[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

[/flowy_non_subscriber]
[flowy_subscriber_only] Sverige är förlorare.

När Bjarne Lindström från ÅSUB (Ålands statistik- och forskningsbyrå) kommenterar framtiden för sjöfartsnationerna i Norden säger han:

– Danskarna och norrmännen ligger så långt före alla andra. Det finns tecken på optimism i Finland, men i vissa fall tror jag att det är för sent att hinna ikapp.

Varnande exempel

Det är vid det här laget uppenbart att han främst menar Sverige, som genom hela den rapport han just har sammanfattat för publiken på Åland Maritime Day får spela rollen av det varnande exemplet.

Bjarne Lindström är direktör på ÅSUB och har tillsammans med Stefan Lång från AICIS (Åland International Institute of Comparative Island Studies) just färdigställt sin jämförande studie av rederibranscher och sjöfartspolitik i Danmark, Estland, Finland/Åland, Färöarna, Lettland, Norge och Sverige. ”Föregångare och eftersläntrare i sjöfartspolitiken” heter rapporten, och för en svensk är det alltigenom dyster läsning.

Rapportens huvudsakliga slutsats är det stora avståndet mellan Norge och Danmark å ena sidan, och de övriga länderna å andra sidan, där Sverige sticker ut med sin negativa utveckling. 

Färöiskt mothugg

Rapporten nämner Färöarna som uppstickaren i väst, med klara framsteg för sitt internationella register FAS. Det är också från färöiskt håll i publiken på Åland Maritime Day som Bjarne Lindström får mothugg:

– Jag håller inte med om att det är för sent att göra något. Det kan vara helt rätt att vara offensiv om man har kompetensen för det, säger Tommy Pedersen, chef för FAS.

Små och splittrade 

Danmark och Norge kontrollerar cirka 80 procent av det nordiska tonnaget och sysselsätter omkring 75 procent av de ombordanställda. De två ländernas bidrag till de samlade bruttointänkterna utgör enligt rapporten cirka 80–85 procent. I skarp kontrast står de ”små och splittrade sjöfartsmiljöerna i Finland och Sverige”. Vad är det då som avgör om en nation blir föregångare eller eftersläntrare? Forskarna sätter upp fyra framgångsfaktorer som särskilt viktiga:

Maritim kompetens hos näringens nyckelaktörer, med lång tradition och ett väl upparbetat internationellt branschnätverk, är avgörande för att kunna konkurrera utanför det egna landets marknad för sjötransporter. Om detta saknas kan inte den mest ambitiösa sjöfartspolitik åstadkomma särskilt mycket.

Bred uppslutning nödvändig

Det nationella regelverket måste ge någorlunda konkurrensneutrala förutsättningar för bemanning, skatter och fartygsdrift. Utan detta överlever inte ett aldrig så kraftfullt och kompetent rederikluster.

Bred uppslutning kring rederisektorn, från lokal till nationell nivå, är nödvändig: ”ett brett och aktivt offentlig-privat partnerskap som hela tiden följer upp och stöttar utvecklingen inom den maritima sektorn”.

Rätt satsningar vid rätt tillfälle 

Avgörande är också flexibilitet och timing hos det maritima partnerskapets aktörer, helt enkelt rätt satsningar vid rätt tillfälle från politiken och näringen.

Det Danmark och Norge har gjort rätt sammanfattas i tre punkter. De har fokuserat på forskning och utveckling, har ett minumum av byråkrati och ett avgörande samarbete mellan alla delar av samhället mot det gemensamma målet om en internationellt framgångsrik sjöfartsindustri.

Egna felsatsningar 

Rapporten slår också fast vad som gick fel i Sverige: ”Trots ett förhållandevis gott utgångsläge … lyckades man aldrig på allvar återkomma som en sjöfartsnation att räkna med efter utflaggningsvågen i slutet av 1970 och början av 1980-talet. Näringen drogs istället ned av egna felsatsningar med åtföljande konkurser, och i slutet av 1980-talet återstod väldigt litet av en tidigare även internationellt sett framgångsrik svensk sjöfart. Någon offensiv statlig politik i syfte att återetablera Sverige som en konkurrenskraftig sjöfartsnation har inte heller kommit till stånd, och stödet från övriga delar av samhälle och näringsliv har varit magert. Till skillnad från i Norge och Danmark ses inte längre svensk rederinäring som en viktig exportindustri, utan snarare som ett av flera möjliga sätt att tillgodose landets behov av ekonomiskt effektiva transporter.”

Senkomna satsningar 

Flera andra exempel på eventuellt alltför senkomna satsningar finns i rapporten: Det är enligt forskarna tveksamt om den i Finland nyss beslutade implementeringen av en EU-präglad, internationellt konkurrenskraftig sjöfartspolitik, kan få önskad effekt. 

Rapporten noterar framgångarna i inflaggning till färöiska FAS, men påpekar att registret tillkom i en tid då konkurrensen från andra register, inte minst DIS och NIS, är mycket stark. 

Det lettiska öppna registret kom för tio år sedan men har inte lett till någon märkbar förstärkning av den numera mycket svaga lettiska sjöfarten.

[/flowy_subscriber_only]