[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]
[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only] från den 29 juni 1958.
Sverige spelade då VM final i fotboll mot Brasilien på Råsunda Fotbollsstadion.
Den dagen befann jag mig i Transoilrederiernas tankfartyg Tinny som var på väg mot Sverige i full last. Tinny, som var på 16450 dwt, var byggd på Lindholmens varv i Göteborg 1955. Hon var storleksmässigt ett ganska normalt svenskt tankfartyg och hade kommandobryggan samt befälshytter placerade i ett midskeppsbygge.
Vi var chartrade av Svenska Esso och trafikerade i huvudsak tre olika rutter. En gick från Italien där vi lastade antingen i Augusta på Sicilien eller Bari vid Adriatiska havet. En annan gick från Aruba, Curacao eller Venezuela och den tredje från USA, där endera Houston eller Baton Rouge, som ligger nästan ett dygns resa uppför Mississippifloden, var våra lastageplatser. Lossningshamnarna var alltid i Sverige, från Luleå i norr till Saltkällan i Gullmarsfjorden i väster. Oftast lossade vi i Stockholm där Stora Höggarn gällde ända tills Bergs oljehamn mittemot Fjäderholmarna blev färdig, men även Göteborg besöktes nästan varje gång. På samma resa kunde vi ha upp till tio olika sorters laster, vanligast var gasolja, flygbensin och olika slag av smörjoljor.
En dimbank i antågande
På den nu aktuella resan hade vi som vanligt tagit lots vid Skagen, passerat Bältena och vänt norröver i leden som kommer från Kielkanalen. Det var alltid två lotsar med som turades om att lotsa genom Stora Bält och de lämnade sedan vid Trelleborg.
Söndagen den 29 juni var det fint väder och alla såg fram mot VM finalen i fotboll. Jag hade just lämnat vakten varför befälhavaren, Helge Englund, bad mig komma ner till honom efter vaktens slut för att åhöra matchen i hans radio. Vi var båda mycket idrottsintresserade och det var inte första gången som vi tillsammans hörde på idrottsreferat.
Matchen hade just börjat då vakthavande ringde från bryggan och meddelade att en dimbank var i antågande. Englund sade att jag skulle sitta kvar och lyssna i hans hytt, som var placerad under bryggan, då han snart skulle vara tillbaka. Efter en stund hördes ett väldigt springande ovanför befälhavarhytten och när jag tittade föröver såg jag ett stort fartyg som var på väg mot vårt förskepp på babords sida. Jag förstod att en kollision var oundviklig varför jag sprang ner på kobryggan för att bege mig akteröver.
När jag kom ut på kobryggan märkte jag att jag hade glömt min uniformsmössa i skepparens hytt. Det kanske inte var helt rationellt men mössan var en kär ägodel så jag rusade tillbaka efter den. När jag åter var på kobryggan såg jag ett stort förskepp som just skulle törna emot Tinny. Jag sprang akteröver för allt vad jag var värd och det mötande fartyget följde efter. Vår babords livbåt slets loss och räcket längs utsidan samt mycket annat försvann. Det regnade gnistor och allehanda föremål haglade över kobryggan men jag var steget före och klarade mig därför helskinnad akterut.
Snabbare än Jesse Owens
De i akterskeppet som hade fönster föröver tittade naturligtvis ut när de kände kollisionen och fick, förutom ett stort fartyg om babord, se en ung styrman som sprang för ”brinnande livet”. De påstod i efterhand att självaste Jesse Owens i högform inte haft en chans att hänga med.
Som tur var hade det andra fartyget, som var en polsk 10.000-tonnare på lätten, börjat svänga styrbord före sammanstötningen så att vi möttes ganska parallellt. Vi fick inget hål i skrovet men rätt mycket intryckningar och skador på däcket.
Efter kollisionen ankrade båda fartygen upp nära varandra och polackerna kom över i en livbåt. De ville att vår befälhavare skulle skriva under ett papper där Tinny ensam tog på sig skulden för sammanstötningen. Detta var ju absurt då det var polacken som körde i vår babords sida och det visade sig också senare att utslaget blev helt omvänt mot vad som stod på polackernas papper.
Efter utlossningen gick vi till Rotterdam på varv. Jag fick några dagars permission, åkte hem och döpte min andra son, som var född den 13 maj samma år.
Inte första kollisionen
Faktum är att året innan, den 16 februari 1957, var Tinny under sjökapten Fritz Brattings befäl inblandad i en svår olycka. Hon skulle skifta från Loudden till Stora Höggarn då hon i tät dimma kolliderade med ett tyskt fartyg, Harburg. Harburg, som var på 850 dwt, var lastad med järn och på väg in mot Stockholm. Sammanstötningen inträffade i närheten av Alvvik på Lidingö. Harburg sjönk på två minuter och 9 man ur besättningen samt den svenska lotsen omkom. Även denna gång var Tinnys del i olyckan ganska liten.
Den kvarglömda uniformsmössan har jag kvar ännu i dag. Två år efter kollisionen med polacken bytte jag rederi och mössmärke. Med Myrstens M i mössan tjänstgjorde jag sedan trettiotre år i Sliterederiet, som var ett av Viking Lines moderrederier, ända fram till 1993 då det blev ”totalförlust” för Slite men det är en annan historia. Slutligen kan omnämnas, om det är obekant för någon, att Brasilien vann VM-finalen med 5 –2.
Yngve Hägerstrand
Publicerad i Sjöfartstidningen nummer 11 år 2002.
[/flowy_subscriber_only]