[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]
[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]- och arbetsmiljöforskare på Linnéuniversitetet kräver i en debattartikel att ombordanställda ges rättmätig status som samhällsviktiga arbetare.”} /–>
I samband med spridningen av covid-19 har sjöfarten och sjöfolket hamnat i frontlinjen. De har tagit sitt ansvar för att upprätthålla livsviktiga transporter och minimera störningarna för den nödvändiga basindustrin. I stor utsträckning sker det här på bekostnad av individuella sjömäns hälsa och möjlighet till egen försörjning. En lång tid av ovisshet börjar nu sätta allt tydligare spår.
Liksom för sjukvårdspersonal och andra yrkesgrupper med samhällskritiska funktioner har överenskomna avtal fått tummas på för att få jobbet gjort. Anställningskontrakt har förlängts för sjöpersonal som var ombord vid utbrottet av covid-19 och världen stängde. Samtidigt har många av deras avlösare förlorat anställning och lön.
Krävande i normalfallet
Pandemin har lett till svåra arbetsförhållanden ombord. Både svensk och internationell forskning visar att sjöfolkets arbetsmiljö och villkor är krävande även under normala förhållanden. Arbetet kännetecknas av en hög belastning med begränsade möjligheter att kunna påverka sitt arbete och sin arbetsmiljö.
Forskning pekar även på att det finns en hög risk för arbetsolyckor samt en ökad risk för social isolering, inte minst med tanke på att många sjömän arbetar och lever fysiskt avskilda från familj och vänner under långa perioder.
I en nyligen publicerad internationell studie rapporterades att så många som 25 procent av sjömännen lider av depressioner, 17 procent hade upplevt ångesttillstånd under arbetet ombord och 20 procent hade övervägt att avsluta sitt liv. Vi ser även hos svenskt sjöfolk en ökning av långa sjukskrivningar på grund av arbetsrelaterad ohälsa. Utöver det är sjöfartens arbetsmarknad segregerad med olika anställnings- och arbetsvillkor beroende på befattning, nationalitet och arbetsgivare.
Sammantaget utgör ovanstående faktorer en ökad risk för fysisk och psykisk ohälsa. De bidrar också till lägre arbetstillfredsställelse och en minskad motivation att stanna kvar på arbetsplatsen och i yrket.
”De svåra arbetsförhållandena har lett till konflikter och våld ombord och det rapporteras om tio självmord bland sjömän som varit fast på fartyg under den pågående coronapandemin”
I och med pandemin har ett redan ansträngande normalläge för sjöpersonalen försämrats. Här hemma har hundratals sjömän varslats sedan mars. Stängda gränser och reserestriktioner innebär att hundratusentals sjömän är fast på sina fartyg utan möjlighet att komma hem.
Utifrån en förlegad syn på sjömän som profession upprätthålls eller upprättas regler som förhindrar besättningsbyten och tvingar in besättningen i en fysisk och social isolering. Detta trots att åtgärderna inte har någon betydelsefull effekt på spridningen av covid-19. De svåra arbetsförhållandena har lett till konflikter och våld ombord och det rapporteras om tio självmord bland sjömän som varit fast på fartyg under den pågående coronapandemin.
Bidrar till ökad ohälsa
Att till exempel förbjuda sjömän som tillbringat de senaste månaderna ombord att använda sig av fartygets gym eller promenera på däck bidrar bara till ökad ohälsa. Även hamnarnas sjömansklubbar är i stor utsträckning stängda. De har annars en stor betydelse för sjömännens rekreation och sociala samvaro genom aktiviteter och möjligheten att kontakta familj och vänner.
”Under pandemin har medborgarskapet blivit en vattendelare”
Under pandemin har medborgarskapet blivit en vattendelare. I Sverige har till exempel EU-medborgare nekats att gå iland i svenska hamnar då myndigheter och tjänstemän fattat beslut på lösa grunder, i strid med gällande konventioner.
Det är ett synsätt som strider mot grundläggande värderingar om människors likas värde och demokratiska och mänskliga rättigheter världen över.
En humanitär kris
Vi befinner oss i en humanitär kris med effekter på hälsa, sjösäkerhet och infrastruktur. Som arbetslivs- och arbetsmiljöforskare stödjer vi FN:s och IMO:s upprop och kräver att Sverige, i likhet med världens övriga hamn- och flaggstater, nu kraftfullt agerar. Beslut om åtgärder för att minska spridningen av covid-19 måste ske utifrån ett pragmatiskt synsätt som tar hänsyn till människors fysiska och psykiska hälsa. Sjöfolket kan inte hållas kvar isolerade ombord längre.
- Ge sjöfolk rättmätig status som samhällsviktiga arbetare!
- Förenkla hantering av visum och resor för sjöfolk och möjliggör besättningsbyten även i andra länder än den enskilde sjömannens hemland!
- Säkerställ att ombordpersonal kan kontakta anhöriga och vänner och vid behov ges möjlighet till professionellt samtalsstöd!
- Säkerställ en rimlig tillvaro ombord med möjlighet till rekreation, variation och sociala kontakter! Att förbjuda träning eller att kunna röra sig på däck måste ställas mot de kända risker en tvångsisolerad tillvaro medför.
Hur vi hanterar coronakrisen kommer att definiera oss för en lång tid framöver. Extraordinära omständigheter kräver särskilda åtgärder. Det är en tid för mer samarbete och färre stängda dörrar och protektionism.
Kalmar 17 juni 2020
Dr Cecilia Österman, arbetsmiljöingenjör, universitetslektor i Sjöfartsvetenskap, Linnéuniversitetet
Dr Carl Sandberg, sociolog, forskare i Sjöfartsvetenskap, Linnéuniversitetet
Dr Gesa Praetorius, kognitionsvetare, universitetslektor i Sjöfartsvetenskap, Linnéuniversitetet och førsteamanuensis II i maritime human factors, Universitetet i Sørøst-Norge
Dr Carl Hult, sociolog, professor i Sjöfartsvetenskap, Linnéuniversitetet
Fler forskningslänkar:
[/flowy_subscriber_only]