[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only]amerika och Afrika-runt.
Vi kryssar i Medelhavet, åker till Europa för en Nordkapskryss och gör, under tre månaders tid, kortare kryssningar på de västindiska öarna. På kryssningarna finns 350 besättningsmedlemmar på båten – och 350 passagerare! Allt för passagerarnas välbefinnande.

Det viktigaste av allt – gästerna!

De svenska lyxkryssningarna är bland de dyraste på hela den amerikanska marknaden. Därför är kravet på oss att helt enkelt vara bäst. Gästerna skall få allt. Det fjäskas i det oändliga ombord.

Det finns till och med speciella personer anställda, för att ge vad man kallar ”specialservice”. Är det dans och ingen bjuder upp den gamla damen så träder dessa människor in på scenen som danspartners. Blir en passagerare inte konverserad under en tillställning – samma där. Hur långt serviceåtagandena går om exempelvis en äldre kvinna känner sig ensam och övergiven på natten, får jag aldrig riktigt reda på. Jag får dock vissa misstankar, då jag ser ett uppseendeväckande par.

En välväxt man i 30-årsåldern och en äldre skrynklig kvinna på säkerligen 75 år. Hon bjuder honom på allt, fickpengar och en ny fräsig bil i varje hamn. Äkta kärlek månne?

Vald förtroendeman

Under de långa sjödygnen kan utbudet ombord ibland vara lite torftigt. Därför har det bildats en fritidsförening för besättningen ombord. Jag är nyss fyllda tjugoett och blir förvånande nog vald som ansvarig idrottsledare för besättningen. De andra förtroendevalda, vi är sammanlagt åtta stycken, är samtliga i femtioårsåldern.

Mer och mer uppgifter blir det. Då reseledaren får förhinder får jag rycka in även där. Med mycken entusiasm visserligen, men utan någon som helst erfarenhet. Dessutom blir jag också delaktig i Gripsholms-Posten, besättningens egen tidning. Kul!

Kalle ”Bagarn”

”A cruise of romantic lands of Portugal, Spain, colourful Africa and sunny Caribean” står det i resebroschyren inför en kryssning. Någon romantisk kryss blir det dock inte, däremot händelserikt. Då vi anländer Madeira har Kalle ”Bagarn” fått ett löfte av ledningen att mönstra av. I sista stund ändras beslutet, varvid Kalle tar ut sin innestående lön och rymmer. Han tar sedan in på ett av de flottaste hotellen, ”Golden Gate”, och bjuder på avskedsfest.

Allehanda människor både från gatan och båten deltager med liv och lust. Oväsendet hörs över hela staden. På kvällen uppenbarar sig agenten och flera representanter från den lokala polisen. De ber Kalle att skyndsamt ta sig tillbaka till båten. Kalle vägrar. Polisen ger honom två valmöjligheter: båten eller fängelse. Kalle väljer båten.

Lättmatros Svensson

I Dakar, Senegal, går lättmatros Svensson, och några av hans kamrater på däck, till en bar, dricker öl och roar sig. Då de skall gå därifrån stjäl plötsligt en afrikan hans rock, varvid Svensson tappar fattningen – och slår ned den person som står bredvid den skyldige.

Kaos utbryter och hux flux så slåss alla med alla. Det hela slutar med att Gripsholmsgänget är tvungna att springande ta sig från platsen och ta skydd ombord. Folkhopen springer efter, informerar ansvarigt befäl och vill ha Svensson utlämnad.

Befälet tar kontakt med kaptenen, som vägrar att lämna ut Svensson. Delar av folkhopen stannar hotfullt kvar utanför båten under resten av vistelsen i Dakar – och kaptenen utfärdar omedelbart permissionsförbud för alla ombord.

Luanda

Med största försiktighet närmar vi oss Luanda i Angola. Den information vi fått har nämligen sagt att det varit stora oroligheter i staden. Polishuset har jämnats med marken och polismästare har skjutits till döds bara tre dagar innan vår ankomst. Besöket avlöper dock utan minsta problem.

Madagaskar

Innan vi anländer Madagaskar får vi nästan frukostfrallan i halsen, då vi läser en afrikansk tidning. En missionär har blivit uppäten av kannibaler på ön vi skall besöka! I huvudstaden Tananrive och i Diego Suarez, som vi också besöker, märker vi dock ingenting ovanligt.

Jag vet inte precis om jag väntat mig någon slags allmän kannibalism, där man sitter på kaféerna och öppet äter ur kraniet på ett människohuvud – men säker kan man ju aldrig vara.

Sierra Leone

Vi anländer Freetown, Sierra Leone, staden som för mig representerar det verkliga Afrika. Här består gatorna av upptrampad lera. Vid vattnet står kvinnorna, som verkligen är kolsvarta, på rad och tvättar sina kläder genom att daska plaggen mot berghällen.

Lyxfartyget drar till sig all uppmärksamhet i staden. Hundratals människor uppenbarar sig vid båten, snirklande runt, runt i sina roddbåtar. Vissa människor äger inte ens roddbåtar utan kommer istället simmande från olika håll och då är det ändå säkert flera kilometer in till stan. Jag slänger en blick på passagerardäcket och synen är beklämmande. Där står ett antal feta amerikaner, rökande på sina feta havannacigarrer, skrattande och slängande småmynt över bord. Endast för nöjet att se lokalinvånarna dyka till botten och hämta upp dessa. Det känns som att se utfodringen av hungriga djur på ett undermåligt Zoo. Så förnedrande!

En stark känsla av vrede far genom min kropp. Hade jag fått bestämma så skulle jag bums ha ändrat förhållandet. Och låtit de feta amerikanarna dyka efter småmynt istället. En och annan tjockis hade så klart inte klarat av att ta sig upp på båten igen, men den smällen var jag i fantasin ändå villig att ta.

Kung Neptun tar sig ombord!

Den första mars exploderar så M/S Gripsholm Exploderar av allehanda mystiska personer, som bara dyker upp från båtens alla hörn. Gripsholm är invaderat av skräckinjagande sjörövare, som helt oväntat och mycket bryskt släpar upp besättningen på fördäck. Vi försöker försvara oss och slår ifrån oss så gott vi kan. Till ingen nytta. Vi har inte en chans. Ingen av besättningsmedlemmarna har den ringaste chans. Är myteriet ett faktum?

Då hela besättningen så är församlad äntrar kung Neptun med hela sitt hov båten. Han uppenbarar sig i rött helskägg, pampig kungamantel och tjusig kungakrona på huvudet. Tätt följd av hela sitt kungliga hov, bestående av en massa kufiska personer. Förutom hans sköna drottning finns det lagmän med vita, krulliga peruker bärande spetsiga lansar. Det finns en doktor, en frisörmästare och ceremonimästaren själv då. Han tar snabbt befälet. Vi har passerat ekvatorn och nu skall alla ociviliserade personer döpas. Efter konstens alla regler och för att bli upptagna i rullorna över erfarna och saltstänkta sjöbussar.

Ceremonin är enkel. Sjörövarna tvingar alla odöpta personer att sätta sig på en skraltig sockerlåda. Ceremonimästaren rabblar sedan en massa odefinierbara strofer och för sedan fram ett obeskrivligt stort och fult torskhuvud. Detta måste alla högtidligen kyssa! Lagmännen övervakar att ceremonin går helt efter lagbokens alla paragrafer. Doktorn kontrollerar under tiden patientens allmänna hälsotillstånd med hjälp av diverse mystiska apparaturer. En frisör klipper sedan av oss allt hår och vi kletas in med färg över hela kroppen …innan vi slängs i sjön. Till hajarna!

I ärlighetens namn måste jag väl säga att klippningen är fingerad, färgen är karamellfärg och sjön … ja, det är helt enkelt vår egen swimmingpool. Hursomhelst, en mycket festlig dag är det.

Rio de Janeiro

Himlen är alldeles glasklar, då vi morgonen därpå, sakta glider in i Rios hamn. Den vackraste syn jag sett slår emot mig. Sockertoppen ligger på min vänstra sida, legendariska Copacabana framför mig och den pampiga Corcovadoklippan med sin gigantiska Kristusstaty högt ovanför. Vattnet är alldeles spegelblankt och allt detta har jag förmånen att få uppleva – mitt under soluppgången.

Vi lägger till vid kajen och det första som möter oss i den nya hamnen är polisen. Med tre avvikna rymlingar, från hamnstaden Santos som vi besökt dagen innan, vid sin sida. Polisen vet att vissa lättpåverkade sjömän ibland tappar både huvud och förstånd här i Brasilien, då de träffar inhemska brasilianska skönheter. Jojo!

Jure, dubbelmördare

På kvällarna dricker vi ofta öl och spelar en variant av poker, Chicago. Med tre köp och med pengar som insats vid varje köp. Detta ger också en viss möjlighet till fusk. Mestadels spelar vi med små insatser, men ibland är det också tvärtom. Vissa människor vill alltid spela högt. En sådan man är Jure från forna Jugoslavien.

Då han är känd för att fuska och anses opålitlig i största allmänhet är jag på min vakt, när Jure utmanar en kompis från disken. Jag sätter mig bakom Jure och opponerar mig med jämna mellanrum, då han fuskar. Till slut kan han inte hålla tillbaka sina känslor, blir rejält förbannad, reser sig upp och skriker: ”Jag skall mörda dig, din djävel!”

Han stoppar handen i fickan, alla vet att han ständigt bär kniv, och går emot mig. Alldeles svart i ansiktet. Precis då kommer Jure från Slovenien in i besättningsrummet. Före detta boxare till professionen, god vän till mig och även bekant med Jure. Efter en kort stunds palaver lugnar han ner den, minst sagt, irriterade mannen. Puh!

God kamratskap

Några dagar senare avslutas kryssningen och jag åker hem till hemstaden Vänersborg för tre veckors semester, medan Gripsholm läggs i docka för reparationsarbeten. En av de första dagarna hemmavid öppnar jag Göteborgs-Posten och ser på första sidan en stor bild av Jure – dubbelmördaren! Han har stuckit ihjäl sin fru med tjugoen knivhugg och sin svärmor med nästan lika många hugg. Svartsjuka sägs vara orsaken.

Det kan låta som om Gripsholm endast består av ett antal busar och kriminella personer, men så är det inte alls. Tvärtom. Mest kännetecknande är istället det goda kamratskap, som råder ombord. Visst blir det slagsmål någon gång ibland, men bland nästan fyrahundra besättningsmedlemmar från 52 olika nationaliteter (plus en del statslösa) händer det förvånansvärt sällan. Vi har ju fullt upp med att orka med alla fantastiska upplevelser och äventyr i de olika hamnarna!

J-O Gustafson[/flowy_subscriber_only]