Maria Molin är redardotter och när hon inte fick följa
med ut till sjöss var längtan efter pappa stor.

Fotograf: familjens arkiv

Ett barns saknad efter sin far ute på havet är lika stor varje gång.

Maria Molin är sjömansdotter och minns sin barndoms längtan och resor med pappas fartyg.

En sjömanssjäl, kan man ärva en sådan? Jag följde inte i min pappas fotspår, men jag har en besläktad kärlek till havet och samma rastlöshet. Jag kan inte stanna på samma plats någon längre tid, måste hela tiden vidare, men vart? Jag är vilsen här, längtans hamn är alltid någon annanstans.

Jag tror mig veta mycket om längtan. Jag är det lilla barnet som lyfter telefonluren och lyssnar till den ihåliga monotona signalen. Bortom detta ljud låtsas jag att jag hör havets brus och bortom det kanske, kanske pappas röst.

– Jag vill prata med min pappa, säger jag rakt ut i luften, men när jag ser mig omkring märker jag att ingen hört mig. Det finns något hopplöst i situationen, i den längtan som finns överallt i rummet.

Ofta är han borta under långa perioder, ute på det oberäkneliga havet. Han har sett åtskilliga hörn av världen, avlägsna hamnar, som fått extra krydda i alla de fantastiska historier som flödat ur hans mun under kvällar av trygghet. Oförglömliga godnattsagor.

Hans sätt att gå för tankarna till en pingvin, vaggar, som följde han fortfarande vågornas färd under fartyget. Han luktar salt och gammal tobak, har skuggor under de blanka, blå ögonen, av utmattning efter hårda stormar. Men pojken inom honom lyser igenom, för att stundtals helt uppta hans fårade gestalt. Ansiktet strålar av en lycka som i sin enkelhet är egendomligt sann.

Det är natt. Barnet gråter, fruktar mörkret som förvandlar rummet. Han hör och stiger upp ur sina välförtjänta drömmar, lyfter barnet så att kinden vilar mot hans axel. Han dansar och sjunger med sömndrucken men livfull stämma:

My Bonnie is over the ocean

My Bonnie is over the sea

My Bonnie is over the ocean

Oh bring back my Bonnie to me…

Länge, länge vaggar han barnet i sin famn, outtröttligt. Som vågorna är deras dans. Till sist somnar jag så, med öronsnäckorna fyllda av havets brus.

Det blåser upp till storm då vi lämnar hamnen med barlastat fartyg. Båten är döpt efter mig, sjömansdottern – Mia. Så jag hör hemma här, ombord på ett tankfartyg med främmande lukter och exotiska synintryck. Samtidigt så bekanta.

– Visa henne tatueringarna, säger pappa uppmanande och ler.

Han är kapten, så man bör lyda, men matrosen ser osäker ut. Tvekande ser han på mig, nästan lika blyg som jag själv är i det ögonblicket. Han är lång och muskulös, med blont rufsigt hår och rödlätt hy, som nu oroväckande djupnar till purpur.

De andra skrattar – det är väl inget att vara generad för – en liten 6-årig unge med trollhår och kisande ögon. Så han tar sats och drar ner träningsbyxorna, som är urtvättade och skiftar i olika nyanser av grått. Han har vänt ryggen till först och blottar nu en blek rumpa med ett ögonpar som stirrar rakt mot mig – ett öga från varje skinkhalva. Längs ena benet blinkar en slank vacker kvinna mot mig. Hon ser ut som en sjöjungfru med naken glänsande hud och stora röda lockar som döljer delar av henne. Jag tittar storögt på honom. Det är magi att ha bilder inristade på kroppen.

Fartyget kränger till så att jag nästan faller, men lyckas återfå balansen. Det finns rädsla i pappas blick.

– Jag skulle inte ha tagit med henne, mumlar han.

Jag blir beordrad att stanna i hytten, läsa Robinson Crusoe eller bara sova, stanna där medan han försöker manövrera Mia över ett vilt upproriskt Östersjön. Jag lyder inte, men det får han aldrig veta.

När pappa gått för att surra fast möbler och hålla hårt i ratten, kryper jag försiktigt men målmedvetet ur kojen och står sedan en stund och tittar på ringen på mitt finger. Den tycks lysa inifrån, så att körsbären blir knallröda och ser ut som riktiga solmogna bär eller äkta rubiner. Sedan öppnar jag mödosamt den tunga dörren ut mot däck och känner mig plötsligt så lätt, redo att blåsa bort och flyga ut över de grågröna mörka vågorna. Jag är rädd, men känner att uppgiften är för viktig för att nonchalera. Jag måste blidka havsgudarna och offret är min ring. Det finaste föremålet jag äger. Jag drar den av mitt finger och kramar den hårt i den kallsvettiga handen. Sedan kastar jag den över relingen och rusar med mina sista krafter tillbaka in i hytten. Där kan jag inte längre hålla balansen och hamnar på den mörkbruna heltäckningsmattan som luktar tjära och motorolja. Då jag kryper till kojen bankar hjärtat så hårt att jag hör slagen och jag känner mig illamående.

När jag vaknar morgonen därpå har stormen bedarrat. Jag ler i hemlig förvissning om att min gåva blev väl mottagen.

När pappa kom hem med Kitty-böcker och bärnstenssmycken var det fest. Jag sov med hans pyjamasjacka när han var ute till sjöss, som luktade trygghet – pappas tobak. Han var bara hemma korta perioder, förutom på somrarna, då tiden var evig och han lagade pannkakor åt tre döttrar och deras vänner, som kom springande från trädgårdens alla vrår när han ringde i en klocka. Lekarnas trädgård på Gotland – där omfamnades vi av havet.

Sjömanssjälen har gått i arv från generation till generation. Farfar var sjökapten, liksom pappa. Jag valde inte det yrket, men kommer inte ifrån själen. Kan det vara så att det jag längtar mest efter är att komma hem? Att det skulle ta så många resor för att inse det.

Nu ser jag Visby avteckna sig mot den metallgrå horisonten. Domkyrkan höjer sig över trappstegsfasaderna och kvarnarna vinkar välkomnande. Där finns ett vitt litet stenhus, dit jag längtar. Min pappa samlar på hus. En sjöman har många hem.

Maria Molin

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.