[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

Libertyfartyget John W Brown, som är baserat i Baltimore, är kanske inte det mest imponerande fartyget som bevarats från andra världskriget, men hon är definitivt ett av de mest anmärkningsvärda. Hon är öppen för allmänheten och drar besökare från hela världen.

– Det är lite ironiskt att John W Brown är mer känd på andra håll i USA än i sin hemmahamn Baltimore. En orsak kan vara att vår kajplats är ganska avlägset belägen och inte synlig från staden. I framtiden önskar vi oss en bättre kajplats med tillräckliga parkeringsmöjligheter för besökare, säger Ron Carlson, som är en av volontärerna i Project Liberty Ship.

Från New York till reserven 

Inte ens i en stor sjömakt som USA var det en självklarhet att bevara en enhet av den förmodligen mest berömda typen av handelsfartyg som någonsin byggts. Processen startade 1978, då ett seminarium hölls ombord på den dåvarande flytande sjömansskolan John W Brown i New York. Deltagarna beslöt att bevara åtminstone ett Libertyfartyg som museum på ostkusten.

Även om nästan alla de Libertyfartyg som hade opererats i olika handelsflottor efter kriget redan hade huggits upp, fanns det fortfarande en handfull enheter kvar. Det var logiskt att välja John W Brown och den ideella organisationen Project Liberty Ship bildades för att bevara fartyget.

År 1982 upphörde John W Brown att verka som flytande skola. Project Liberty Ship erhöll emellertid ingen kajplats för fartyget i New York. I stället bogserades John W Brown i juli 1983 till Reserve Fleet på James River.

Restaurerad av frivilliga 

Under 1987 blev det definitivt klart att man inte skulle få en kajplats för John W Brown i New York. Istället seglade Baltimore upp som ett alternativ. På ett möte med Baltimore Museum of Industry i januari 1988 beslutade man att fartyget skulle få en permanent kaj i Baltimore, där hon hade byggts 46 år tidigare.

När John W Brown anlände till Baltimore under bogser 1988 hon var i ganska dåligt skick. Men i dag är John W Brown en riktig pärla. Hon har restaurerats av Project Liberty Ships volontärer, som hittills har lagt ned mer än en halv miljon arbetstimmar på fartyget. Redan 1991 kunde hon för första gången sedan 1946 gå för egen maskin. Renoveringen fortsätter och även om fartyget ser bra ut i dag, det finns hela tiden mycket som måste tas om hand, försäkrar Ron Carlson. 

– Det finns mer än 2.700 medlemmar i projekt Liberty Ship, varav mellan 100 och 150 är aktiva och regelbundet kommer till fartyget. Vi har ingen betald personal alls, även besättningen på fartyget under sjöresor består av frivilliga, förklarar han.

Behöver intäkter

En av volontärerna ombord den här gången (december 2008) är Kalevi Olkio, en av de eldsjälar, som tillsammans med flera andra likasinnade gjort det möjligt att förverkliga projektet. Han blev medlem i Project Liberty Ship redan 1978 och tjänstgjorde i styrelsen för Project Liberty Ship fram till förra året och under ett antal år var han intendent för museet ombord. Han är 88 år gammal och har inte längre möjlighet att regelbundet delta i arbetet, men då och då besöker han fartyget för att få en pratstund med sina gamla kompisar.

Insamling av medel är naturligtvis en viktig uppgift för de frivilliga, eftersom det är dyrt att operera ett fartyg av denna storlek. 

– Vår huvudsakliga inkomstkälla är kryssningar, som alltid är välbesökta. Under 2009 planerar vi tre kryssningar på Chesapeake Bay och 2010 är vår avsikt är att göra en längre resa till Halifax, Nova Scotia, säger Ron Carlson.

Ett av de tidigare fartygen 

John W Brown sjösattes den 7 september 1942, och fick sitt namn efter en medlem i styrelsen för Industrial Union, som hade förolyckats 1941. Om en sammanslutning samlade in två miljoner dollar i krigsobligationer hade man rätt att föreslå ett namn för ett Libertyfartyg.

– Libertyfartygen döptes alltid efter avlidna framstående amerikaner. Eftersom det byggdes mer än 2.700 fartyg fanns det också en hel del som fick namn efter ganska okända personer, informerar Ron Carlson.

John W Brown opererades först inom den krigstida handelsflottan och gjorde en nio månader lång resa med krigsmateriel till Ryssland. Lasten lossades i Persiska viken för vidare transport till Ryssland. När fartyget återvände till USA genomgick hon en ombyggnad. Hon fick kapacitet att transportera omkring 500 soldater på mellandäck i de förliga lastrummen. Under resten av kriget sysselsattes John W Brown till stor del med skeppningar av gods och trupper mellan USA och hamnar i Medelhavet. Efter kriget transporterade fartyget last från USA till Europa och deltog på detta sätt i återuppbyggnaden av Europa. 

Många nationaliteter ombord

Shipping var en internationell verksamhet även mitt under brinnande krig. Till exempel på sin fjärde resa, som påbörjades i USA i april 1944, bestod besättningen av 41 personer, av vilka 12 kom från andra länder än USA, som Sverige, Finland, Norge, Lettland, Ryssland, Grekland och Tjeckoslovakien. En intressant detalj är att även fiender kunde arbeta tillsammans under den amerikanska flaggan – Finland och Ryssland var ju fortfarande i krig med varandra under våren 1944.

John W Brown lades upp 1946, och lånades till New York för att verka som en flytande sjöfartsskola. Detta visade sig vara en lyckligt beslut med tanke på hennes senare liv som ett seglande museifartyg. Ron Carlson säger att ångmaskinen hölls i utmärkt skick under denna tid. Medan hennes systerfartyg allt mer förföll vid reservflottornas förtöjningsbojar, var John W Brown så gott som ny.

Idag den gamla damen är i goda händer. Förhoppningsvis kommer en ny generation av frivilliga att föra vidare Libertyflottans stolta traditioner och hålla John W Brown igång i åratal framöver.

Fakta:

Det byggdes 2.710 så kallade Liberty-standardlastfartyg på olika amerikanska varv under andra världskriget. De flesta var torrlastfartyg med den officiella typbeteckningen EC2-S-C1. Genom att utnyttja svetsteknik och prefabricerade sektioner kunde man uppnå extremt kort byggnationstid – i medeltal 62 dygn från kölsträckning till leverans. Fartygen var av enkel och robust konstruktion och drevs av en kolvångmaskin. De konstruerades för en livstid på fem år men efter kriget överfördes många av dem till utländska handelsflottor. En del av dem fanns kvar i trafik i världshandelsflottan till slutet av 1960-talet.

Denna artikel har tidigare publicerats på engelska i Shipgaz nr 1, 2009.

[/flowy_subscriber_only]