oss i svenska och engelska med stor bravur och integritet. Ibland kunde debatterna under hans lektioner hetta till. Hadar betonade att utan en närhet till språket så skulle vi som blivande sjöbefäl få problem i den sjöfart som höll på att internationaliseras.

En annan lärarprofil var Hjalmar Hammarström kallad ”Bam-Bam” som avled i augusti 1982. Vi hade honom som lärare i navigation i styrmansklassen och minns särskilt hur han kunde ändra på uppgifter på svarta tavlan under skrivningarna vilket orsakade en del huvudbry hos oss som försökte lösa uppgifterna.

En profil var Maj J:son-Iggström som var assistent hos rektorn senare utnämnd till hedersstyrman av Bo Ossian. I det påtagligt manliga klimat som präglade andan på sjöbefälsskolan var hon vår morsa i vått och torrt.

En person som stod nära sjöbefälsskolan var Göthe Ellemar som avled 1998, 84 år gammal. Han var välfärdssekreterare kallad ”Greven av Kaknäs”, som var en samlingspunkt på Djurgården för idrottsutbyte mellan sjöfolk. Vart år hölls tävlingar i fotboll, rodd, friidrott och segling bland annat med Ålands sjöfartsläroverk och ibland var dusterna hårda, särskilt kapprodden med flottans tiohuggare som krävde armstyrka och samarbetsförmåga. Ålänningarna skulle vinna rodden annars var tiden ur led.

Sjömän har en förmåga att gilla läget vilket möjligen kan styra sanningshalten i de skrönor som berättas. En bra skepparhistoria behöver inte vara sann i varje detalj för att vara bra. Ibland är också sjöhistorierna så sanna att ingen riktigt vill tro på dem.

Vi minns till exempel särskilt vår dust med ålänningarna som elevtidningen kallade ”Slaget om Åland”. Vi bodde på Societetshuset och efter hård kamp så vann ”svenskarna” och inte minst en av våra lärares dyblöta jollesegling i kostym har gått till historien. Flera av våra klasskamrater var duktiga i idrott och det var inte ovanligt att befälhavare rekryterade duktiga fotbollsspelare till sina båtar. Kampandan i handelsflottans internationella fotbollsmatcher gick inte att ta miste på.

Samma nit gällde pingisturneringarna då vi som gillade spelet och lärde oss att parera servarna medan pingisbordets yta vinglade i takt med båtens rullningar i havssjön.

Samtalet och sjöhistorierna fortsatte när vi med god aptit tog oss an smörgårsbordet i Remmaren, en av salongerna i Birger Jarl. Det fanns mycket att prata om. Våra kära respektive som var med satte sig tillsammans och möjligen språkade om sjömanshustruns lott. Att vara ”gift med en dragsedel” innebar att sällan se sin make som bara gjorde sig påmind när pengarna till hushållet flöt in varje månad. Numera har det ombordanställda sjöbefälet större möjligheter att få vara hemma hos familjen och ta sin del av det vardagliga bestyret. Sjömanshustruns lott som ensam ansvarig för hem och barn är värd en särskild historia. Flaggan i topp!

Under de 50 år som gått har sjöfarten ändrats dramatiskt. ”Höjdpunkten i min karriär var när jag med fyra galoner som befälhavare gick till Stockholm genom Stockholms skärgård. Sedan blev båtarna bara mindre för att till slut försvinna helt”, sade en klasskamrat som seglat befälhavare i Johnsonlinjen med lätt ironi i rösten. Numera är alla de legendariska svenska rederierna Broströms, Salén, Johnson, Svea – ingen nämnd ingen glömd – ett minne blott. Båtarna har flaggats ut i takt med sjöfartens internationalisering. Ett nära exempel är de före detta Gotlandsbåtar – Nynäshamn – Visby – seglar nu för Polens Polferrys med Bahamaflagg. Det krävs numera mycket granskning för att utreda vem som egentligen äger en båt.

Media rapporterar traditionellt om sjöfart bara när något gått åt pipsvängen och naturligtvis kom passagerarfartyget Costa Concordias grundstötning på italienska syndkusten upp till diskussion och inte minst befälhavarens uppträdande. Sjömän spar inte på kritiken när det egna gjort bort sig.

Den fortsatta kvällen fortsatte i salongen och historierna avlöste varandra. Det kändes att vi hade mycket att tala om ”it is time the Valrus said to talk of many things” – som det heter. Vi kojade kring midnatt och morgonen därpå samlades vi vid frukosten och fortsatte sjösnacket.

Strax innan anlöp Stockholm besökte vi bryggan och sedan tog vi det traditionella gruppfotot om babordssidan. Vi fick sitta på stolar medan våra kära respektive fick stå bakom. Kommentarerna lät inte vänta på sig!

”Bakom varje duktig sjöman står en förvånad kvinna!”

”Vid nästa träff får vi välja en båt som klarar rullatorer!”

Efter anlöp Skeppsbron i Stockholm skildes vi åt med blanka ögon med hopp om att snart ses igen.

Tack Thorleif och Björn för att ni fixade denna 50 års jubileumsfest!

Tack Ånedinlinjen för att vi fick segla med ”Birger Jarl” och de fina priser ni ställde upp med till lotteriet. Överskottet går till Sjöräddningssällskapet.

Anders Öhman

[/flowy_subscriber_only]