[flowy_not_logged_in]
[flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link]
[/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber]

För en styv månad sedan kom regeringens utredare Jonas Bjelfvenstam med den senaste luntan i raden, ”Svensk sjöfarts konkurrensförutsättningar”, och om denna har bidragit med något nytt ljus över denna för Sverige så viktiga angelägenhet kan, och skall, diskuteras.

I detta nummer kan du på sidorna 20 till 32 läsa mer om utredningen, reaktioner från branschhåll, och ledarkommentarer från SST:s nyhetsbrev.

Resultatet av en utredning beror givetvis på vilka utgångspunkter man har när man ser på den verksamhet som skall belysas.

I det här fallet verkar en teoretisk samhällsekonomisk modell och en ambition att inte öka statskassans kostnader för sjöfarten ha vägt extra tungt.

Sammantaget har detta utfallit i slutsatsen att Sverige visserligen behöver en sjöfartsnäring och att den svenskflaggade handelsflottan bör hållas på en nivå kring 200 fartyg. Det är alltså en helt defensiv politik som föreslås, där ordet tillväxt överhuvudtaget inte förekommer. ”Värna om det vi har” skulle kunna vara mottot. 

En orsak är sannolikt att en expanderande handelsflotta skulle med nuvarande sjöfartsstöd kunna innebära att statens kostnader (eller rättare sagt minskade intäkter) ökar om antalet svenskar anställda till sjöss blir fler, särskilt som utredaren dessutom valt att inte förorda ett svenskt internationellt register.

Den samhällsekonomiska rapport som Jonas Bjelfvenstam tydligen tagit till sitt hjärta, visar på att stöd till en svenskflaggad handelsflotta innebär en samhällsekonomisk kostnad. Det finns dock en annan som påvisar motsatsen. Båda dessa bygger på nationalekonomiska teorimodeller, och det kommer aldrig att bli möjligt att visa vilken som har mest rätt eller fel, något facit lär vi inte få.

Man kan starkt ifrågasätta den tyngd en sådan rapport har fått när man skall utvärdera betydelsen av en så komplex, globaliserad verksamhet som sjöfarten och dess betydelse i många sammanhang för Sverige som nation.

För en riktig sjöfartspolitik måste tyngdpunkten ligga i en djup kunskap om hur sjöfarten som sannolikt världens mest globaliserade näring fungerar på alla dess marknader, hur den skapar möjligheter, verksamheter och genererar värden i andra led och vilken grundläggande betydelse den har haft för bygget av dagens samhälle och dess betydelse för välståndsutvecklingen inte bara i Sverige utan i världen idag.

I ett nationellt perspektiv är det viktigt att det finns en bred, allmän förståelse för hur beroende Sverige är av sjöfart och transporter till sjöss för vår försörjning och för vår nationella konkurrenskraft. Det saknas idag, inte bara hos allmänheten utan också på politisk nivå och hos myndigheterna. Detta påverkar självfallet också perspektivet när samhället skall granska en verksamhet.

När utredningen skall beskriva sjöfartens utveckling skriver man bland annat att ”sjötransporter till och från Sverige utgör en viktig del av den svenska transportförsörjningen.” Det här får nog betraktas som en underdrift av rang, det är värre än så. Sverige står och faller med sjötransporterna för vår extremt utrikeshandelsberoende industri och oss medborgares försörjning. Sjötransporterna är oundgängliga eftersom det i så stor utsträckning inte finns något alternativ och därför att utan sjöfarten stannar också de andra transportslagen.

Bristen på insikt och kunskap verkar vara utbredd i statsapparaten. När utredaren frågar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, om vilken betydelse en svenskflaggad handelsflotta har för vår beredskap, får han ett svar på knappt två sidor. Svaret, som det finns skäl att återkomma till av flera orsaker, är att med dagens hotbild ”bör inte en svenskflaggad handelsflotta vara av särskild betydelse i detta hänseende” men myndigheten anser att ”utredningen bör fortsätta att beakta krisberedskapsperspektivet”.

Svaret fick utredningen att avfärda beredskapsargumentet som ett tillräckligt skäl för att behålla en svenskflaggad handelsflotta. Det kan vara rätt eller fel, men det är märkligt att man på två sidor kan avfärda en grundläggande försörjningsdel i det svenska samhället. Sannolikt hade man grävt både djupare och bredare om det till exempel hade gällt ägande och driftskontroll av det svenska el- och telenäten.

Det grundläggande problemet för sjöfarten är att den har utvecklats till ”det osynliga transportslaget”. Förutom när olyckor ger rubriker i media, så märks inte sjöfartens dagliga bidrag till samhället och till människors liv i vardagen. Verksamheten sker långt från statskärnorna och innanför låsta grindar.

När Sverige drabbades av snöstormar och kyla förra vintern lamslogs landtransporterna. Med undantag av att ett fåtal fartyg försenades i isen under ett par dygn utanför en ganska begränsad del av den svenska kusten, flöt sjöfarten på som den skulle. Elavbrott och telestörningar har alla upplevt. Förutom olägenheterna de leder till innebär det också en påminnelse om hur viktiga de är.

Kanske skulle insikten om sjöfartens betydelse för oss må gott av ett sjöfartsavbrott under några dagar.

[/flowy_subscriber_only]