[flowy_not_logged_in] [flowy_login_link]Redan prenumerant? Logga in här[/flowy_login_link] [/flowy_not_logged_in]

[flowy_non_subscriber] [/flowy_non_subscriber] [flowy_subscriber_only]gömd i nästan 125 år.

Det är min farfars bror Oscar Åhlén som i ett brev till sina föräldrar i Sverige skriver och berättar om sin seglats och hur han år 1887 lidit skeppsbrott utanför Eldslandet och hur han och de 17 överlevande från besättningen under nästan två månaders tid kämpade på en snötäckt ö för sin överlevnad. Slutligen räddades de av en argentinsk ångare som tog dem till Buenos Aires. Där kom han att bosätta sig och bilda familj. Det var hans barnbarnsbarn Maximiliano som hade med sig detta brev till Sverige, när jag träffade honom för första gången nu i våras. I Argentina visste släkten ingenting om innehållet och händelsen.

Varför brevet blivit kvar i Argentina vet jag inte. Jag vet inte heller ännu namnet på segelfartyget som förliste …

 

Buenos Aires XX/9 1887

Älskade föräldrar och syskon!

Denna gång har jag många nya nyheter att berätta, först att jag har hälsan och mår bra. Jag önskar eder det samma goda. 

Vi gick till sjöss den 20/4, men det var en olycklig dag och resa. Först, när vi kom till Engelska kanalen, så fick en svensk matros sin hand sönderkramad så de hade till att sända honom i land med bogserbåten och efter att båten hade lämnat oss så insjukna en engelsk matros och han låg en 14 dagar sjuk och vi begravde honom när vi låg under Azoriska öarna. Efter det gick allt lyckligt och väl fram till den 20/6, när vi fick en storm från N.O. och den 21:e kom där en brottsjö och slog sönder en båt och fyllde upp pojkarnas rum med vatten så dom hade till att fly in i skansen. 

När detta hände så styrde vi våran kurs för ett sund som ligger emellan Eldslandet och en ö vid namn av ”Steten ö” (anm: Staten Island = Insola de los Estados) och emellan den 22:e och 23:e så stilla det lite. Så klockan 10 så sattes Storbramseglet, men innan klockan var 12 så hade vi till att ta in varenda bit av duk utom de två märsseglen, så vi fick ingen middag förrän klockan var 3 em. Alla var vi våta rätt igenom. Men det var inte allt som hände denna dag, olyckliga Midsommarafton. 

När klockan var omkring halv 10 em så fick vi land i sikte och vi kallade vakten för att gå rundt. Så när klockan var 10 så sjöng dom ut allt klart. Så vi började att kovända, men hon ville icke gå rundt och hela denna tiden så kom vi närmare land, så efter det så försökte vi att stagvända men det gick inte heller. Men så försökte vi att ligga opp, men vi drev närmare land hela tiden, så omkring kl 11, så törna vi på grund. Men så gick hon av igen och drev närmare land och så sjöng kapten ut ”alle man på halvdäck”. Vi hade icke stagit där 5 minuter när Brottsjöarna kom ombord och första man som drunknade så var kaptenen, men när det blev för svårt att stå där, så gick vi upp i mesanriggen och där stod vi i omkring en två timmar genomvåta och inga skor på fötterna. 

Men så såg vi att backen var torr och sjön gick inte högre än förmasten och så försökte vi att ta oss från den ena masten till den andra på stagena tills vi kom till skansen, som var under backen.

Men alla var inte lyckliga att komma där. Två utav pojkarna drunknade under vågen, en fick sin arm ur led, Stewarden ett stort hål i huvudet, tänderna utslagna, sina bägge händer ur led och vi hade inte varit där länge, när sjön drev oss ut så att vi hade att gå upp på backen. På morgonen så försökte andre styrman, Båtsman och en neger till att simma iland, men dom kom aldrig i land för dom gick till Botten innan dom var i land. Så var det ingen som försökte simma i land. Så fick vi tag på några Brädbitar att försöka simma i land på och stog vi där hela den dagen, som var midsommardagen och natten. 

Så på lördagen så gjorde vi en flotte och det var några som gick ombord på den till att försöka komma i land med hjälp av en tågände med, men det gick inte och det var en svensk som drunknade i försöket. Men så hade vi gjort flotten så dålig, att han bröt upp, så vi gjorde om en bättre och starkare, Så försökte vi om igen komma till att få ändan i land, men det gick som förut och sen på kvällen så gick hela fockmasten över sidan och då var det fyra svenskar som kutta ändan som dom skulle ta i land och gick iland med flotten och dom kom lyckligt i land. 

Men så på natten så var det en som föll utför ett Berg och slog ihjäl sig. Men vi andra vi stog ombord hela den natten och på morgonen så gjorde jag och några andra en liten stark flotte och jag tog och snodde upp tåget och jag och en engelsman gick på denna flotten. Vi kom lyckligt och väl i land med tåget och så hjälpte vi dom andra i land. 

Men vi hade inga tändstickor, men det var en Guds skickelse att vi fick en eld och det var genom en livräddningsapparat som vi fiskade opp. Denna apparat begagnas när någon faller över bord – han är lik en tennkanna och när den kommer i vatten så brinner det. Så vi såg denna apparat flyta omkring där vid stranden och lite senare så fick vi tag på honom. På detta sätt så fick vi eld, för det var kallt och fullt av snö på marken. 

Men så natten emellan söndagen och måndagen så hade vi en ohygglig natt. För det var en finne och kocken och en pojke som låg där och dog. Och det var 1:e styrman, 3:e styrman, två pojkar och en svensk som var frostbiten i fötterna. Och på Måndagen så gjorde vi ett litet krypin i trä vid en bäck. Så att av 31 st män, så var vi 17 räddade. Så fann vi litet proviant och mycket av ”Cocoa”?, men provianten tog snart slut så fick vi äta alla slags musslor som vi fann på stenarna vid lågt vatten och döda sälar. Så av sälkött och Cocoa och musslor så levde vi hela tiden. 

Denna ö är alldeles obebodd, men på den östra sidan var ett fyrtorn, men nu levde vi på den västra sidan av ön och det var höga snöbeklädda berg emellan oss och fyrtornet. Men jag, två andra svenskar och våran timmerman försökte att komma dit, men det gick inte. Vi gick i snö efter midjan och vi låg två nätter ute i snön utan någon eld. Så på den tredje dagen så kom vi till lägret igen.

Så, när vi varit där en 14 dagar, så satte vi upp några flaggor på en udde, höll en stor eld hela tiden vi var där. Så när vi hade varit där omkring tre veckor, så samma dag så hade vi till att byta om vakt på udden och den var två dagar för fyra man. Så när vi kom dit ut, så såg vi annat sjöfolk där och dom var åtta stycken från ett annat engelskt fartyg som stötte på, på den andra sidan av denna ö, vilken är Eldslandet och dom kom i deras båtar till denna ö och samma natt som dom kom så slogs en båt sönder, vilket gjorde att nio hade till att gå landvägen och fem i båten för att söka fyrtornet. Men dom gick omkring på ön i en åtta dagars tid och dom hade till att lämna en neger till att dö opp ibland bergen. 

Men vi hörde icke av båten något mera, så troligtvis är dom drunknade. Så nu var vi 25 personer på ön och vi hade varit 56 dagar på ön, när ångbåten fick se våra signaler på udden. Men det var för sent för honom till att göra något för oss den dagen, så han gick till en hamn som var där för natten och nästa dag så blev vi alla bärgade. 

Han var en Argentinsk Governments båt som hette Mercurio, och när vi kom ombord så fick vi mannars kläder till att ta på oss och som vi fick behålla och vi hade varit tre veckor ombord, när vi kom till Buenos Aires och konsuln tog oss under hand. Så av honom så fick vi hel kostym av kläder, två skjortor, ett par skor, ett par strumpor, en hatt så att nu är vi alla nästan bra igen. 

Jag vet inte utifall vi blir hemsända eller inte, men jag skall skriva vidare sedan. Om Axel eller Manne (anm: brodern Emanuel) icke är hemma, så sänd detta brev till dem. 

Hälsa alla bekanta ifrån mig. Jag önskar eder alla en god hälsa m m.

Tecknar eder son Oscar det längsta brevet som jag har skrivit.

Hans Åhlén

[/flowy_subscriber_only]